2008-03-05

03:09 Det avtagande våldet

Jag läste just en rysligt intressant liten artikel om att mänsklighetens våldsamhet genom historien har avtagit allt mer, och att vi befinner oss i den ovåldsammaste av världar världen hittills skådat, samt att det bara är på bättringsvägen. Det kan låta vansinnigt, inifrån den fiktion om världen vi serveras av de informationsredskap och opinionsbildare som når oss, men betänk också utvecklingstakten för hur just våra informationssystem multiplicerar upp och distribuerar petitesser över obegripliga avstånd till rent löjliga proportioner, och psykologin i att hellre meddela dåliga än goda nyheter, och det blir fullkomligt rimligt. Det här är inte ett förnekande om att vidrigheter förekommer, bara en marginalanteckning om att det är en fis i rymden mot våldet som fanns förr.

Artikeln, för den läslystne (jag rekommenderar den mycket varmt, särskilt för den som fortsätter läsa den här noten).

Jag har en femte (!) teori om det avtagande våldet, eller om man kanske hellre borde kalla det det eskalerande icke-våldet, som jag vet får en liten vildsint fraktion att tugga fradga (då den går stick i stäv med deras modell av världen) -- vi får utlopp för allt mer av vår inbyggt våldsamma natur (som art) genom fantasin, mediakonsumtion, spel (kanske främst dataspel) och lekar av alla de slag. Det är ett väldigt slaktande i film, media och dataspel (World of Warcraft och vad du vill), och det finns massor av dylika icke-våldsamma sublimeringar av våra aggressioner som inte orsakar andra människor eller ens andra levande varelser smärta eller skada.

Jag minns, inte utan en viss fascination idag, en incident under, tror jag, nittiotalet, när barnmiljörådet gick ut i media med högafflar och blåslampor för att utrota detta fruktansvärda dataspelsvåld som drev upp en generation mördare och banditer (ungefär; mina överdrifter, hoppas jag); det var ett förskräckligt kackel, och förmodligen något ramaskri om hur någon incident kunnat anknytas till exponering för Dataspelsvåldet (och förmodligen Videovåldet, före dess), och fort en kortslutning till orsak-verkan och efterföljande ojanden och vapenskrammel om och med lagar, censur, förbud och åldersgränser. Jag tror inte att det blev några större effekter eller följdverkningar av det hela; det blåste nog över som det mesta, kanske med några smärre eftergifter för att blidka vattenglasstormen. Jag hyser en förmodan om att de kan ha gjort mer skada än nytta, men ingen allvarlig sorg däröver, ety jag inte vet vad följdverkningarna månne blev.

Det tydligaste minnet var dock mitt eget harm över detta barnmiljöråd -- jag kände mig förmodligen utpekad, såsom varandes barn, ungefär som man känner sig utpekad såsom varandes man, när det blåser till om skitstövligheter i mansleden och extremradikalfeministiska slagord som "män är svin" korsar ens väg. Mitt harm då (jag var, låt säga, fjorton år -- kanske bara tolv) var över notionen att jag inte skulle kunna känna skillnad på fantasi och verklighet, och reagera med lillhjärna, ryggmärg och vad andra reflexinstinkter dessa dataspel skulle lära mig vara okej, i verkliga situationer.

Men jag kunde inte formulera kärnan i mitt marm med den precision jag kan idag, och nu ser jag en helhet jag inte gjorde då i att jajamen, det finns alltid i en tillräckligt stor population individer en fraktion, för vilka det där argumentet är mycket väl grundat; sinnessjuka, människor med otjänliga föräldrar och skyddsnät, obefintlig uppfostran och inga inlärda gränser, och så vidare -- men det finns INGEN bra anledning att försöka stämma i bäcken och kväsa en hel värld för att begränsa specifikt dessa tändhattar till potentiella våldsverkare, psykotiska mördare, och vad vi nu vill göra av dem i våra mest bortskrämda rädslofantasier.

Och vad värre är: jag är rätt säker på att det är rätt effektlöst att inte göda dem inspirerande stimuli för att de är fullt kapabla att hitta på sorgliga illbragder alldeles på egen hand. Våldsmekanismerna är inte precis hemlig handling som behöver läras in för att utföras, och om något, har de idiotsäkra system mänskligheten försökt bygga mest haft förmågan att evolvera fram bättre idioter. (Samma sak gäller terrorism och dylikt: genom att höja ribban för lättåtkomlig terrorism, driver man mer på utvecklingen av mer avancerad terrorism. Idag åstadkommer terrorismkontroll dessutom långt mer lidande för fler människor än terrorismen själv någonsin gjort, är min egen starka övertygelse. Flyg utomlands, särskilt åt USA till, är en mardröm.)

Problemet som ska angripas är förstås att upptäcka de svaga länkarna och hjälpa till att sätta dem i vård och säkerhet, av vad slag man kan åstadkomma, inte att limma fast stödhjul på en folkkropp, och köra ned ännu fler "du är inte mogen att hantera det här, så vi snöper det för dig på förhand". Då får man ett USA, och långa licensavtal att acceptera (för att inte skylla ifrån sig på någon annan att man, säg, blivit fet) innan man kan öppna ett paket godis. Människor tar ansvar för de ansvar de får, och att ta ifrån dem sina ansvar driver upp allt omognare människor som behöver tas ifrån allt fler av sina ansvar för att klara av den allt mer fördummade värld de ges att leva i.

Och när de inte har några fredliga sätt att leva ut sina aggressioner, kommer de förstås nita första bästa människa de blir arga på. Skitbra!

Kanske borde jag släppa in litet mer våld i mitt liv, funderar jag; jag spelar ju inte massa vålsamma spel idag, och har ingen teve att se på blood-and-gore-nyheter med. Visst ser jag en film då och då, och blundade ideligt under såväl Sweeney Todd (härlig i övrigt; rekommenderas) som Kill Bill, då det begav sig. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ger utlopp för vad aggressioner jag månde ha; jag har uppriktigt talat inte funderat över saken från det perspektivet förut. Men jag tror jag ska börja nu.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

02:08 Om relationstrassel

I uppåt tio år nu har det varit självklart att väninnor, ex, och, i ett par pikanta fall, även dåvarande partner, pratat kärleks- och livsbekymmer med mig. Och jag älskar det, så det är inte direkt att förvånas över -- men det är inte fullt så vanligt att mina manliga vänner gör det. Dels säkert för att de är färre och inte lika nära.

Kanske är det allt som behövs för att förklara själva diskrepansen. Gissningsvis är det dock litet könsroller, och att det, i alla fall i min bok, känns mer rätt och naturligt att prata känslor när man annekterat en soffa tillsammans och sitter och pysslar om varann. Och sådana relationer har jag ungefär inga alls med andra män, även om det vore trevligt. Bara inte tillräckligt trevligt för att jag ska sträva aktivt efter att knyta några nya; min heterosexualitet premierar helt klart lära känna nya väninnor, oavsett om det är attraktion av sexuell natur eller ej.

Fast nu börjar det bli litet mer på den fronten; mina manliga vänner har kanske börjat komma i rätt fas för att knipas av hugande spekulanter nu? Cirka trettio, och alldeles på tok för bra kap för att vara singlar av andra anledningar än att de inte för egen maskin kapat någon annan redan. (Jag tror det är en ålder män i allmänhet hunnit mogna en smula och kanske duger till någonting emotionellt, i gemen. Med undantagsvariationer, och förbehåll för att jag sitter i glashus. :-)

Själv har jag inte så mycket komplikationer som jag har pirr och hopp om att ha snavat på en tjej i min smak, eller om det kanske är snavats på av en. Det verkar som att vi gått i parallellklass, när jag tog mig ett smärre smakprov av lärarprogrammet. Ett uppdykande helt i fas med, och kanske en smula föranlett av, att jag fick ett plötsligt avbrott i min ompysselsvält igår, och bums, förstås, påmindes om hur oerhört beroende av det jag är. Klar knarkvarning -- men jag börjar alltmer förstå Cissis attityd till att stänga dörren för sig för allt det där som väcker hela känslomänniskan i en, och bara leva asketiskt kyrkliv, eller vad man ska säga, i avskildhet från hela kakan. Endera extremen fungerar och tuffar glatt på utan minsta hack i maskineriet: antingen är man avgiftad och abstinensfri, eller också har man god kontinuerlig tillgång till sitt knark, i någon slags bra och lagom stabil relation (eller, för den det fungerar för, kanske rent allmänt god tillgång tillgodosedd av flera parter, även om det nog är ovanligt). Hela gråskalan däremellan är kantad av frustration och käppar i hjulet.

Tidigare erfarenhet säger mig att jag kan stå mig på en riktigt mysig session pyssla om i soffa, i upp till en vecka, ungefär, innan bristen blir plågsam igen. Jag har ingen aning om hur lång avklingningstiden är innan jag är tillbaka till känsloneutralitet kring ökenliv; det har jag inte försökt mäta på någon gång, vad jag minns. Och uppriktigt sagt hoppas jag att jag inte kommer till någon klarhet, den här gången heller. :-)

Den som lever får se.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se