22:55 Förnamn, och den kärlek som där bor

Jag hade tänkt gå raka vägen i säng så snart jag kommit innanför dörren då jag kommit hem, för att vila i den känslobild av kärlek, frid och alltings väl jag funnit, men det kom fler känslor emellan som jag ville fästa i min väv först, för mig, och för vem som månde råka dem.

Någonting vändes inuti mig idag, kanske av det utdrag jag läste ur "Nightmares of eminent persons" (Bertrand Russell, 1960) om en filosofiprofessor som slutat använda ordet inte i alla dess former, kanske av den vackra teveserien vi såg (Mahoromatic, slutet av säsong ett), kanske av en av de små nyckerna som öppnar nya dörrar i mig ibland. Det slog mig, hur mycket kärlek som bor i att höra och ge röst åt namn - det egna så väl som andras.

I min bekantskapskrets, till brädden fylld av nördar och mer eller mindre mossiga hackers och teknokrater, lever många sina dagliga liv under andra namn än de de döpts till; ibland av praktiska skäl som att det funnits många Johan, ibland av ohejdad vana och ärvd från användarnamn på datasystem som varit och ofta ännu är en stor del deras liv. Också jag går ofta under namnet ”jhs” bland mina vänner, kort för Johan Henrik Sundström, eller ibland Sundström, det senare kanske oftast när jag misshagat någon. Det är inte många jag är Johan med, men jag tror att alla som känner mig vid det namnet älskar mig.

Kanske är det för att jag även har andra namn som jag funnit den kärlek som bor i ett förnamn, kanske för det jag sett i andra kulturer - den japanska, till exempel, där ett förnamn är något förbehållet de allra närmaste i familjen. Eller känner fler än jag den kärlek som bor i namn? Johan, Jenny, Martin, Henrik, Maria, Fredrik, Kalle - några namn ur en skara människor jag själv älskar. Hur härliga de är att ta i sin mun, eller höra andra använda om dig? Jag tror att man blir en lyckligare människa av att höra sitt namn ofta i umgänget med vänner och bekanta.

Efter jobbet idag, for jag och Henrik - i min vanliga begreppsvärld Grubba - till infobio och såg på film någon timme. Värme förpackad i ett relationskomediskal som så många andra, med ett och annat djup som skymtar under ytan här och där, och en hel del mysigt fluff som lätt känns igen i lyckliga minnen eller drömmar, beroende på vad liv man levat. När vi lämnade lokalen igen, var jag ganska trött och gäspig, och väldigt lugn inuti; vaggad till ro av allt det vackra och söta.

På väg ned i hissen föreföll Henrik studera någon detalj i golvet eller dess närhet, medan jag var sysselsatt med att se honom och bilder av vad jag hoppades han skulle få uppleva. Det är slående hur långa sådana där korta stunder kan förefalla, när tankarna och känslorna som hinner passera genom en känns stora. Jag såg hans huvud, det kortklippta silveraktiga håret under den svarta kepsen, och föreställde mig en flicka som tryckte honom tätt intill sig i en öm omfamning fylld av ren kärlek. Ville innerligt att också han skulle få uppleva den känslan, leva i precis det ögonblicket.

Det var en härlig känsla. Min empati förde mig in på ett kort besök i den flicka som skulle känna så för honom, och sluta honom till sig just så. Ögon som fann honom mitt i den rosa fläcken, hjärtat som bultade hans namn och ville bo så tätt intill hans som bara är möjligt.