03:09 Det avtagande våldet

Jag läste just en rysligt intressant liten artikel om att mänsklighetens våldsamhet genom historien har avtagit allt mer, och att vi befinner oss i den ovåldsammaste av världar världen hittills skådat, samt att det bara är på bättringsvägen. Det kan låta vansinnigt, inifrån den fiktion om världen vi serveras av de informationsredskap och opinionsbildare som når oss, men betänk också utvecklingstakten för hur just våra informationssystem multiplicerar upp och distribuerar petitesser över obegripliga avstånd till rent löjliga proportioner, och psykologin i att hellre meddela dåliga än goda nyheter, och det blir fullkomligt rimligt. Det här är inte ett förnekande om att vidrigheter förekommer, bara en marginalanteckning om att det är en fis i rymden mot våldet som fanns förr.

Artikeln, för den läslystne (jag rekommenderar den mycket varmt, särskilt för den som fortsätter läsa den här noten).

Jag har en femte (!) teori om det avtagande våldet, eller om man kanske hellre borde kalla det det eskalerande icke-våldet, som jag vet får en liten vildsint fraktion att tugga fradga (då den går stick i stäv med deras modell av världen) -- vi får utlopp för allt mer av vår inbyggt våldsamma natur (som art) genom fantasin, mediakonsumtion, spel (kanske främst dataspel) och lekar av alla de slag. Det är ett väldigt slaktande i film, media och dataspel (World of Warcraft och vad du vill), och det finns massor av dylika icke-våldsamma sublimeringar av våra aggressioner som inte orsakar andra människor eller ens andra levande varelser smärta eller skada.

Jag minns, inte utan en viss fascination idag, en incident under, tror jag, nittiotalet, när barnmiljörådet gick ut i media med högafflar och blåslampor för att utrota detta fruktansvärda dataspelsvåld som drev upp en generation mördare och banditer (ungefär; mina överdrifter, hoppas jag); det var ett förskräckligt kackel, och förmodligen något ramaskri om hur någon incident kunnat anknytas till exponering för Dataspelsvåldet (och förmodligen Videovåldet, före dess), och fort en kortslutning till orsak-verkan och efterföljande ojanden och vapenskrammel om och med lagar, censur, förbud och åldersgränser. Jag tror inte att det blev några större effekter eller följdverkningar av det hela; det blåste nog över som det mesta, kanske med några smärre eftergifter för att blidka vattenglasstormen. Jag hyser en förmodan om att de kan ha gjort mer skada än nytta, men ingen allvarlig sorg däröver, ety jag inte vet vad följdverkningarna månne blev.

Det tydligaste minnet var dock mitt eget harm över detta barnmiljöråd -- jag kände mig förmodligen utpekad, såsom varandes barn, ungefär som man känner sig utpekad såsom varandes man, när det blåser till om skitstövligheter i mansleden och extremradikalfeministiska slagord som "män är svin" korsar ens väg. Mitt harm då (jag var, låt säga, fjorton år -- kanske bara tolv) var över notionen att jag inte skulle kunna känna skillnad på fantasi och verklighet, och reagera med lillhjärna, ryggmärg och vad andra reflexinstinkter dessa dataspel skulle lära mig vara okej, i verkliga situationer.

Men jag kunde inte då formulera kärnan i mitt marm med den precision jag kan idag, och nu ser jag en helhet jag inte gjorde då i att jajamen, det finns alltid i en tillräckligt stor population individer en fraktion, för vilka det där argumentet är mycket väl grundat; sinnessjuka, människor med otjänliga föräldrar och skyddsnät, obefintlig uppfostran och inga inlärda gränser, och så vidare -- men det finns INGEN bra anledning att försöka stämma i bäcken och kväsa en hel värld för att begränsa specifikt dessa tändhattar till potentiella våldsverkare, psykotiska mördare, och vad vi nu vill göra av dem i våra mest bortskrämda rädslofantasier.

Och vad värre är: jag är rätt säker på att det är rätt effektlöst att inte göda dem inspirerande stimuli för att de är fullt kapabla att hitta på sorgliga illbragder alldeles på egen hand. Våldsmekanismerna är inte precis hemlig handling som behöver läras in för att utföras, och om något, har de idiotsäkra system mänskligheten försökt bygga mest haft förmågan att evolvera fram bättre idioter. (Samma sak gäller terrorism och dylikt: genom att höja ribban för lättåtkomlig terrorism, driver man mer på utvecklingen av mer avancerad terrorism. Idag åstadkommer terrorismkontroll dessutom långt mer lidande för fler människor än terrorismen själv någonsin gjort, är min egen starka övertygelse. Flyg utomlands, särskilt åt USA till, är en mardröm.)

Problemet som ska angripas är förstås att upptäcka de svaga länkarna och hjälpa till att sätta dem i vård och säkerhet, av vad slag man kan åstadkomma, inte att limma fast stödhjul på en folkkropp, och köra ned ännu fler "du är inte mogen att hantera det här, så vi snöper det för dig på förhand". Då får man ett USA, och långa licensavtal att acceptera (för att inte skylla ifrån sig på någon annan att man, säg, blivit fet) innan man kan öppna ett paket godis. Människor tar ansvar för de ansvar de får, och att ta ifrån dem sina ansvar driver upp allt omognare människor som behöver tas ifrån allt fler av sina ansvar för att klara av den allt mer fördummade värld de ges att leva i.

Och när de inte har några fredliga sätt att leva ut sina aggressioner, kommer de förstås nita första bästa människa de blir arga på. Skitbra!

Kanske borde jag släppa in litet mer våld i mitt liv, funderar jag; jag spelar ju inte massa vålsamma spel idag, och har ingen teve att se på blood-and-gore-nyheter med. Visst ser jag en film då och då, och blundade ideligt under såväl Sweeney Todd (härlig i övrigt; rekommenderas) som Kill Bill, då det begav sig. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ger utlopp för vad aggressioner jag månde ha; jag har uppriktigt talat inte funderat över saken från det perspektivet förut. Men jag tror jag ska börja nu.