01:30 Kronobergsgatan, Stockholm [pappersdagboken]

Vilka perspektiv man får när man ögnar genom sin dagbok. En månad sedan förra noten här, och en ny värld med den. Hannah och jag har separerat, och den senaste veckan har jag och min nya husgäst ensamheten börjat känna på varann. Lättnaden har varit stor, men också svårmodet. Det har varit svårt att leva ut smärtan, men jag har också funnit en vän på andra sidan i Agnes, som mist samma sak fast mycket mer. Idag gästar jag hennes stad, efter gårdagens uppfärd och besök hos mormor på Nacka sjukhus.

Det var fyra år sedan jag åkte upp hit och lagade mormor en improviserad middag på medhavd lök och vad skåpen förmådde, berättade sidorna i andra änden av boken. Sedan dess har hennes värld krympt många gånger, och nu ligger hon nog på sitt yttersta, är jag rädd. Det kan röra sig om några dagar till. Jag är så glad att jag fick träffa henne igen. Då liksom nu tycks jag ha värmt henne inifrån. Hon tycker så mycket om mig, och jag henne. Heder åt Nackageriatriken, som ger henne en så varm, lugn och nära miljö. Hon hade det långt mycket värdigare än jag vågat hoppas.

De hade pallat upp henne i en säng med en sinnrik lång kudde som stöd åt huvud och armar, och hon fick andningshjälp via en slang till näsan. Hennes vätskefyllda lunga försökte de dränera naturligt, med viss hjälp från vätskedrivande dropp; det tycktes fungera, även om det också torkade ut henne och gjorde henne törstig. Hon fick hjälp att dricka ett par gånger under mitt besök av en vänlig sjuksköterska vid namn Jenny, men det var svårt, för allt slem i halsen. På magen låg en liten dosa som läste puls och, förmodar jag, blodsyresättning (SpO2) via en sensorclip på ett finger.

Hon förmådde fortfarande forma ord, även om de flesta var svårtydda, och de ordlösa stunderna däremellan lät nästan likadant. Förståelsen för vad som sades omkring henne var det dock inget fel på alls; jag önskar att jag haft mer att säga, men få ord och sagor från världen utanför korsade mina läppar. Det bidrog dock Gunilla med så mycket mer, så det hyser jag ingen stor sorg över. I stället drog jag fram en stol och satte mig så nära intill jag bara kunde. Det, kände jag, att komma henne så fysiskt nära jag bara förmådde, var vad jag hade kommit för. En kram var visserligen en för omvälvande och riskabel historia, men det hindrade inte andra former av trygghetsgåvor.

På hennes högra handled var droppet inkopplat, och underarmen låg blottad på täcket. Den, och våra händer, bildade bro för vår närhet i stället. Känselns milda språk nådde fram, som jag trott, och lät mig krypa så nära intill. Aldrig har det känts så bra att smeka en underarm. Släta ut den rynkade huden på ovansidan, smeka den mjuka och känsliga insidan. Litet andäktigt, och ett försiktigt ljuvligt sätt att mötas när orden mist sin klang och räckvidd.

Hon sade att hon var mycket trött, efter att ha försökt prata med mamma en stund, och vi bad henne sova. Tyst hjälpte jag henne längs vägen in i sömnen, med ena handen i hennes och den andra kärleksfullt strykandes armen. Det kändes härligt att se och känna hjärtat lugna ned sig och finna ro, se sömnen komma och fatta hennes andra hand och sluta ögonen. Jag stannade kvar vid hennes sida, kanske också i drömmen.

Bland de ord jag ändå sände henne, infann sig inför ett av sömnpassen "Somna min vän". Hade jag haft en varm sagobok med mig hade jag läst ur den, men en varm sång ur hjärtat kändes lika bra. Det var underbart att få ge så mycket av mig själv jag kunde uppbåda där, och det kändes lika visst att det var välkomna gåvor. Kärleksekonomi som fungerar.