2006-09-05

04:41 Att bygga mångsidighet

Jag fick en försändelse från Vägverket härom veckan. Det är dags att förnya mitt körkort. Det betyder att jag har haft det i tio år.

Jag undrar hur mycket som är kvar av den Johan som tog det där körkortet. Rätt mycket, när jag tänker efter. Och, när jag tänker efter litet till, inser jag vad det är jag mäter på. Tänker jag "hur mycket är kvar?" översätter jag reflexmässigt till "hur mycket återstår av det jag vill göra mig av med", inser jag i nästa stund. De dåliga sidor eller ännu inte utvecklade goda sidor jag vill arbeta in i deras ställe. Disciplinbristen, oförmågan att ta tag i saker jag känner obehag inför, när det inte Verkligen Gäller. Saker som inte går ut över fler än eller bara primärt mig själv. En liten oupplyst vrå av egot där egenkärleken ännu inte trängt ända in, även om den vunnit större delen av resten av mig sedan dess, genom det jag odlat i mig, lärt mig, sett och framförallt känt mig själv uträtta.

Det är ett litet trasigt resonemang, men det finns ingen automatisk sophämtning för dåliga känsloresonemang i kroppen; man måste medvetet återbesöka och omvärdera dem, titt som tätt, och sen gå ut med soporna för hand för att få dem ur systemet. Och även när man avfärdat dem som skräp som ska ut, brukar man få slänga resterna i bra många etapper innan de ger med sig; emotionellt bagage tar tid att stuva om. Det är förstås naturligt att tänka på sig själv i relativa termer av vad arbete man lägger ned på sig själv är kvar; det är det man har för ögonen och arbetar mest med; sträckan man redan gått ser man inte så mycket av, till vardags; man lever sitt liv och drar någon gång fram några ess ur rockärmen, som man samlat på sig längs vägen, men för det mesta är alla de där resurserna osynliga för en.

Man ska inte tänka så mycket i plikter, dåliga samveten och räkna allt man liberalt kladdat på sin agenda för att ta sig an någon gång för skulder att återbetala sig själv, innan man åter korsar nollstrecket och ligger på plus igen. Man bygger sig ju hela tiden högre och nollnivån är så långt under och bakom en att man tappat den helt ur sikte. Men jag har sällan rannsakat så mycket i de termerna, och aldrig lagt märke till att jag känt så där. Kanske känner jag efter litet för mycket just nu. Fast hittar jag gammal bôs att städa ut, så är det väl en hygglig sidoeffekt.

Jag snavade på ett bra inspelat föredrag med Sir Ken Robinson från i februari, på temat kreativitet, framtid, människors potential och skola. Hans huvudtes, att kreativitet är lika viktigt och bör hanteras med precis samma vikt som läskunnighet, slog an en bra ton i mig; det är en sådan där impuls i gränslandet mellan tanke och känsla jag ruvade på under min tid på lärarprogrammet, men aldrig riktigt lyckades formulera för mig själv. Det skolsystem vi har -- det skolsystem som hela världen har -- skapades av och cementerades i formen av den industriella revolutionen, och fastnade i ett värdesystem som reproducerar sig självt och vars högsta rang och mål är universitetsprofessorer.

Ser man sig om efter vilka människor och förmågor det är som gör störst nytta och värde omkring oss idag och försöker bygga en ny rangordning över egenskaper och typer av färdigheter, initiativ och resultat, tror jag man hittar en synnerligen annorlunda bild än den vi skolar mot. Nu är det förvisso oerhört lätt att säga att något är fel, och inte alls lika lätt att lista ut hur man bör göra i stället, men jag undrar om det inte finns en faslig massa heliga kor idag vi är redo att skriva av.

Om vi tänker oss att läsfärdighet är något som upptar säg en fjärdedel av skoltiden och de övriga tre är vad annat vi täcker in av matematik och andra livskunskaper, tror jag en av de tre behöver frigöras för att fokusera på att först och främst inte släcka ut den naturliga kreativitet vi går in i skolsystemet med, för det andra lära oss slå vakt om den, och lära känna dess fiender, och för det tredje att vidga, stimulera och vidareutveckla den. Att våga. Att ta det på fri hand. Att dra till med något. Se vart det leder. Ta ett bakslag utan att skära hål på sig. Hitta nya vägar i stället. Är jag ensam om att se alla de här orden som kanske rentav större och viktigare än att bearbeta text?

Okej, jag erkänner; att hinderlöst andas text, tankar och informationer är idag en så förfärligt stor del av livet att det nog är svårt att ställa upp några sådana där jämförelser -- men likafullt -- det där med att hantera kreativitet och anpassningsbarhet, i tanke, i handling, i känsla och längs livets alla vägar i alla väder och på alla plan; jag kan inte hitta någonting som riktigt slår det i relevans. Framförallt inte bland våra kärnämnen. Matematik, språk, natur- och samhällsorienterande ämnen. Utan det där andra är det i bästa fall en verktygslåda som man har tillgång till när det är riktigt fint väder, livet tuffar på, det är gott om pengar på banken och man har alla skyddsnäten i ordning och trim. Japp, den är tokigt bra att ha då. Men om den saknar verktygen man behöver när det börjar regna, är den inte så mycket att ha på det stora hela. Den har misslyckats med att fylla sin funktion.

Jag tror vi behöver en massa övning i perspektivlära. Positivt tänkande; problem solving, att se utvägar, genvägar, oväntade innovationer och möjligheter, fördelar i nederlag och vilka användbara utgångspunkter det finns i även riktigt kassa förutsättningar. Till exempel. Brainstormingkunskap. Kreativ galenskap. Humor. Pepp. Känslor. Kärlek. Att umgås, ta kontakt, hålla kontakter, utveckla kontakter, meddela sig med andra sorters människor, hitta gemensamma nämnare, överbrygga språk- och kulturbarriärer. Leka på massor av plan samtidigt, associera vilt och resituera kunskaper i annorlunda situationer och discipliner. Tvärvetenskaplighet var modeord ett tag, men allt var alltid tokigt fast i samma banor ändå och ämnesvisa närmanden överbryggade sällan många gränser, vad jag såg. Ta i litet; dans, matlagning, franska och biologi, kanske?

Fast jag tror man får spränga en massa ämnesgränser eller tota ihop breda blandstråk för korskopplandet. Hitta delaktigare former där lärardrivenheten måste gå ner; en enda lärare kan inte stimulera tjugo ungar bråkdelen så bra som de alla kan korskoppla varann och bygga större gemensamma system. Och jag rör mig redan så långt bortom alla konkretioner att jag lika gärna kan sluta direkt, för det blir i bästa fall någon slags fyllesnack med fina visioner, och jag älskar verkligen dig. Faktiskt, jag gör det.

Men om jag tar mig fem-tio år i en bransch där jag inte får utlopp för att bygga upp människor annat än på fritiden, tror jag att jag hinner samla på mig en hel del idéer som jag kan göra någonting av, på litet sikt, som jag har på känn att jag inte skulle kunna anrika i en miljö där jag ständigt måste leva i en nupraktik full av andra krav på mig som gör att jag måste tampas med de direkta konkreta problemen i en lärarpraktik låst av de factot och hela det åldersdigna tankesystem och sammanhang den förankrar sig i. Och skulle jag försöka göra bådadera på samma gång, är jag rätt snart en utbränd lärare, om jag inte har något så fenomenalt stort stöd hemma att livet inte rymmer några andra problem; jag vet hur alltsammans fungerar och var toleranserna går.

Det kliar i fingrarna och hela hjärtat efter att arbeta med och bearbeta människor med känslor, kärlek, kroppsligen, själsligen, andligen, mentalt, taktilt, musiskt och i flykten -- och jag är på språng och fryst i luften på samma gång, vilket är litet frustrerande. Exsklingen kommer på besök på söndag, och då kommer jag äntligen ha kramstoff och ett lystmäte själslig-mental inveckling att gemensamutveckla, nysta, leka och kramas om i och det är super, men jag kastar längtansfulla blickar åt empatinätverket här mer på hemmaplan, som håller upp varann i en kurvbottensutjämnande säkerhetslivrem, men jag har inte fått vara med och bygga upp någon av dem mot välbefinnanden, och jag längtar ihjäl mig efter att få ge mig in i ett sådant där gemensambyggandeutbyte som jag känner mig så hemma i. Jag visar dig och du visar mig och alla hittar saker att växa i.

För själv sitter jag still; mitt ekorrhjul sitter lika förankrat som de flesta andras, i i alla fall någon mening, och jag snurrar runt på stället utan att ta mig någon vart. Eller, tja, jag kan ju, men det går i ultrarapid, för att citera en gammal lärarinnas inte helt lyckade uttalande om en av mina klasskamrat i låg- eller mellanstadiet. Och jag vill ha litet vind i seglen, känna litet av förtjusningen när någon finner saker i sig själv och tar steg som verkat svåra eller farliga; helt enkelt någonstans att göra av all den växtkraft jag inte lärt mig förädla i mig själv på egen hand. Och jag vill använda den tid jag har nu och det liv som är mitt och vad jag kan dela med mig av det till andra.

Det är ett tandagnissel att det ska vara så svårt att få börja, bara.

1 kommentar:

Anonymous Gustav skrev...

Hej Johan. Jag har nu läst en samling av dina inlägg här och kände att nu var det dags för en kommentar. Jag läser och förundras (samt avundas en hel del) framförallt över den otroliga mängd ord och meningar som du producerar. Jag läste din text om skolan och dina tankar väcker till liv en sovande tankefluga som bidat sin tid i mig. Jag minns min egen skolgång där just kreativiteten kändes förpassad till ett slags dyk-upp-när-vi-ber-om-det-fack där den under föreläsningar om budgethantering i företagsekonomi sjönk ihop likt en lövhög på hösten. Jag minns också (även om skolgången börjar bli några år sen nu) de emotionellt starka, engagerande, jag-vill-inte-sluta-med-det-här-stunder när just kreativiteten fick fritt spelrum och möjlighet att ystert rumstera som i den gamla klyschan om kor på grönbete.

Jag har funderat lite på vad det är som satt igång det där öppna tänkandet och engagerade arbetet som man alltid skulle vilja känna. Gemensamma nämnare som jag kommer på är att få känna stolthet över resultatet, att känna ansvar för processen och en nödvändigheten i att avsluta det man håller på med. Jag minns uppgifter ifrån mellanstadiet när reslutatet skulle uppvisas på en vägg för hela skolan och jag minns fortfarande känslan av hur vi arbetade som besatta för att få vårt resultat perfekt och klart i tid. Hur vi vände ut och in på de resurser vi hade tillgängliga och hur våra lärare fick sätta gränser hos oss för att vi inte skulle ta oss vatten över huvudet. Jag minns projektarbete på gymnasiet där vi började i en tanke och en idé om något vi ville göra. Där vi under eget ansvar utvecklade idén, tog oss till en plan för hur det skulle göras. Hur vi fortsatte med genomförande och till slut, raka i ryggen men med sömnbrist, stolt kunde få visa vad vi gjort.

Jag tror inte alls att jag har hela lösningen på hur kreativiteten skall få mer utrymme men jag tror att en nyckel kan vara att eleverna känner mening med sina uppgifter, att de känner ansvar för det de gör och att de får en meningsfull respons på sitt jobb. En repsons som gör att de känner att det skapade faktiskt gjort någon glad, gett någon insikt eller förändrat någons tankesätt.

Hälsar den sporadiska läsaren Gustav. (För mer skolpolitik nås jag på gurrap(at)home.se)

09 september, 2006 01:51  

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se