08:44 Mental onani

Jag har haft en period då jag instinktivt hållit mig undan för mentalt stimulerande, utvecklande, perspektivskapande läsning, där författaren är ansiktslös, död, eller på annat sätt otillgänglig för meningsfull, involverad, dubbelriktad kommunikation. Eller, ja, jag har haft många; det jag menar är att jag definitivt kommit ur den senaste. Det gick fort; hon har bestämt hjälpt till ordentligt att göra vägen kort för mig, utan att vara det minsta hjärtlös, hart när ens kylig. Det räcker ganska bra att vara otillgänglig, sluten och att inte söka mig, i mitt fall, och det är väl huvudådrorna i receptet, den här gången. No hard feelings; en smula saknad, är ungefär allt.

En smula obegripligt? Lugn; dechiffreringsnyckel följer.

När jag älskar någon, vill jag förenas med dem; mentalt, emotionellt och fysiskt. Djupt. Och så mycket mer, när jag har någonting jag blivit fascinerad av och vill dela med dem. I lycklig kärlek, får jag det, i olycklig, inte. Det kan inte reduceras mycket mer än så, för mig; resten av vad som omger det där bryr jag mig inte så mycket om: relationer får heta vad de vill, och jag kunde inte bry mig mindre. Men uppfyll det, och jag är relationellt lycklig.

Så under perioder av olycklig kärlek, gör det ont att möta och uppleva alltför stora och/eller underbara ting, ensam; jag vill inte ha världens underbarhet för mig själv; jag vill frossa i den och tillsammans ta den till ännu högre höjder. Jag är inte trasig, otillräcklig eller inkomplett utan Dig, för något godtyckligt värde på Du; men jag är oändligt mycket mer med dig än utan; tillsammans blir vi inte en summa, utan en produkt. Varje liten del Jag blir multiplicerad med varje liten del Du, och precis så vill jag leva ett multiplikativt, inte ett additivt, liv. Att växa, leva och lära på egen hand är jämförelsevis additivt; du blir litet klokare, rikare, äldre, och så vidare i taget; sällan några kvantsprång. I positivt riktade par- eller gruppkonstellationer, finns dock typiskt direkt explosiv tillväxt och värdeökning.

Därför gör det ont att slösa bort fantastiska ting på att konsumera dem själv när jag är olyckligt kär. Men just nu, är jag vare sig lyckligt eller olyckligt kär. Jag älskar många människor, och vänder mig varmt och inbjudande mot flertalet av dem, i hopp om att bli inbjuden och välkomnad att älska dem, men ingen möter mig med en motriktad ambition att tillsammans bygga upp någonting värdefullt och genomgripande; det jag har och delar idag är massor av mindre och nischade, oftast tämligen förtjusande, vänskaper.

Och jag finner att jag igen kan läsa riktigt intressanta saker, som Paul Graham-artiklar, och nu senast, Scott McClouds "Making Comics", som är det underbart nördigast tänkbara djupa klassificerandet av visuell kommunikation, detaljerat och ingående uppspaltat, på samtliga ledder, förklarat, belyst, exemplifierat, konkretiserat och abstraherat. Det är visserligen med den klart pinglande klockan i örat om att det känns bortkastat att inte ha någon att gro det än längre med, men det gör som sagt inte ont att inte få dela dem med en given individ man velat berika med allt det här och förväntat sig på samma sätt vara någon hon velat odla sina egna fantastiska upptäckter, tankar, idéer i, för att få dem återkopplade och berikade med min egen sociala, emotionella och mentala genetik. Intelligensbefruktning.

Och nu, sålunda, mental onani. En slags förspilld, icke självvald kyskhet. Inte bitter eller missmodig, bara gesten "Tja, vad ska man göra?".

Jag stiftade en ganska obehaglig bekantskap med min tandhygienist igår. Jag har varit rätt förtjust i min tandläkare; jag gillar tandläkare, så jag började med ett gott öga, här med, och insåg alldeles för sent att det här går inte alls särskilt bra, och ännu mer alldeles för sent, att det varit läge att dra i nödbromsen, backa, göra om och göra rätt, lokalbedövad. Säkert något dumt med smärttrösklar, sturskhet och vara duktig, och ge avkall på lidande; nästa gång ska jag i alla fall meddela mig på förhand och inte göra några idiotiska manliga kompromisser. Det här var 07:40 på torsdag morgon och en timme framåt; det var kolsvart ute så jag nästan chockades av att gå upp, jag hade inte fått i mig någon frukost före, och var redan i ett rätt paj dygnsvält. Men efteråt kollapsade jag helt och hållet.

Jag kom hem som ett vrak med ett närhetsbehov av fosterställning i en varm famn som jag vet inte vad, ingen inom upplevt skrikhåll, och rätt djupt skakad av det obehagligaste jag känt att jag varit med om, som något slags ekande minne av tortyr, och kollapsade till slut och sov bort hela dagen. Körsång framåt kvällen, och att få fatt på och få hälsa på och krama om, massera och vara mycket liten med Maria därefter, återställde det allra värsta, men det blev inget sova över, så dygnet spinner fortfarande okontrollerat, och jag sov bort hela fredag med. Hade jag haft något mindre dumska i huvudet när jag cyklade förbi den andra änden av Ryd på väg hem, hade jag ringt och stört, och kanske hälsat på en väninna jag känner mig närmas, om hon haft en stund över, men kanske var jag för sårbar för något potentiellt nej just då. Vid lunch, jag ännu sovande, hade hon i stället sträckt sig efter mig -- så sannolikt hade det kunnat vara ganska helande.

Och när jag vaknade, var det en halvtimme kvar tills jag lovat ställa upp på litet introkurs i Lindy Hop på L'Orient, så vi pratades vid ganska kort och skissade ihop någon slags plan för att fortsätta luta mot varann om vi kände att vi behövde, närnäst tillfället gavs, kramade nätligt godnatt, och sen ven jag iväg genom londondimmor med starka inslag av biogasverk.

Lindyaftonen blev kalas, även om det mot alla odds visat sig vara starkt överskott på förare så jag hoppade in och förstärkte som följare i stället den första timmen -- vilket, när allt kommer omkring, var mer givande för mig, som redan kan föra. Roligt, dessutom, för att få prova på att dansa med litet karlar, ett par av vilka var både riktigt söta och tämligen bra. Den härligaste försökte sig till och med på litet effektfulla kast och fånganden till låtsluten à la fånga-damen-i-sina-armar, vilket jag dock inte var så bra på att följa i, men ingen skada skedd och inga dunsar i golvet för det.

Sen blev det middag, socialdans, mycket hög puls, dansa-dansa-dansa, glada miner, svettiga pannor, ideligt vattendrickande och fnattande, småprat med dansanta och mindre dansanta (eller, egentligare, varierande nybörjarfaktor) flickor, av alla längder från navel till hej där uppe. Det gör ont i ryggen att dansa med så små människor (men jag ville inte direkt neka någon som tagit sig mod att bjuda upp), och det kan vara litet pyssligt att dansa Lindy med någon huvudet högre, när hållningen som hör dansen till kanske mest är att likna med en gorillas; det ska vara en smula häng och gung, vilket inte direkt för en närmare höjdmässigt (när man själv följer det, och de inte riktigt hittat det själva än). Men kul är det.

Någonstans mitt i, snavade jag på en härlig Karin som var toktrevlig att dansa med, och just när det drog ihop sig till de allra sista danserna, tog jag mig för att bjuda upp en lång, ljus tjej som sett ut att inte ha någon riktig glädje av ett flertal danser, kanske för att det gick litet knackigt och det var gott om partners som inte lärt sig föra tydligt än. Hon blev tokigt glad över att det var så lätt att dansa med mig, och riktigt sken, efter ett tag, även om vi närmast stod över en låt som gick för fort för oss båda två. Icke desto mindre trevlig för att hon också hade ett väldigt fysiskt sätt att visa trivsel och uppskattning; mycket beröring på det där varma, naturligt välkomnande sättet som säger att de sprängt bubblan de vill hålla ovälkomlingar utanför.

Tyvärr fångade jag inte upp vad hon hette, och hon skulle inte dyka upp i morgon, när det drar ihop sig till danshelg och kursprogram; hon skulle visst litet olyckligt till Stockholm då och missade hela eventet. Kanske någon man kan korsa vägar fler gånger med under vanlig söndagssocialdans i Globenteatern. Karin lät det dock som att jag kan få se mer av redan i morgon kväll, om turen är med mig. Vi får se om vi beamar ikapp då med. :-)

Alldeles för tidigt att säga mycket om, men det vore härligt att bjuda in någon i sin värld, och hälsas välkommen att suga i sig deras; göra alla de där resorna och utflykterna som inte ens novembret biter på. Jag längtar.