20:21 Tankar från andra våningen

Jag sitter just med en rejäl tebalja full av vegetarisk apelsinjuice. Jag föredrar visserligen apelsinjuice med kött i, men heter den Tropicana, vilket den råkar göra, går den ned ändå utan att jag blir alldeles gramse. Klockan är halv sju på kvällen, och jag sitter i mitt lilla avfolkade riskkapitalistkontorskomplex och njuter av att det är tyst och fridfullt, chefen inte sitter på sitt rum, medarbetaren strax intill mig nyss for hem, all stödpersonal (tjejer) och för all del all annan personal med (karlar) farit hem. Det är bara jag, en oidentifierad kvitterfågel i ett träd strax utanför och den svala luftkonditioneringen som är igång fortfarande. Igår kom jag till jobbet i shorts (det är uppemot trettio grader ute allt som oftast, så allt som varit en lätt promenad hemma blir hellre en fånigt kort biltur här, om man inte är väldigt rätt klädd eller har en dusch vid framkomsten), men inomhus var det så kallt att jag fick byta till jeans och tröja redan före lunch. Solen faller just in horisontellt över den ganska lummiga parkeringen nedanför, utanför våra stora fönster. De vätter åt söder, lövverket på min höjd är dagsljust och nedanför det är skuggorna oändligt långa. Innergården är fortfarande ett andhål med ett högt träd i mitten, och först nyss slog det mig att tanken och effekten är att det ger samtliga arbetsrum i hela huset utsikt mot såväl sol som fridfull, vacker grönska.

Det är knappt tio minuters biltur till mitt hotell, därifrån kanske tio till till min livlina på Stanford, och någonstans inom ungefär samma radie har jag min gamle bekant Jesse som drog hit mig i förstone härom året. Vi har inte råkats än den här visiten, men jag har en stor burk lingonsylt på hotellrummet som väntar på honom. Så många fler fasta punkter har jag inte i tillvaron här; inga favoritspots att äta middag på, så det är inte direkt någonting som drar i mig att ge mig ut för en bit mat. Kanske jag låter bli idag, efter att ha gått på upptäcksfärd i köket, vilket även i år är utrustat med diverse olika slags frukostflingor av de märkligaste slag. Jag provade just en tallrik Frosted mini wheats, vilket närmast kan beskrivas som små nudelknyten av vete toppade med socker.

Fett är det lätt att komma undan i dieten, men socker vill de ha på och i precis allting. Gårdagens sushi undkom med en hårsmån. Jag ska og börja sikta på att avbeställa sushibitar med bläckfisk, ika; de vederstyggliga, stora vita och oerhört sega bitarna man mest får kväljningar av om man försöker ge sig i kast med dem.

Det ser ut som att min visumansökan börjar ta sig; jag korrade den idag och gillade resultatet, som rentav tog upp en del detaljer jag inte kunde påminna mig om att ha stött på tidigare; jobbet ämnar tydligen inte bara utrusta mig med boplats när jag kommer hit, som jag begärt, utan någon slags bil också. Det börjar kännas ganska uppenbart att det är en omöjlighet att vara amerikan utan bil, och tydligen kommer jag inte behöva prova heller. Att hyra en, som nu, känns litet grann som hur folk som inte gillar båtar kan approximera nöjet att vara med segelbåt: att stå i duschen och riva sönder tusenlappar. Den här bilen river dock bara en om da'n, och i strålande sol. Det känns nästan oartigt att inte ge sig ut någonstans långt bort med den, nu när man kan. Tanken är dock på samma gång en lockelse och försåtsminerad; vädret är strålande och naturen oändlig, men jag vill ha någon med mig att dela upplevelsen med.

Jag har haft gott om tillfällen att fundera över relationer och vad jag egentligen vill ha, och på sätt och vis så mycket mer sedan pusselbitarn föll på plats kring riktigt vad helgens bekantande mynnade i för slags relation -- en vänskap utan närhetsgränser. Ganska nära ett vilotillstånd för mig -- inte fullt en kelsak i alla väder, men inte så värst långt därifrån, och även om hon humörsvänger ganska friskt och inte riktigt bottnar i trygghet kring sitt eget värde, skyggar hon bara måttligt för att ta när man ger. Vi kom att prata om datingsiter härom dagen, ett någorlunda närliggande ämne i beaktande av att det var per en sådan vi snavade på varann och brevade igång, för ett par veckor sedan, och specifikt vad det egentligen vill säga när någon valt att diktera årsinkomstramar för den de söker. Hon tyckte först det var rätt sniket eller ytligt, jag föreslog att det mer var ett utslag av att inte vilja byta livsstil eller råka in på en massa samvetskval över ekonomisk obalans sinsemellan.

Jag har börjat inse att just det är något jag känner i rätt hög utsträckning själv, fast inte kring pengar så mycket som kring skönhet, kondition, popularitet, skarpsinne och en del snarlika ting. Alfahonor kanske har litet lättare för sig att dra ens blick till sig, men lever de ett ständigt betaliv och sträcker sig efter något de aldrig kommer nå och frustreras av det, är det mycket litet som får mig att vilja bygga någonting med dem. Och omvänt, den som bara lever och verkar utifrån någon grundfilosofi och livssyn som de trivs i och tillfredsställs av, rankar genast mycket högt på min skala ganska fristående från övriga faktorer. Må vara en del hårda baselinekrav på hög keltålighet och att kunna skriva och tala, men i övrigt fältet fritt. Jag tog inte upp det spåret i samtalet, då hon troligen rätteligen skulle känna sig falla under den horisonten.

Fast man ska inte känna eller tänka så heller. Allt det här är momentanmätpunkter. Man kan ta sig vart man vill, så länge man inte tar miste på Vill. Jag tror jag vill ha någon som förstår det, eller som lätt tar det till sig.

Jag tror jag kommer spendera fler kvällar här, en bit från allt som rör sig och bullrar, i en lummig förort nära en av landets mest hisnande markprisade rikemansbygder där de enda som vet hur sina grannar ser ut är delmängderna med hundar att rasta utanför residensmurarna. Frånsett att en fågel kvittrar lätt utanför och det knäpper till litet någonstans i huset, då och då, är det tyst. Längs konungens väg, El Camino Real, där jag har mitt tysta hotellrum med frukost, enligt bokningsbekräftelsen, råder mer buller, prat, tut, sus och dus. Somliga tycker om det. Själv undrar jag förstrött vad jag gjort av mina öronproppar. Jag ska nog köpa några till, när jag kommer för mig.