02:30 Observationer en danskväll
Observationer en danskväll. Idag var en introvert dag; det var knappt två danspartners jag egentligen pratade nämnvärt med; det brukar nog oftare ligga kring, tja, fem-sex? Hm. Nä, jag har nog egentligen ingen tydlig uppfattning om vad en normal siffra kan vara; allt som allt är det väl kring ett tjog, och litet småprat blir det säkert med flertalet, merprat som har någon slags substans kanske hälften eller tre fjärdedelar?
Nå, det jag minns i samtalsväg från i kväll inskränker sig till tre konversationer, varav jag mer var konversationsfoder än engagerad i den sista. Den första förvånade mig en smula, genom att rinna upp litet ur en komentar om att jag alltid fick henne att börja skratta, vilket förstås är en ganska trevlig gemensam bas för umgängesdans.
Vi hade just lärt oss turen Prome-not, som tekniskt sett är en fint; man för sin dam halvvägs in i en Promenade, men i stället för att fullfölja den, fångar man upp henne, just som hon fått upp farten bakåt, och vänder tillbaka igen till utgångspositionen; en förning med hela kroppen, där man har rätt mycket levande kraft i spel. Nå, detta hade vi just lärt oss och provat en gång, när det roterades partners i ringen och hon klev fram och med litet finurlig blick inledde med ett "Du är helförtjust i den här turen, inte sant?" innan vi började dansa, vilket jag förstås instämde i; den stod omedelbart på god fot med spjuvern i mig.
Det är litet slumpmässigt hur långa danser det blir med var och en under övningspasset; det kan vara allt från ett par svängomer på prov med en tur och i kursledarnas direktregi, till en hel låt och några övningsmoment ovanpå det, innan nästa rotation. Jag tror vi här lyckades pricka in det senare, för det kändes inte som en kort munsbit och sedan intet; vi hann prova en massa saker, komma av oss när samtalsdistraktion plus nytt moment dribblade bort fötterna ur takten, och prata och skratta en hel del.
Jag har aldrig riktigt registrerat henne, som hon tydligen gjort mig, tidigare, så jag hade egentligen inte mycket bild av henne som person eller danspartner heller; ingen som utmärkt sig som särskilt kompatibel eller inkompatibel att dansa med eller haft några utpräglade egenarter i rörelsemönstret, inga stelheter, krumbukter, eller så. Idag flöt det dock som en lek, och det var helt enkelt fantastiskt kul bara. Precis tvärtemot hur en mer självmedveten, filande prettodanskurs, inte direkt tilltalar mig. För den här dansen var all dagens introversion fullkomligt bortblåst.
Själv brukar jag i allmänhet dansa med en massa glädje i mimiken. Jag är litet osäker på huruvida det är med äktglädjemuskulaturen eller bara det konstruerade "falska" leendet själv; jag har aldrig riktigt lärt mig att medvetet registrera nyansskillnaden i andras mimik och kan än mindre redogöra för hur den skulle yttra sig, men jag förmodar att det är någon slags blandning, ibland mer homogent outspätt, ibland kanske mer åt försök till självsuggestion. Till någon del säkert också en gymnasierelik; i en del sociala situationer där jag inte är jättedu med alla iklär jag mig ett glatt yttre, i någon mån för att själv sätta en grundton jag trivs med. (En annan populär förklaringsmodell är att det är en yttring av osäkerhet. Ofta är, eller i alla fall var, det väl det med, men jag tror inte det haft mycket del i det på dansgolvet.) Nå, nära till skratt, uttrycksfulla ögon och ett rätt rörligt ansikte tror jag är ungefär vad som syns av mig själv.
Så det är säkert inget mysterium att jag blev läst för att Prome-not var kul och helt i min stil. Nästa gång tror jag att jag ska fråga vad hon heter, och lära mig det. Min tidigare favorit har tyvärr missat rätt många lektioner; jag hoppas hon inte trillat av. November är precis så där mörkt och trist som jag hoppats slippa, och så fort det är någon jag inte hör eller ser så mycket av som jag förväntat mig, slinker det gärna in en tanke om att hösten kanske tagit dem. Den har rätt bra struptag på mig med, så tanken ligger nära till hands.
Det finns förresten en dansmotsvarighet till det gullfaktor max tröttskelande ögon är. Eller möjligen (troligen!) är det mer knutet till en av tjejerna där, än dansen som sådan. Hon får en allt mer glasartat inåtvänd blick, och får svårare och svårare att hitta takten i musiken eller bibehålla den någon längre stund, ibland, och i kombination med eller mer kontrast till att hon är en rätt lång sak, blir det fasligt gulligt och liksom griper tag om en inuti. Hade det mest varit enerverande och irriterande, om hon inte sett väldigt bra ut med? Förmodligen kan man inte lita ett spår på sin tillräknelighet i sådant där. Och det är väl lika gott, det.
Nå, det jag minns i samtalsväg från i kväll inskränker sig till tre konversationer, varav jag mer var konversationsfoder än engagerad i den sista. Den första förvånade mig en smula, genom att rinna upp litet ur en komentar om att jag alltid fick henne att börja skratta, vilket förstås är en ganska trevlig gemensam bas för umgängesdans.
Vi hade just lärt oss turen Prome-not, som tekniskt sett är en fint; man för sin dam halvvägs in i en Promenade, men i stället för att fullfölja den, fångar man upp henne, just som hon fått upp farten bakåt, och vänder tillbaka igen till utgångspositionen; en förning med hela kroppen, där man har rätt mycket levande kraft i spel. Nå, detta hade vi just lärt oss och provat en gång, när det roterades partners i ringen och hon klev fram och med litet finurlig blick inledde med ett "Du är helförtjust i den här turen, inte sant?" innan vi började dansa, vilket jag förstås instämde i; den stod omedelbart på god fot med spjuvern i mig.
Det är litet slumpmässigt hur långa danser det blir med var och en under övningspasset; det kan vara allt från ett par svängomer på prov med en tur och i kursledarnas direktregi, till en hel låt och några övningsmoment ovanpå det, innan nästa rotation. Jag tror vi här lyckades pricka in det senare, för det kändes inte som en kort munsbit och sedan intet; vi hann prova en massa saker, komma av oss när samtalsdistraktion plus nytt moment dribblade bort fötterna ur takten, och prata och skratta en hel del.
Jag har aldrig riktigt registrerat henne, som hon tydligen gjort mig, tidigare, så jag hade egentligen inte mycket bild av henne som person eller danspartner heller; ingen som utmärkt sig som särskilt kompatibel eller inkompatibel att dansa med eller haft några utpräglade egenarter i rörelsemönstret, inga stelheter, krumbukter, eller så. Idag flöt det dock som en lek, och det var helt enkelt fantastiskt kul bara. Precis tvärtemot hur en mer självmedveten, filande prettodanskurs, inte direkt tilltalar mig. För den här dansen var all dagens introversion fullkomligt bortblåst.
Själv brukar jag i allmänhet dansa med en massa glädje i mimiken. Jag är litet osäker på huruvida det är med äktglädjemuskulaturen eller bara det konstruerade "falska" leendet själv; jag har aldrig riktigt lärt mig att medvetet registrera nyansskillnaden i andras mimik och kan än mindre redogöra för hur den skulle yttra sig, men jag förmodar att det är någon slags blandning, ibland mer homogent outspätt, ibland kanske mer åt försök till självsuggestion. Till någon del säkert också en gymnasierelik; i en del sociala situationer där jag inte är jättedu med alla iklär jag mig ett glatt yttre, i någon mån för att själv sätta en grundton jag trivs med. (En annan populär förklaringsmodell är att det är en yttring av osäkerhet. Ofta är, eller i alla fall var, det väl det med, men jag tror inte det haft mycket del i det på dansgolvet.) Nå, nära till skratt, uttrycksfulla ögon och ett rätt rörligt ansikte tror jag är ungefär vad som syns av mig själv.
Så det är säkert inget mysterium att jag blev läst för att Prome-not var kul och helt i min stil. Nästa gång tror jag att jag ska fråga vad hon heter, och lära mig det. Min tidigare favorit har tyvärr missat rätt många lektioner; jag hoppas hon inte trillat av. November är precis så där mörkt och trist som jag hoppats slippa, och så fort det är någon jag inte hör eller ser så mycket av som jag förväntat mig, slinker det gärna in en tanke om att hösten kanske tagit dem. Den har rätt bra struptag på mig med, så tanken ligger nära till hands.
Det finns förresten en dansmotsvarighet till det gullfaktor max tröttskelande ögon är. Eller möjligen (troligen!) är det mer knutet till en av tjejerna där, än dansen som sådan. Hon får en allt mer glasartat inåtvänd blick, och får svårare och svårare att hitta takten i musiken eller bibehålla den någon längre stund, ibland, och i kombination med eller mer kontrast till att hon är en rätt lång sak, blir det fasligt gulligt och liksom griper tag om en inuti. Hade det mest varit enerverande och irriterande, om hon inte sett väldigt bra ut med? Förmodligen kan man inte lita ett spår på sin tillräknelighet i sådant där. Och det är väl lika gott, det.
postad 02:30 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar