2016-01-11

11:04 Brunsamhet

Guillou föredrar bögar framför sverigedemokrater. En vettigare omformulering: För att älska, måste storhjärnan vara påslagen. För hat och rädsla räcker det med limbiska systemet, eller rentav lillhjärnan.

Det här är inte snusförnuftiga nedlåtenheter, utan en central del av vad som gör att brun demagogi vinner mark. Storhjärnor är väldigt lätta att stänga av, och svåra att få liv i igen. När människor får det svårt – lever i stress, rädsla, allsköns bekymmer – är storhjärnan det första som ryker. Inte permanent – det är mer som när en smartphone stänger av allt som drar mycket batteri, för att överleva litet till, och blir mer och mer dumbphone, tills batteriet dör, och enheten somnar in totalt.

Vi behöver ett samhälle som laddar allas batterier. Värdegrunden att älska, bry oss om och ta hand om alla. Lära alla att be om hjälp, uttrycka sina icke mötta behov, och bjuda in andra att älska dem. I brist på kärlek, sexualitet, intimitet, sammanhang, och att bli sedda, sjunker livsbatterierna till brunt.

Och sedan går allt åt pipsvängen. Lär man sig aldrig älska sig själv, och att bjuda in andra att också göra det, är man nästan dömd till evig brunsamhet.

Etiketter: ,

0 kommentar:

Skicka en kommentar

2015-06-19

10:22 Kärlek är frihet

När blir – och vad är det som gör – förmedlade ord och tankar till komplimanger, och upplevd kärlek – och när blir det bara kladdigt och jobbigt?

Frihet.

Låt mig förklara närmare. Först och främst: det handlar mottagarens frihet. Ingen annans. Detta är viktigt!

Eftersom vi söker upplevelsen, och inte uppsåtet av handlingen, har mottagaren tolkningsföreträde. Nästan oavsett vad du säger eller gör: kan du inte ge mig den friheten, är du bara en kladdig, jobbig typ.

Så det första du behöver bli bekväm med, om du vill ge kärlek, beröm, komplimanger eller inviter, är att går det fel, är det du som bär det.

Hitta alltså ansvaret i dig själv, inte bara för att förmedla orden, utan också för att de skapar frihet. Lyckas du inte luska ut hur du gör bådadera, är det inte en komplimang, eller kärlek, utan din alldeles egen, oönskade agenda.

Friheten att inte behöva ta över ansvaret, till att börja med: om det du säger, eller hur, när, och var du säger det, skapar krav på en mothandling, redan i så litet format som att välja något i nuet, begår du ett frihetsberövande.

Kom ihåg: du har inte tolkningsföreträde här. Det är min upplevelse du söker formge. Öppnar du en dörr för mig, ska du låta mig titta in genom den, utan att tvinga mig till handling: vare sig att stänga den igen, eller gå in genom den – och minst av allt på stående fot.

Står din dörr och slår, glappar, läcker och bär sig åt, så jag känner att den måste stängas, eller att jag måste sätta mig själv i säkerhet, så är din dörr inte ditt ansvar längre, utan mitt problem – och du har misslyckats ge mig frihet, och i stället stulit energi från mig.

Det berövar mig friheten att göra ingenting, och likafullt åtnjuta friheten från oönskade konsekvenser. Och därmed friheten att ta din handling, och känna dina ord, som en komplimang. Lager på lager av frihetsberövanden.

Vidgar eller begränsar du min handlingsfrihet? Det är svårt att veta, om du inte förstår mig. Om du älskar mig, ser, hör och förstår, samt vill ge mig friheter, i stället för att ta dem från mig, blir det lätt att ge mig komplimanger som känns som kärlek för mig.

Om det du säger bjuder på dig själv, och ger mig vägar in i dig att vandra, om jag känner mig lockad, vill, vågar, och annars bara vet står öppna för mig, i alla fall nu, ger du mig en komplimang, och visar hur vacker du är.

Om det du säger tvingar på mig dig själv, forcerar min hand att ta emot eller mota bort dig, kräver att jag tackar ja eller nej, tvingar mig till beslut, i nuet, eller kanske tvingar mig att döma dig, resa murar i mig själv att stänga dig ute, tränger du dig bara på mig, och visar hur ful du är.

Det kan underlätta att ge komplimanger i sammanhang där det bara är vi två, vilket ger mig friheten att inte tänka på mer än hur du och jag upplever detta. Att räkna bort alla sociala konsekvenser av hur andra runt omkring upplever det. Vad de tycker, tänker och känner, både inför dina ord och handlingar, och hur jag själv väljer att reagera på dem, och sedan handla.

Men en skicklig, kärleksfull frihetsgivare kan ge de mest underlivsstormande komplimanger med miljontals människor som publik i direktsändning av kungliga bröllop. Rak i ryggen och stadig på rösten, blickarna låsta, avklätt förtälja att han vill älska henne, begeistrat, lidelsefullt, köttsligt, besinnelselöst och outtröttligt, läppja och lapa hennes njutning, hjälpa till att hålla den vid evigt liv, med allt underbart hon önskar och bejakar sig, av honom, av livet självt, och allt och alla de ger sig själva och varann, så länge de båda lever.

Om det verkar troligt att det du säger, och hur du säger det till mig, kan tas emot med ett lyckligt "oj!" och blomma ut i ett själsligt rodnande, medan värmen sprider sig i mitt inre, för att inga av mina mentala resurser sattes i arbete för att försvara mig, vare sig från dig eller komplimangen, är din komplimang vuxen att levereras.

Behåll den annars hellre för dig själv, och arbeta litet mer på den först – eller dig själv – så ni skapar frihet.

Kärlek.

Det är samma sak.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

2015-05-12

10:13 Tillit är valuta

Din tillit är en alldeles egen valuta. Den är helt och hållet din, och du är din tillits centralbank. Det är inte alltid så lätt att vara centralbank. På pappret heter det kanske att du styr och ställer, mäter och reglerar, för att beskydda och ta hand om, och förvalta din tillit väl, så den skapar så stora upplevda värden som möjligt, och i första hand för dig själv. I praktiken handlar det ofta mer om rolling with the punches. Ingen valuta existerar i ett vakuum, utan alla existerar i en ständigt pågående, föränderlig, dynamisk relation med alla andra valutor, eller åtminstone sådana man står i någon slags relation till. Och indirekt, hänger de oftast ihop allesammans, via andra bankers andra band till de övriga.

Fast här går jämförelsen tyst sönder, eftersom världsvalutor tvingas på varann långt mer än vår egen tillit tvingas para sig med precis alla andra människors. Och tur är väl det, för det visar sig att ett av tillitens värden är just en effekt av att den inte är en anonym, situations- och sammanhangs-oberoende handelsvara som vilken som helst. Tilliten mellan två människor är unik för dem, och en funktion av vilka de två människorna är, vilka erfarenheter de har av tidigare kontakter med andra människor, hur de presenterade sig, hur de då läste varann, vad som hände, och hur summan av interaktionen avspeglade sig i hur det gick. Ett dynamiskt förlopp med massor av faktorer och nyanser: vilken grad av nyfikenhet, öppenhet och tillit man själv visade, hur mycket de gjorde detsamma, vilken kompetens och vilket förtroende de och man själv uppvisade, och en massa mer slumpmässiga externa faktorer som inverkar för att göra livet lättare eller svårare för var och en, samt rädslor, sår och gamla effekter och strategier av desamma som gärna dyker upp och spelar in, de med. För somliga är alltsammans djupaste allvar, för andra är det ett spel och för ytterligare andra mer av en slags participatorisk konstform. Oavsett vilket, finns det vårdslösa aktörer och fingertoppskänsliga, abrupta och följsamma, bryska och milda, och många, många andra skalor med dessa.

Innan någon drar alltför djupa växlar av perspektivet, förresten: jag är vare sig ekonom eller autist, bara autodidakt på tillit och fältets egen alkemi. Allt som gäller i det ena sammanhanget gäller inte i det andra, men eftertänksamhetens utforskande blick kan hitta intressanta paralleller som ibland kan engagera vår storhjärna, när den för en gångs skull får vara med och förstå känslans logik och förutsättningar, litet grand, och göra oss mer eller mindre benägna att göra si eller så, beroende på om vi har för vana att vara litet onödigt vårdslösa, eller överdrivet försiktiga, med oss själva eller andra, jämfört med vad vi sen får ut av våra val och handlingar, som resultat, hur, och varför. Vet du med dig att du ofta tolkar andra litet väl bokstavligt, och sedan hamnar i trångmål, fråga gärna en vän, eller mig, innan du ger dig in på alltför riskabla experiment.

Själv ser jag på tillit som något mitt mellan en konstform, en dans, ett äventyr, och en jämviktsreaktion: ett skapande, sammanvävt medium att spinna in guld, kärlek och livsglädje i, en slags nyckel för hur man skapar, investerar och förvaltar levnadskapital, för sig själv och sina kära. Den som inget tillit visar eller visas, förblir fattig, den som investerar mer än mediet, människan och förutsättningarna i sammanhanget bär och besvarar, kan ruinera sig, det finns massor av positiva och negativa spiraler att lära känna, att ta till hjälp, eller undvika. Om man bara visar tillit utan att mäta på hur befogad den är, försätter man sig oftast i skuld till sig själv, och om man aldrig visar tillit, ens när den är befogad, får man ett ensamt och innehållslöst liv med täta skott mot världen, såväl som gentemot ens egna djupt kända känslobehov av närhet.

Ett övermått tillit brukar ofta kallas naivitet, något som redan i ordet ofta associeras med skam och barnslighet som något dåligt. Den automatiska kopplingen vill jag radera och i stället problematisera litet, eftersom den, ur i alla fall mitt perspektiv, i sig är en naiv – eller cynisk! – överförenkling. Tillit är en förutsättning för fantastiska värden. Ständig vaksamhet kostar väldigt mycket, och är på ett sätt en motsats till tillit, men på ett annat sätt, dess förutsättning: tillit som inte förankras och berättigas av att andra faktiskt visar sig förtjänta av den och är villiga och kompetenta att förvalta den väl, gör dig bara destruktivt sårbar, det vill säga den exponerar dig för smärtsamma och kostsamma misstag, som det kanske varit bättre att skydda sig mot. Tillit som kontinuerligt kalibreras av vad du själv märker faktiskt fungerar, är hållbarare, i att den både öppnar för smärtsamma, men också dyrbara upplevelser. Helt utan risk blir man fortfarande inte, men avvägningen och riskbenägenheten är bäst i proportion till vad man visar sig kunna förvänta sig av varann.

Har man bränt sig illa förr, eller växt upp i en hård miljö det varit svårt att känna trygghet, visa eller visas tillit i, är det lätt att tro att tillit måste föregås av att andra visar sig välvilliga, kärleksfulla och tillförlitliga. Vi skulle kunna kalla det en motsats till naivitet, en slags stark risk-medvetenhet och av rädsla och dåliga erfarenheter grundad utgångspunkt av viss skepsis mot andra, eller sig själv och sin egen förmåga att välja sammanhang, och människor, på ett säkert sätt. Det går långsamt, eller väldigt långsamt, stilla eller ibland bakåt, och skickar en slags implicit signal till omvärlden av att man inte litar på den och/eller sig själv, vilket lätt får samma effekt på andra sidan: försiktigheten och skepsisen multipliceras med varann, och avstånd uppstår eller bibehålls.

Den mindre erfarenhetsgrundade tilliten jag tillät mig kalla naivitet ovan är litet av en genväg: att plantera en grundtillit på någon viss nivå, och bestämma sig för att den här graden tillit visar jag gärna, vare sig den sedan visar sig välgrundad eller inte, för att jag tror att det sätter ett bättre klimat, och för att jag litar på att känslan av att visas den tilliten kommer skapa en öppnare hållning sinsemellan oss två – och tar du för dig av min tillit på min bekostnad, utan att jag får uppleva att det var värt att visa dig den tilliten, kan jag justera nivån, samt kanske rentav bestämma mig för att du var mig en fummelhänt klåpare eller trist självkär skitstövel jag kanske inte vill ha i mitt liv alls, i värsta fall.

Men att visa andra människor tillit och montera ner så mycket skyddande murar, vallgravar, omgivande minfält och obstruktioner som möjligt för att sen låta tillit och kärlek flöda friare, kan sätta ett fantastiskt klimat för att leva, älska och ömsesidigt utvecklas, och håller det, utan den ständiga kostnaden för vaksamhet överallt, lever man ett långt lyckligare liv samtidigt som man inte betalar ett kognitivt överpris som hela tiden dränerar en. Så var försiktig med vad du kallar naivitet, och döm inte i förtid, vare sig dig själv eller någon annan. Kostnar och värden i riskbedömningar, och deras praktiska nytta, givet vad du vet om dig själv, dina nära och kära, är alla faktorer att väga in i hur du förvaltar din tillit och ditt hjärta, vem du visar eller släpper in kärlek från, och hur, och vad du låter det betyda för dig själv. Det kanske är väldigt viktigt för dig att få leva helt fritt från rädsla – i närhet, intimitet och kärlek, eller att leva i en trygghet baserad mer på att visa ganska liten tillit och ha ganska stora avstånd till andra människor.

Själv började jag rätt långt till höger på den skalan, kände mig väldigt ensam, och längtade längre vänsterut. I förlängningen lade jag mig till med en massa attityder och insikter om hur jag kan bygga små trygga kokonger för mig själv och andra människor att mötas i, och så småningom, hur jag kan vidga dem och leva allt mer av mitt liv i snarare än utanför dessa containers, med de människor och attityder jag tycker om, och isolera bort allt mer av de människor och attityder jag inte tycker om.

Och en väldigt stor del av de värden jag skapar i mitt liv, stammar ur hur väl min egen centralbank skapar och förvaltar tillit, i mig själv, med och i mina älskade, och nya människor, och för all del idéer, jag möter i världen. Det är väldigt fint att visa tillit. Det kan vara väldigt ömtåligt, och är väldigt dyrbart. Välj människor som förstår det. Och framför allt, min varmaste rekommendation till alla: välj att vara en människa som agerar utifrån den här förståelsen.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se