2018-05-05

12:48 Relationship Constancy

I have (developed?) an amazing-grade level of relationship constancy over the past two decades. I really value people, love, intimacy, openness, honesty, and forthrightness, people in ownership, of themselves, their feelings, choices, and expressions, and I value utility, being of utility, others mutually benefiting from / with me, and me with them. I know that I won’t get to keep you all, and I know a majority of people will intelligently, and wisely, see me for who and what I am / can be to them, and get to be kindly or usefully kept in their stables when that serves them (or indeed us), and also as kindly discarded, when there is discord of some sort, preventing that.

And I very much embrace all that, as long as you don’t feel the need to have some big anxious-ambivalent scrape with me about it, to draw more of your pain out of my energy pool to get a larger slice of my attention onto the tasks of feeding your ego or reconnecting the relationship for you in some way that feeds you more and reconfigures me as a better provider for you. Because I might be overjoyed to play a larger part in your life under other circumstances, with prompting that asks rather than tasks me to, and offers me the kindness, compassion, and love of making my own choices, from what feeds me and feels lovely to me, but absent that, I have learned the need for protection and boundaries of my own, to maintain my needs for very highly mutualistic, dual-skilled and dual-tooled love pairings, or, in the not yet very common (but so delicious) n-tuple-bonded relationship, n-tuple-skilled and -tooled relationship, where all parties bring gear to the potluck, and make one hell of a meal together.

This means I get to do my own work on me, and have you as my witnesses and mentors, lovers and partners, creative, multi-faceted professionals of a zillion walks of life, and happy, wise amateurs — all rolling into and out of my weird or wonderful lufe, wherever it takes me, to the extent that serves both, and never draw into my earlier predisposition for overfunctionality at my own expense, being tasked to take ownership of you and doing all your self-work for you, as all relationships will take responsibility for themselves exactly to the degree they self-develop, when you and I join our bags in it, and do whatever kinds of maintenance and development on them that feeds us.

This can be called many things, and a wounded person might pick “isn’t that convenient?” over an impressed other person’s “isn’t that zen?”. I personally find it rather beautiful that I don’t need to dump all my own baggage onto you with an attached note saying “plz fix, kthx”, as the under-resourced, scared and abandoned kid I once might have been, or felt, or certainly acted, before I grew into whom and what I am today. I can be in these life-spanning relations today under the north star I described above, pull my weight and own my stuff, and let you join me in the work you want to take active part in and that I trust you for, and that’s worth a lot.

I can gently put you down and walk away too, when we don’t cooperate or hear or treat each other well, and don’t need to battle it out with you or keep a you-shaped grudge to harm myself on after I’ve let you go.

And it all seems to come down to having a well-developed sense of relationship constancy. I know that I am amazing, and don’t fear losing you, as I trust you to be an amazing, intelligent, self-serving, self-interestedindividual who picks the best of tools and makes all the best choices for you, and if I am not one among them, it sounds like you help keep the investment in what we be to each other healthily in integrity better without me, and under pretty much every other circumstance, of COURSE we’ll get to keep reaping the benefits of having each other in our lives, whatever that works out to.

You might not feel me all the time, as my attention wanders wherever it goes — and I won’t always have yours, but I also couldn’t possibly sustain if we all always pair-bonded everything and got engaged in every moment of all things always. That relationship even seems too all-consuming for ONE person to be in with themselves, to be perfectly frank, let alone two or more people. I’d hate to be that enmeshed, even with just myself. We all need to limit our attention, focus, energy, and other precious resources to what we can chew on, and detach from the rest to not shut down from overwhelm.

I really like this way of being an adult in my own life and in that of others, and have yet to take on the responsibility of another person who can not do that for themselves and should not be held to that, like an infant, who won’t get there until decades later, or maybe never will, if they are really unlucky. Maybe I will at some point take on that journey, maybe not. I really don’t know, today. I needed to build my current life, first, to have all this for my own growth and healing.

Relationship constancy, and its deep rooted ties to delayed reward and gratification, trust, and gratitude, is seriously amazeballs things. I very much recommend developing them. It’s a long haul practice, probably full of loss and grief, but also precious gems. Some of the losses show up again, much later in life, as a happy smile that meets yours on a plane aftet you lift down your luggage from the luggage rack, and have the power to carry the heft of it yourself, or join hands for a bit, sharing the weight. And that is a pretty sweet discovery, too.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

2016-01-11

11:04 Brunsamhet

Guillou föredrar bögar framför sverigedemokrater. En vettigare omformulering: För att älska, måste storhjärnan vara påslagen. För hat och rädsla räcker det med limbiska systemet, eller rentav lillhjärnan.

Det här är inte snusförnuftiga nedlåtenheter, utan en central del av vad som gör att brun demagogi vinner mark. Storhjärnor är väldigt lätta att stänga av, och svåra att få liv i igen. När människor får det svårt – lever i stress, rädsla, allsköns bekymmer – är storhjärnan det första som ryker. Inte permanent – det är mer som när en smartphone stänger av allt som drar mycket batteri, för att överleva litet till, och blir mer och mer dumbphone, tills batteriet dör, och enheten somnar in totalt.

Vi behöver ett samhälle som laddar allas batterier. Värdegrunden att älska, bry oss om och ta hand om alla. Lära alla att be om hjälp, uttrycka sina icke mötta behov, och bjuda in andra att älska dem. I brist på kärlek, sexualitet, intimitet, sammanhang, och att bli sedda, sjunker livsbatterierna till brunt.

Och sedan går allt åt pipsvängen. Lär man sig aldrig älska sig själv, och att bjuda in andra att också göra det, är man nästan dömd till evig brunsamhet.

Etiketter: ,

0 kommentar:

Skicka en kommentar

2015-06-19

10:22 Kärlek är frihet

När blir – och vad är det som gör – förmedlade ord och tankar till komplimanger, och upplevd kärlek – och när blir det bara kladdigt och jobbigt?

Frihet.

Låt mig förklara närmare. Först och främst: det handlar mottagarens frihet. Ingen annans. Detta är viktigt!

Eftersom vi söker upplevelsen, och inte uppsåtet av handlingen, har mottagaren tolkningsföreträde. Nästan oavsett vad du säger eller gör: kan du inte ge mig den friheten, är du bara en kladdig, jobbig typ.

Så det första du behöver bli bekväm med, om du vill ge kärlek, beröm, komplimanger eller inviter, är att går det fel, är det du som bär det.

Hitta alltså ansvaret i dig själv, inte bara för att förmedla orden, utan också för att de skapar frihet. Lyckas du inte luska ut hur du gör bådadera, är det inte en komplimang, eller kärlek, utan din alldeles egen, oönskade agenda.

Friheten att inte behöva ta över ansvaret, till att börja med: om det du säger, eller hur, när, och var du säger det, skapar krav på en mothandling, redan i så litet format som att välja något i nuet, begår du ett frihetsberövande.

Kom ihåg: du har inte tolkningsföreträde här. Det är min upplevelse du söker formge. Öppnar du en dörr för mig, ska du låta mig titta in genom den, utan att tvinga mig till handling: vare sig att stänga den igen, eller gå in genom den – och minst av allt på stående fot.

Står din dörr och slår, glappar, läcker och bär sig åt, så jag känner att den måste stängas, eller att jag måste sätta mig själv i säkerhet, så är din dörr inte ditt ansvar längre, utan mitt problem – och du har misslyckats ge mig frihet, och i stället stulit energi från mig.

Det berövar mig friheten att göra ingenting, och likafullt åtnjuta friheten från oönskade konsekvenser. Och därmed friheten att ta din handling, och känna dina ord, som en komplimang. Lager på lager av frihetsberövanden.

Vidgar eller begränsar du min handlingsfrihet? Det är svårt att veta, om du inte förstår mig. Om du älskar mig, ser, hör och förstår, samt vill ge mig friheter, i stället för att ta dem från mig, blir det lätt att ge mig komplimanger som känns som kärlek för mig.

Om det du säger bjuder på dig själv, och ger mig vägar in i dig att vandra, om jag känner mig lockad, vill, vågar, och annars bara vet står öppna för mig, i alla fall nu, ger du mig en komplimang, och visar hur vacker du är.

Om det du säger tvingar på mig dig själv, forcerar min hand att ta emot eller mota bort dig, kräver att jag tackar ja eller nej, tvingar mig till beslut, i nuet, eller kanske tvingar mig att döma dig, resa murar i mig själv att stänga dig ute, tränger du dig bara på mig, och visar hur ful du är.

Det kan underlätta att ge komplimanger i sammanhang där det bara är vi två, vilket ger mig friheten att inte tänka på mer än hur du och jag upplever detta. Att räkna bort alla sociala konsekvenser av hur andra runt omkring upplever det. Vad de tycker, tänker och känner, både inför dina ord och handlingar, och hur jag själv väljer att reagera på dem, och sedan handla.

Men en skicklig, kärleksfull frihetsgivare kan ge de mest underlivsstormande komplimanger med miljontals människor som publik i direktsändning av kungliga bröllop. Rak i ryggen och stadig på rösten, blickarna låsta, avklätt förtälja att han vill älska henne, begeistrat, lidelsefullt, köttsligt, besinnelselöst och outtröttligt, läppja och lapa hennes njutning, hjälpa till att hålla den vid evigt liv, med allt underbart hon önskar och bejakar sig, av honom, av livet självt, och allt och alla de ger sig själva och varann, så länge de båda lever.

Om det verkar troligt att det du säger, och hur du säger det till mig, kan tas emot med ett lyckligt "oj!" och blomma ut i ett själsligt rodnande, medan värmen sprider sig i mitt inre, för att inga av mina mentala resurser sattes i arbete för att försvara mig, vare sig från dig eller komplimangen, är din komplimang vuxen att levereras.

Behåll den annars hellre för dig själv, och arbeta litet mer på den först – eller dig själv – så ni skapar frihet.

Kärlek.

Det är samma sak.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se