23:21 Kolhydratåldern

Ju mer avståndet till observatören närmar sig noll, dess högre skjuter navelskåderiet i höjden.

Jag brukar väl inte skriva så mycket om historia, men att avtäcka viktiga perspektiv ligger mig varmt om hjärtat.

Fram till stenåldern har vi inte så mycket navelsynska data om saker och ting, så det vi vet är av mer geologiska tidsskalor, och förstås de stora evolutionära långsamt växande, sakta grenande trädet av livsutveckling i allsköns olika riktningar, med arter ute i löven och släkten, familjer, ordningar, klasser, stammar, riken och domäner mer mot roten av livsträdet. Så här långt fram är det rätt lätt att hålla blicken högt och se de stora dragen.

Men sedan inträffar jordbruksrevolutionen. Vi börjar odla, blir mer bofasta, klipper oss, och skaffar ett jobb. Och stenålder blir bronsålder blir järnålder, medeltid, vikingatid, och allt möjligt allt mer lokalpolitiskt och navelskådat närsynt. Ju mer tiden går dess mer levande data och artefakter sprider vi omkring oss överallt, och ju mer sådan data vi försöker hålla reda på, dess svårare blir det för oss att se de stora dragen. Man tappar perspektivbredden mer, ju fler detaljer man tillskansar sig och trycker in i huvudet, och villospåren saker man kan intressera sig för och fundera kring grenar av sig fortare och oftare än man riktigt kan föreställa sig. Inte villospår som i att det är fel att intressera sig för hur olika släktträd självidentifierat sig, interagerat med varann, hittat på märkliga figurer att dela in världens geografi i, för att på så vis skilja på var "vi" och "inte vi" hör hemma, eller vilken slags raffiga kläder någon särskilt åtråvärd kulturellt avbildad man eller kvinna vi sett, visar sig i på sin fritid. Det står var och en fritt att grotta in sig i sådant riktigt ordentligt, förstås, och det gör vi med en bravur utan like.

Men det blir väldigt svårt att hålla reda på relevanta, (för oss) viktiga saker som fortfarande går väldigt långsamt. Alla evolutionära förlopp som går precis lika långsamt idag som de gjorde när våra förfäder inte kunde stava, och än mindre kunde prata. Det vill säga inte för tio, hundra, tusen eller tio tusen år sedan, utan förändringar som vi kanske kan tippa tar i storleksordningen hundra tusen år eller så att ändra på. Jordbruksrevolutionen för ungefär tio tusen år sedan var något jag som liten och dum lärde mig var en fantastisk innovation: man sår frön, hänger i trakten länge nog, och sen skördar man en massa nya frön man kan baka bröd av. Sen bakar man sina scones, dricker sin earl gray, med honing och mjölk, och har det rätt gôtt. (Och talar om nittiotalet som guldåldern all fin Brit-pop dök upp, som om man helt tappat koncepterna för vad en ålder är.)

Riktigt så funkade det inte. Jordbruksrevolutionen var förvisso en revolution i regelrätt mening, precis som en av alla de här populärkulturella händelserna vi samlat på oss om vad jeppar och jäntor i olika befolkningsrutor hittat på och gjort tillsammans under åren vi skrivit, fotat och bloggat; säg, i slakten då den socialistiska revolutionen övergår i proletariatets diktatur. Och när jag säger precis, ljuger jag så näsan blir blå, för det var rätt annorlunda, faktiskt: jordbrukarna slaktade inte nomaderna. På sätt och vis var det faktiskt tvärtom – de nya samhällsformer som uppstod kring jordbruket var som från en annan planet, inte bara kulturellt och livsstilsomvälvande – det var en total katastrof, kostmässigt. Mitt lågstadiejag, invänder nu, att jordbruket ju i alla fall vann? Att bröd är något gott och bra? Vad fåglarna pratar jag om nu? Och vad hände med nomaderna?

Nomaderna hade det rätt bra. De åt som de alltid ätit, levde som de alltid levat, och ett ynka fåtal lever ungefär så, än idag. Liv deras fysiologi, matsmältning, kroppsbyggnad, med mera, anpassats till under miljontals år som tickat förbi rätt oberört, medan fotledsvinklar sakta optimerats litet grand, näringsupptag, blodsyresättning och långtidsuthållighet, svälttålighet med mera så sakta förbättrats av det successiva avdöendet av biologiska smärre slumpmässiga experiment som inte slagit fullt så väl ut som andra slumpmässiga genetiska förändringar.

Det som gjorde att allt det här Axa- och Kungsörnen-grynätandet blev en sådan grej, var inte att det gjorde att grynfrossarna mådde så mycket bättre, blev starkare och friskare än sina kringströvande nomadkompisar. Tvärt om, utbredde sig en hel del farsoter när man slog sig ned och slutade röra på sig på samma sätt som förr, med de sanitetsproblem, alla plötsliga bolånekostnader man drog på sig, och påhälsande fältherrar som plötsligt hade möjlighet att tillskansa sig centralstyrd makt över massa människor på en gång. (Okej, inte så mycket bolån först – men problem fanns det gott om.) Grejen med att käka massproducerade frön, som gjorde att trenden "vann", var att det var långt mycket lättare att mätta många munnar med i stor skala nu än förr – trots att kostkvalitén, jämfört med vad vi som art hade evolutionärt anpassat matsmältningsstöd för – i samma slag gick käpprätt åt helsicke. Det var för-tio-tusen-år-sedan-talets motsvarighet till amerikanernas dopp i kolsyrad fruktsockerdryck: allmän misär på bred front. Troligen inte fetmaepidemier, som deras resultat, men oerhörda mängder sjukdomar deras färre nomadkusiner inte åkte på.

Skillnaden var alltså inte att bönderna mådde bättre, utan att de eldade på med mer avkomma än nomaderna – där ohyggligt många visserligen dog av, men ännu många fler, överlevde. Spola fram tio tusen år, och nästan varenda käft som lever idag har anfäder bland bönderna. Som när VHS vinner över ett tekniskt överlägset Betamax, någon annan gång i den lyckligt begravda forntiden. "Worse is better" är en slags sanningslögn, som förklarar att dessa fenomen slår, trots att det vore i allas bästa intresse att de inte gör det, av ett eller tusen skäl – men något som händer, som får sig själv att hända igen, och oftare än det hände förut, gånger en massa tid, har en enastående förmåga att konkurrera bort annat som är bättre.

Och jag, liksom mitt lågstadiejag, gillar väl egentligen bröd och en hel del annat ur den tiotusenåriga kulturella tradition som följde, även om jag på något plan gärna hade sett mig leva rätt långt in i framtiden, evolutionärt anpassad till det där experimentet med att äta särskilda gräsfrön man odlat och bearbetat en smula, som vi förr eller senare kommer lämna bakom oss, åtminstone om de av vår avkomma som funkar bäst på bröd lyckas bli med överlevande och fortplantande barn en liten smula oftare än resten av arten överlag.

Vi lever definitivt i kolhydratåldern idag. Jag vet inte om det är riktigt rätt och juste att dra gränsen för tio tusen år sedan eller för mindre än hundra år sedan, men nästan hela vår värld är djupt insjunken i skick och bruk som handlar om att stoppa i oss kolhydrater, tro som att äta kolhydrater handlar om att "tanka energi", och med rent ohyggligt dålig förståelse för hur kost och hälsa hör ihop, vad vi behöver av kött, ägg, fisk och liknande för att må bra och inte leva i den slags normaliserade ohälsa man typiskt växer upp i idag i västvärlden.

Jag skriver inte det här så mycket för att missionera, som för att sörja litet att det är så oerhört många saker som slår, för att det har en enastående förmåga att slå alldeles utan att det för något bra med sig. Riktigt långt in i navelskådningsvortexen till exempel nyliga framsteg för intolerans, segregation och främlingsfientlighet i planetytsegmentet av planeten lokalborna kallar Europa, till exempel, redan hundra år efter att man engagerat nästan hela planeten i två hejdundrande världskrig som visade hur jäkla dumt de är. Det är ett snarlikt fenomen.

Att vi varannan generation slår om kappan från samarbete, kärlek och uppbygglig gemenskap till krig, ond bråd död och makten och handlingsföreträde till de makthungrigaste och våldsammaste påminner om den slags inre obalans min bakvända kikare känner igen i kolhydratålderns anda. Jag har också den senaste tiden spekulerat i att jag kanske är och alltid själv levat som bipolär typ två, det vill säga i den här sortens faser, ömsom hög och ömsom låg, med en del drivande otålighet som jag har litet svårt att veta om jag förankrar i min personlighet, i en eventuell sådan diagnos, i den kosthållning av brännbar skitmat jag liksom stora delar av min omvärld växt upp med och länge konsumerat, eller kanske i min familj, i min manlighet, art, släkte, familj, ordning, ...

Det är så knepigt att göra A/B-tester mellan sig själv och andra där man varierar sina parametrar och mäter upp utfallet. Men det här med kolhydratåldern har jag kika på länge, med en hel hög inte riktigt sammanhängande pusselbitar sakta trillandes på plats, en efter annan, i hur mänskligheten som helhet fungerar på makronivå som funktion av vad vi äter, vad vi tror på och hur våra allsköns sinnrika självförstärkande system fungerar och samverkar. Militärindustrikomplex, jordbruksindustriella koncerner, multinationella företag med djupa kassakistor och dignande egenintressen i att hälla i oss dyrt socker och allsköns annat vi inte mår så bra av (allra helst utan god innehållsdeklaration, i de delar av världen där man kan lagstifta bort sådana krav), och en massa andra rätt korrumperade intressen som inte skapar mer välstånd och harmoni i världen.

Nästan knepigast är allting som är så allmänt etablerat och oförstått i de breda folklagren att nästan ingen finner något problem i det; att Gunde är så där litet svenskt charmig när han pratar havregrynsgröt för stora pengar. Vi förstår att han är köpt, men likaså kan vi kanske med visst fog anta att han i alla fall själv tror på att gröt är bra, både för honom och hans publik idag, snarare än oherrans många generationer i rakt nedstigande led, som lurat ut matsmältningsfunktioner som harmonierar lika bra med spannmål som allsköns gräsätare, eller som kusinerna i många led bakåt som fortfarande promenerar lättskodda på prärier någonstans, nedlägger bytesdjur och månne inte har samma regelbundet bekväma tillgång till godtycklig mat som vi, men heller inte samma ständigt närvarande möjligheter till miljarder kassa kostval. Så vi köper Gunde, vi köper gröt, vi äter gröt, och vi mår litet så där dåligt till mans som vi gjort sedan jordbruksrevolutionen, för att vi inte vet så mycket bättre.

Och, när man blandar in socker i bilden, för att vi har en massa gammal usel programmering om att socker finns i saker som är bra att äta, vilket stämde fram tills för ett par hundra år sedan, men inte kunde vara mer fel idag, urvalsmässighetsstatistiskt sett. Smakar något du stoppar i munnen sött idag, är det en rätt bra indikator på att det är litet smågiftigt. Kroniska gifter som inte dödar idag, men sätter dig en smula ur spel, och på decenniers sikt skapar diabetes, samt flertalet västvärldssjukdomar (som inte direkt kommer sig av nutida högre dödsålder).

Vi har en massa teoretisk-praktisk valfrihet idag, som att backa ur kolhydratåldern och inrätta sig en liten bubbla av kött, ägg, fisk, rotsaker och annat gott vi funkar riktigt fint med. Det går, men kostar en massa energi, och ju fler fält man upptäcker är köpta och koloniserade av skadliga ekonomiska eller samhälleliga intressen ställda över ens egna, dess mer både isolerar man sig och läcker energi åt olika håll för att motverka strömmens ständigt närvarande mittfåra.

Jag var nyligen på en fantastiskt bra föreläsning om kost, hälsa och träning med Jonas Colting, en föreläsningsturné (och bok) han kallat "Den nakna hälsan" (reklam-pdf). Jag rekommenderar den nästan mest för att han har så oerhört bra perspektiv: kost före träning, hälsa före prestation, perspektiv före skenande utopiska idéer. Ohyggligt klokt och välbalanserat, och inte alls vad jag väntat mig från en självlärd extremsportsäventyrare.

Har du tid och råd (strax under 700:-, medtag Swisch eller kontanter), passa på när han kommer till någon ort i din närhet nästa år. Jag funderar nästan på att hälsa på i Göteborg för att åhöra igen den fjortonde januari, och träffa trevliga Göteborgare, förstås.