2005-10-15

21:46 Hårupptäckter

Idag upptäckte jag att det jag hittills trott varit schampoo (och allt som oftast grämt mig en smula över att behöva skölja bort med balsamet, som inte luktar lika gott), var balsam, och det jag trott varit ett (uselt!) balsam, var schampoo. Way! Plötsligt känns håret mycket trivsammare med alla sinnen som räknas.


Ibland är det litet förvirrande att gå i skolan. Skolskolan, liksom; ni vet, en sådan där full med barn, helt befriad från doktorander och akademismer. Om man nu "går i skolan" när man är där som lärarkandidat (heter det säkert inte, men jag tror inte någon hunnit bilda subjekt-/objektformer av "VFU" än. Jag menar, hur skulle det låta; "verksamhetsförlagd utbildningsrecipient", "VFUR"?). Men det är inte ord som förvirrar; sådant dravel skiter man lyckligt i.

Nej, det som desorienterat mig mest, är när man väl hel och hemma igen, rätt vad det är, börjar hitta en massa främmande hår överallt omkring sig. Den första reaktionen börjar i den där litet krypande mysliga känslan innanför tröjan, som infinner sig när man sakta och försiktigt börjat ställa om sitt inre känsloliv till det konkreta faktumet att man har blivit med flickvän. När allt mer runtomkring en plötsligt börjat berätta att hon finns här, överallt omkring dig. Koloniserar först en liten bas i hjärtat, sedan små öar här och där, som allteftersom växer och vinner territorium på alla möjliga och omöjliga fronter för att till slut bli en del av det mesta. Det brukar börja med några hårstrån här och där.

Men det är inte en sorts hår nu, utan fjorton! Eller kanske ännu fler! Långa hår, blonda, rödlätta, bruna, svarta, raka, litet krusiga, i alla möjliga kombinationer. Jag hittade till och med ett grått hår i handfatet härom morgonen (Du börjar nog bli gubbe! Red. anm.) -- kanske från den hårt stylade flickan med den avancerade danskoreografin i talangjakten i tisdags? Och jag har inget förprogrammerat reaktionsmönster för att hantera alla dessa hår runtomkring mig, så i stället känner jag mig (tämligen förbryllat överrumplat) som en nattlig casanovas dagtida alter ego, omedveten om sin hemliga sida, men mycket observant på alla mystiska fingervisningar om att det är saker i görningen när han själv inte är vid medvetande.

Allra mest när håren dyker upp på sådana där strategiska komprometterande ställen, som vid handfatet (!), på kudden (!!), eller i kalsongerna (!!!). ...Med litet ansträngning kan hjärnan alltid hitta någon slags tänkbar förklaring -- när man tvättar händerna, gnider man ju av sig all lössittande smuts, och hårstrån och så, och det kan väl ha suttit något på någon ärm, kanske -- eller i håret; jag borde faktiskt klippa mig snart med, och lätt fånget, lätt mist på kudden igen -- bestämt tvättade jag i fredags kväll; då kan väl klädfasta hår ha hittat nya plagg litet hur som helst, antar jag -- men hjärtat ställer sig, låt säga, lätt skeptiskt. Det är litet som att ha ett inbyggt högre jag, med betydligt mer anlag för svartsjuka än jag är bestyckat med själv; det där jaget som kan kliva åt sidan och ge mig ett skarpt öga, överrumpla mig ett obevakat ögonblick och klämma fram Sanningen ur mig: Regeringen har kommunistiska älskarinnor! Erkänn!


Och på en relaterad not, var det tjugoårsdagen av Tage Danielssons dödsdag här i Linköping i torsdags. Själv var jag upptagen med körsång då jubilaren uppmärkssammades med stort program i Koncert och Kongress, som mor min, och tydligen mestadels andra vallfärdande kvinnor i hennes ålder, var på. Jag hade nog brutit av ordentligt i församlingen, om jag själv hunnit uppmärkssamma arrangemanget i tid nog att skaffa mig biljett och avboka körsången. En varm tanke till allas vår Tage. Jag hälsar på honom varje gång jag åker förbi hans staty, på väg mot tågstationen.

1 kommentar:

Anonymous kas skrev...

Håråfobi som troligen är nära besläktat med kåråfobi

fortsättning följer ...

16 oktober, 2005 00:34  

Skicka en kommentar

02:47 Skriv: bräderna!

Nu blir det tråkigt i några stycken, vänner, medan jag slåss med väderkvarnar. Jag gör bestämt det rätt ofta i text nu; det är väl helt enkelt sådant jag behöver tänka genom och reda ut för mig själv, när fingrarna väl börjar gå varma. Faktiskt är det bara de sista två styckena som inte maler väderkvarnar idag; håll till godo. :)

Ibland är det litet beklämmande att sitta någonstans med Synnerligen God Insyn i något fält, när man har gjort någon liten betraktelse ens fördomar dragit på munnen åt litet. Jag tycker jag börjat hamna i det mycket mer på sistone än förr om åren, inte minst vad beträffar mina erfarenheter från lärarprogrammet, och i skolan, där ute i verkligheten. Mina ord, som insider, antar lätt en insiders vikt, om jag inte passar dem mycket noga, och även då kanske jag inte riktigt kan trubba ned dem så långt jag egentligen avsett -- trots allt finns det väl ändå någon essens sanning bakom dem ändå? Tanken vaknade ju hos honom, en av di där på-plats-kolumnisterna, och så fastnar en liten avlagring av mitt plirska raljerande på folks växande fördomsstalaktiter. Kanhända förstärker snarare min bakåtlutade ton fästet, då jag inte triggar mycket till försvarsreaktion mot ett för hårt insålt budskap, som i reklam eller media.

Rätt mycket av det vill jag, som sagt, låta bli ibland. När jag tycker om och vurmar för något även med de skavanker och lustigheter jag drar på munnen åt. Veckan som gått har jag varit på en liten låg- och mellanstadieskola med en klass av varje sort mellan sex och tolv år; 180 elever, ett tjugotal pedagoger, och en stämning och anda som torde garantera deras elevunderlag och fortbestånd, så länge den håller i sig. Hoppas jag.

Som vanligt, har jag väl lagt märke mer till vad jag lärt mig om mig själv än vad jag lärt mig om mitt månnliga karriärsval som lärare i allmänhet och förskollärare i synnerhet. Detta senare mer för att jag aldrig placeras i förskoleklass på mina pass praktik, då jag läser ett utbildningsprogram som formellt sett och i praktiken inte täcker in den karriär jag siktar mot. Självförvållade bekymmer, med andra ord, för att jag trivs bättre med att plugga och bo i Linköping, än att pendla till grannbyn Norrköping som har ett riktigt förskollärarprogram. Med den nuvarande lärarutbildningen är dock första året gemensamt för alla lärare (så varför pendla för något sådant? tänker en opportunistisk Johan, och hoppar på på hemmaplan), och finner man sen, som jag, att musiskt lärande verkar intressant och spännande, kan man ju följa upp med ett år sådant med innan det grenar av i olika åldersfack på riktigt. Kanske rentav ännu mer än så; jag vet faktiskt inte riktigt.

Här springer vi på ett annat litet dåligt samvete jag (och för den delen flera andra med mig på lärarprogrammet, tror jag) när -- att inte ha någon vidare god överblick över A och O beträffande lärarprogrammets innehåll, upplägg, bakomliggande syften och upplägg, målbeskrivningar, et cetera. Sådana där ting som lätt hamnar på tapeten, så fort man ska föra något meningsfullt utbyte med andra om vart utbildningen leder, vad den är, vill, ger och inte ger, kan ge, bör ge, och så vidare. Universitetets PR utåt genom sina studenters syn på och förståelse för helheten. Attityd till såväl målet, som vägen dit, och alla möjliga, väl övervägda val som radar upp sig längsmed vägen. Många val, möjligheter, och tillfällen till profilering åt massor av håll och kanter. En mångfacetterad, brokig lärarkår för ett dito samhälle.

Men själv har jag haft en ganska lågnäst inställning till allt detta, och inte gett mig upp på höjderna för att blicka ut över helheten. Ens min egen helhet. Ger jag med den inställningen ett dåligt intryck för lärarprogrammet, mer än min egen person, tycker jag det är litet snöpligt, då jag tycker att en universitetsutbildning, av vilken art den än månde vara, inte ska handla om att tuta i sina studenter ett utbildningsperspektiv de inte själva haft intresset att bilda sig en överblick över. Kanske kan jag köpa att sållas in som en punkt i statistiken över attityder bland de som väljer att läsa till lärare, även om jag i väldigt få avseenden brukar platsa i nära nog vilken falangflagg man väljer åt mig att höra hemma i (prova själv om du känner mig: förskollärare, programmerare, student, pojkvän, kyrkokörsångare, och så vidare).

Huga. Nu höll jag på att mista hela den här noten i en hängd browser. (Men lyckades tursamt nog gräva fram den igen ur processliket innan det kallnat.) Jag tror jag snörar åt kvickt och går och knyter mig sen; klockan är massor.

Det mycket lilla knix i ögonvrån den här noten började i, handlade om ett diagnostiskt stavningstest jag gav idag, som litet grand tog tempen både på elevernas färdigheter, och den skyldige provkonstruktören (sannolikt någon lokal förmåga): 28 meningar i stil med "Isbjörnen bor på Grönland.", dikterade en i sänder med ett mässande efterled "Skriv: isbjörnen!". Framåt slutet av pappret, vittnade ett av de understrukna orden, brädorna, om att tidigare ha lytt "bräderna". Och jag log.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se