2006-08-12

22:57 I Photoshops fotspår

Jag tror det går en magisk gräns i min egen tidslinje kring milennieskiftet, som tidpunkten då Photoshop nådde ut till vanliga människor. Givetvis vet jag att vi inte ens är där nu, men vad beträffar folk jag kommer i kontakt med, är vi i alla fall med marginal förbi den horisonten, och det påverkar mina latenta reaktioner på vad livet kastar på mig.

För jag skulle inte riktigt kalla det vare sig förväntningar eller farhågor.

Men jag blir nästan alltid fasligt förvånad och positivt överraskad när flickor är mycket vackrare i verkligheten än de är på bild.

Det var precis så med min nyliga blåbärsbekant, med Angelika jag hälsade på ute på landet härom sistens, med Cissi i Stockholm ännu någon tid dessförinnan och med mitt senaste ex, än längre bort. När vad man redan sett i bildväg inte är något som selekterats fram ur ett stort urval mer eller mindre smickrande bilder, i sin tur polerats och slipats, före fotografering med massa IRL-photoshopping (så kallat smink), efter via först gallring och sedan färgbalansering, filtrering, smudge, tinting, vitning och tusen former av pill och meck och tillrättalägg som om allt det här var delar av framkallningsprocessen lika naturligt som kamerans avtryckare.

Det finns något dumt uttryck om att kameran lägger till tio kilo, eller något åt det hållet. Dumt, inte så mycket för att det skulle vara falskt eller något ditåt; det har jag ingen åsikt om; det är dumt för att det är så jäkla irrelevant och viktcentriskt. Kameran berövar bilden liv och rörelse, interaktionsmomentet med återkoppling, kontext runt omkring.

Jag skulle nog må bra av att umgås intensivt ett tag med folk som inte lever i en dimension som har vikt på kartan. Och jag känner mig skitdum som inte tog tillfället att viga dagen åt att socialisera med nördskocken i animehålan som stämmer in på det receptet till punkt och pricka. Hoppas det blir busstur till kolmila i Ulrika över dagen i morgon, i alla fall, på moderns förslag. Veteranbuss från Folkets hus klockan nio, tillbaka eftermiddag, raggmunkslunch. Undrar om Folkets hus är lika med Folkets park? Känns troligt.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

16:14 Rasism och tillmötenhet

Jag är ingen stor talare, men allt som börjar så fortsätter ofelbart i ett bevis om motsatsen, och även om jag inte skulle äga talets gåva kan jag ju alltid för ett utmärkt stringent skriftligt epos som författare. (Nej, det kan jag inte alls; jag gitter inte disciplinera mig så hårt här.)

Jag vill inte föreläsa eller predika, men likafullt känner jag ibland en enerverande lust att välla fram tankar om något ämne och det finns ju bara ett dithän det tar vägen.

Jag drar mig för att fortsätta en diskussion som börjar lukta prestige, men om jag inte kan göra sig förstådd och det känns viktigt nog för mig att jag gräver ned mig i en riklig hög fria ark att breda ut min tanke över i stället för att stanna kvar i mediet och föra skyttegravsdebatt med det trånga ordtitthålsnålsöga allt man vill förmedla måste ta sig genom, har jag väl bara åsnat på i just det trots allt?

Jag vill inte argumentera och agitera för en åsikt eller känsla, men respekterar jag den jag pratar med vill jag ändå göra den förstådd, vare sig hon väljer att själv prenumerera på den sen eller ej.

Det är väl bäst jag skriver av mig ämnet så jag kan släppa det sen liksom jag avsade mig tråden i det lilla ordkarga mötet mellan två per öppen gästbok. Det gällde rasism och vad det bottnar i och jag försökte förklara att jag inte tror man kan bota den så lätt som att skära av folks möjlighet att se ras eller höra brytning -- för ras eller härstamning är bara den synliga brottytan på ett större ansikte av främlingsfientlighet. De tillgängligaste indikatorerna som triggar rädslan och försvarsmekanismerna man satt samman med det otrygga inför det främmande. Stryk dem, och samma problem dyker upp lika mörkt, stort och fult i ett nytt sammanhang i nästa led, det nästa led där det framgår att man står ansikte mot ansikte med någon som rör sig utanför ens egna normsystem och värderingar.

Det finns ingenting som är så tryggt som en monokultur, där allt är likadant och samma sak och alla har samma kunskaper, färdigheter, åsikter, beteenden, ok, fördomar, förebilder, drömmar, liv, allt, allt, allt likadant formpressat etiketterat likriktat identiskt beräkneligt enahanda. Ingenting så tråkigt heller, men trygg är något det är populärt att offra det mesta för när man är en i en lättdriven skock som har den gemensamma nämnaren otrygg, och ställt mot tryggt är det lätt att offra sådant som blomstrande, tillåtande och demokrati. (En längtan efter sådant vaknar först när man avsagt sig de andra och upptäckt att de var rätt bra att ha medan man hade dem. Och jag förstår för övrigt fortfarande inte varför jag bara hör Piratpartiets röst mot övervakningssamhället som glatt drivs genom här av amerikanska mediabolags lobbyister. Vakna!)

Men nu spricker jag i sömmarna; jag ville inte längre in på den där än att teckna trygg som motpol till främmande farligt. Främmande kommer alltid förbli främmande så länge vi inte når perfekt monokultur i hela världen eller hägnar in små miniuniversa mellan vilka inga utbyten sker och ingendera dystopin är något att ha så det vi kan göra är att bryta kopplingen mellan främmande och farligt. Lära oss gå försiktigt och lyssna in och enas om tillräckliga gemensamma nämnare för att inte skära oss med varann och begå varandras dödssynder som är en axelryckning i våra egna kulturer.

Hudfärg och hårfärg och dialekt, språk och brytning är de små pittoreska skillnaderna, det är allt det där bakom och under ytan folk tappar koncepterna kring på riktigt.

Ytan är bara ett överslag och en billig 90%-lösning att sålla med; en bekväm praktisk fördom. Triggar på massor av folk som mycket riktigt visar sig främmande, reagerar förvisso på en del false positives som visar sig vara helintegrerade yllesvenssons och missar några false negatives som ser helylliga ut men drivits upp i något dårhus med så olika vanor och etik att de kunnat vara en annan livsform, men man har inte så mycket att hämta med att söka bekämpa rasism genom att sätta ögonbindel på folk, snarare tvärtom.

Det där som ger en hint om när man behöver gå litet mer försiktigt fram och inte förutsätta att man är skrot och korn och samma virke samma tankar, har man lika mycket nytta av när man är ute efter att bete sig som en god medmänniska som försöker ta sig förbi alla kulturkrockar utan att inblandade går hem med näsblod eller högt blodtryck.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

16:11 Hädelsehybris

Beklagar om jag inte delar med mig av mitt liv mun mot mun; det fläks ut per dagbok, som är förbundet med mig genom mina ord, utgjutna för många. Mitt engagemang räcker inte till en berättad saga per person som vill följa mig. Men tag och ät, för all del. The first ride is free.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

02:38 Det tjocka sitter i kläderna

Det blev en tur till biblioteket idag och en vandring nedför trappan till bibliotekets magasin, där böcker doftande ålder trängdes med varann. Fingret löpte över raderna med Agnes von Krusenstjernas alster tills de funnit den första Fröknarna von Pahlen, en mycket läst sak från 1930-34 vars rygg knäckts många gånger om redan. Den ser älskad ut, och jag tänker mig att den gett många mycket, innan jag ens öppnat den själv, för att finna min egen åsikt. Det blev en till nyutgåva av någon liten mindre antologi med av samma författarinna och sen gick jag och slog mig ned i första bästa länsstol längsmed stadsbibliotekets generösa glasväggssida mot omvärlden, som jag sagt att jag skulle.

Jag hade inte fluktat särskilt länge i den lilla antologin, när en vacker sak slog sig ned i nästa länsstol intill mig. Jag blev lika förvånad som ni, trots att jag visste att hon torde landa här snart, då det var så vi sagt någon halvtimme tidigare, och vi vandrade samman därifrån i solgasset, längs den lilla pittoreska vägen hem med alla de vackra husen som står på rad längsmed den lilla paradgatan som pekar på mitt bostadsområde på andra sidan rondellen. Min svarta flygiga dress var lika lös och ledig som hennes rosa tunna top och vita, litet tjockare mystygskjol, och hon undrade om hon fick ha på sig sina bruntintade solglasögon. De dolde inte hennes isblå, så jag hade föga emot dem; hon var lika närvarande som innan och kanske gjorde de ljuset litet uthärdligare, eller också var det en sådan där ritual att plocka fram allt och litet till man vill visa att man har i sin svarta handväska och flasha litet moderiktigt. Jag ser inte sådant där, men det är ett rikt och välutvecklat språk bland de som talar det. Och ett språk jag börjar förstå kastar en del mörka slagskuggor över sina talare. Jag undrar vad det ger dem i gengäld.

Vi kom hem, och landade i soffan kort efter att ha kommit innanför dörren och fått av oss skorna, bland hullerombullerkuddar som bara tossats upp där på obrydd slarv, och nu utgjorde ett av min barndoms dagiskuddhav i miniatyr; tre stora ryggdynor, som strax blivit del i en kelkonstellation när hon drog upp den ena i mitt knä och lade sig själv ovanpå så jag kunde koppla en halvkram och läppkindnäspyssla hennes hals och ena öra, hårlinning och höger kind. Vi bytte inte så många ord idag; skyfallet hade nog i det mesta passerat redan under gårdagen och hon sade att hon gärna bara var, och jag slöt ögonen och bara var, och det var bra. Hon är bättre kelklädd idag i någon slags string (men är inte bomullsmysor både bättre och skönare?) under kjolen och under tunna topen ingenting och mina händer äter upp hela kroppen under kläderna på henne utom zonen nedtill.

Och timmarna gick och dagen gick och middagen kom och hon somnade över bordet innan den var klar och det var för gulligt för att inte ge en puss i nacken och när jag rev de sista potatisarna kvicknade hon till och raggmunkarna blev goda och jag tror inte för mitt liv att hon behöll dem och jag önskar att jag aldrig får en dotter som får pippi på kläder.

Vi pratade desto mer under middagen, och det blev en slags kärvänlig dispyt hon hade övat i många år mer än jag och jag kapitulerade under protest och sade som det var att hon redan hade undflyende svar på allt jag kunde säga om att hon inte alls var fet och att hennes lår och stuss och mage var vackra och det blev litet intressantare, när det mynnade i en tråd om hur måttet på vad som är tjockt och vad som inte är det är de kläder man inte längre kommer i, och det som till slut fick mig att förstå att det var sant var att hon hatade den fina magen och stussen och låren och inte alls hade någonting emot vaderna som fulländade kvartetten i samma form och färg och känsla i händerna, och de var med största sannolikhet det enda som aldrig trilskats i något klädesplagg för henne, och deras proportioner mot resten var lika perfekta som hon.

Det var lustigt att prata med henne, för när man lirkat en stund på något ämne visar hon att hon sett genom såväl sig själv och sin position under alla oken som ser in i de flickor som inte har hennes fix vid kropp och form och ser att de kan fokusera annat i stället men att de förmodligen inte bryr sig så mycket om kläder och kläder är ändå de viktigare delarna av livet, för kommer man inte i ett par dyra byxor man kom i förut, måste man köpa ett par nya och det är dyrt. Jag tror hon ser, men blundar, kämpar i sina ekorrhjul och lider under de spön folk runt omkring henne ser till att hon aldrig glömmer och tänk om det kanske ändå vore så lätt som att lämna dem och släppa den där tanken på kläder. Kläder, kläder, kläder. Kläder som bara görs i storleksintervallet siochså för att de ändå bara är snygga på getingar siochså och flugfisvikt och helst ett revben mindre för det behövs inte ändå och alla modeller kapar det så det är rätt. Och ibland skämtar hon och ibland är det fullt allvar och det är svårt att välja det ena före det andra, och Paris Hilton är en slags löjets ikon över hennes världsbild, som hon vilt driver med och troget kuvar sig under på samma gång.

Och det blir mer kel när hon lättat sig på fel sätt framför biktstolen av porslin och jag säger ingenting och hon säger ingenting och stämningen är så oberörd den blir och vi pratar och skrattar och skämtar och jag undrar hur man lägger en grund till livet som aldrig hamnar i det där, och tar eller får jag en dag en fru som späker sig själv under det där oket inför vår dotter har vi nog avlat innan hon är redo för att ge liv, annat i den allra mest bokstavliga bemärkelsen. För det där är inte ett liv. Jag vägrar.

Det blir varmt, och vi går ut på balkongen och provar hängmattan tillsammans och den bär bra, och är mindre rank när man är två på varann än ensam, och det är tokigt mysigt även om dess nät äter in litet i köttet på oss och gör fina mönster på henne, när jag byter kelanfallsvinkel och position litet då och då. Hon ligger på rygg och jag ligger ovanpå med huvud mot ampla bröst och mina händer armar följde hennes fötter vader lår stuss sidor längs vägen dit under kläderna och liksom omsluter henne från båda sidor och det är ett smått otroligt mysigt sätt att ligga och jag har fötterna på hängmattans andra fäststrängsnörp och hängmattans korslagda kasslertrådar skär in i mina armar om henne så vi kommer ännu närmre varann och hennes hjärta bultar i mitt öra som ligger mjukt, mjukt, och vi pratar och skrattar när grannen grälar med sin betongborr alias sexleksak XXXL.

Det blir kallt och vi går in och soffar mer och hon blir kall igen och jag stänger dörren och hon ber om en filt och det blir väldigt varmt, och vi dåsar till, och tiden går och går och jag trivs men önskar igen att jag finge föra livskalken till mina läppar och dricka orgasmer men hon behöver inte det och jag hoppas pojkvännen är en lika bra sak som han verkar.

Jag sjönk in i mig själv och funderade ett slag i morse när jag vaknat av motorsågen i häcken nedanför fönstret, över hur gärna jag låter mig lånas in i någons liv ett slag, ge en famn och en liten hamn att docka i, bara helt litet så här, lånar ett öra och litet tid, ett hjärta och helande händer, ett moln mys för den som är svulten, eller vill låna en dröm men inte riktigt ha den mer än så. Det är ett litet mått självförnekelse, just i inga anspråk, men ett rätt stort självuppbyggelse också, i att det ger mig så mycket också när jag får höra att hon inte mått så bra på flera veckor/månader, jag skingrar ångest och skänker en ro och trygghet som varar i flera timmar efter att hon varit hos mig, eller när jag läser live i ögon vad mina händer gör eller när jag får höra vad jag redan vet om att jäklar vad jag är glad att vi inte skildes åt innan vi kom till kels.

Jag mår så bra av det där själv, och som en själsbesläktad väninna i Tartu (Estland) sade under ett mailutbyte i eftermiddags, ger det där så mycket, att vara en hamn åt någon man bryr sig om. Det är svårt att låta bli. Och så är jag ju så fasligt nyfiken på människor. Vad bättre sätt än att skaka tass med de som nyfiket knackar på hos en?

Men jag längtar efter att älska med hela kroppen igen, så där fritt förbehållslöst och utan en massa haspen på. Det är inte så många jag vet att jag kan göra det med och själva tanken ger trivselskälvningar inuti. Måtte det ändå bli snart; jag har njutit ner mig så djupt i halvvägs att jag håller på att bli knäpp. Lånad hud är visserligen hud, men det ger mig inte rätten att välja ljud. Och jag längtar mig sönder och samman efter att se den där tandraden från baksidan och känna stissigheten och plågsmeklek och nojs till tusen och snälla säg att jag inte behöver tygla mig så här som jag gör när jag underställer mig lagen om ickevåld på själar som inte heller gått till angrepp. Jag vet inte riktigt var dina gränser går idag, kära du, men du står mig lika nära som då även om jag inte ser oss gå samma väg längre.

Och jag är tokigt nyfiken på dina nutrassel. Jag hoppas det inte är kläder inblandade.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se