2007-05-31

03:32 Axiomkollision

Rylander (på helgon.net) skrev en not (befriande avskalad från moralistisk stötdämpning) härom kvällen, som fick fart på litet latenta tankar. Temat var i runda slängar den kommunikativa frontalkrock som uppstår när Troende förleds bevisa sin tro i resonemang, utan att förutsätta att lyssnaren tror. Jag är väl själv av meningen att det varken går eller är meningsfullt; tro och bevis fyller väldigt olika funktioner, ungefär som att tillit och kontrakt inte är ekvivalenter. Religion och vetenskap är äpplen och päron i än högre grad, med någon slags gemensam beröringspunkt i filosofi, som täcker in hela spannet.

Jag finner det lika intressant att sätta mig in i hur folk som bottnar i hjärna tänker, som dito folk som bottnar i känslor, hjärta, emotioner, eller vad man ska kalla motpolen. Själv tror jag egentligen att alla människor i grunden faller i den senare kategorin, men att de som sorterar sig under den förra, väljer andra axiom som bas för sina känslor av validitet, sanning, stringens och så vidare. Jag började min egen vandring i hjärnlandet, på södra sidan tonåren, migrerade sen långt in på de emotionella markerna, och känner mig idag ganska tvåspråkig. Jag erkänner mig styrd och driven av mina känslor och att hjärnan släntrar efter dem och försöker bringa en smula reda i vad jag gör i efterhand, så att säga, snarare än att planera allt i förhand. Det går väl ofta under begreppet intuition eller att handla på känsla och fri hand. Hurpass mycket man sen i efterhand rationaliserar och lurar sig själv varierar friskt, men jag tror mig ha hygglig koll.

Men tillbaka till ämnet.

Folk med en bas i att Tro på något som saknar formell bevisbarhet, hamnar ofta på krockkurs, i kommunikationen med andra människor, som inte respekterar någon tillit till (mer eller mindre godtyckligt valda, enligt dessa bedömares åsikt) axiom, utifrån vilka någon världsbild och omvärldsattityd sedan formats. Detta, då de rätt ofta saknar förståelsen för att andra kan känna sin gudsfria världsbild lika självklart sann som de själva sin gudomliga. De misstar därefter sin egen säkerhet på att "ha rätt", med att det går att förmedla den i termer av bevisföring, för de som har den grunden för sin känsla för validitet, sanning, och så vidare. Självinsikten att stark tro inte medför stark bevisbarhet, är bristvara. Det är svårt att acceptera att någonting man tror med hela sin varelse, det vill säga egentligen vet, skulle vara obevisbart, och tvärtom förefalla en smula löjeväckande för någon som inte delar samma tro. Det krävs troligen ett ganska rymligt intellekt eller god perspektivtagandeförmåga.

Motsatsen, otroende som missionerar sin världsbild för Troende, ger upphov till samma slags fallacy. Att postulera att det inte finns något gudomligt (till exempel för att det inte förklarar något fenomen i behov av en förklaring, eller behövs för att förklara fenomen i behov av en förklaring, eller leder till en falsk trygghetskänsla av tillit till någon entitet de själva inte kan ta på), och försöka ersätta den troendes världsbild med det trossystemet, missar helt att tron i sig själv tillför ett värde, mening och andra konstruktiva effekter (som placebo, om man vill snegla litet enögt på det) för den troende, vilket skulle lämna stora gapande luckor i deras behov av de värdena med blott ett gudslöst universum. Vill man ge dem ett sådant, behöver man också möta upp hordvis emotionella behov de antingen alltid haft, eller blivit beroende av genom att dessförinnan ha haft via religionen, som är svåra eller omöjliga att möta med vetenskap, empiri och annat trosbefriat, när man inte kan förutsätta en grundtilltro till sådana axiom i stället. Jag tror man, oavsett vilken fot man står på, bör fundera ett par gånger över i vilket syfte man ger sig in på att sprida sin egen åsikt om tingens beskaffenhet, och vilka chanser man har att alls lyckas, om det fortfarande känns som att det var en bra anledning.

Låg det inte en massa prestige och underliggande tongångar av att det av en mängd motstridiga synsätt måste koras en segrande, Korrekt, världsbild, skulle inte det här fenomenet vara mer än en enkel axelryckning. Vi tycker olika saker, och får ut olika saker av det som följd -- och det vi eventuellt (av vårt hjärtas godhet?) vill dela med oss av, går kanske inte att ge till någon som inte redan söker det av egen vilja. Det brukar vara så med större insikter om livet, och är inte så mycket att göra någonting åt. Man kan finnas där när någon börjat söka, och då leda in dem på tankespår som kan tänkas falla dem i smaken och fylla igen några luckor, men dessförinnan är man en bättre vän helt genom att inte jaga på dem.

Vad folk väljer för basaxiom är i mycket uppfostrans- och personlighetsstyrt, och är det viktigt för en att se sina egna val som litet bättre än alternativen, kan man nog i båda fallen glädja sig åt att de egna leder till större mått framgång i livet; vetenskapsbasen, för att den inte lurar en dra slutsatser ur /dev/null eller falsum, trosbasen för att den ger bättre överlevnadsodds i svåra kval, depressioner, och ett slags emotionellt skyddsnät som redan är utbyggt och sjösatt i enorm skala, där andra får bygga sina egna, och behöver ta ett större eget ansvar för sin mentala hälsa och välmåga, utan flockens stöd. Religiösa samfund har ofta (bland annat) den funktionen, mer eller mindre uttalat, mer eller mindre framgångsrikt.

Jag ser de här kollisionerna ganska ofta. De tycks inte tillföra någon något. Jag stötte på en rätt klok och rättfram formulering, som kan vara bra att ha i bakfickan, om någon skulle ge sig på att dra dig in i en poänglös strid av det här slaget idag: "det här är ett försök att hjälpa dig att förstå synsättet; jag är inte alls intresserad av att argumentera för det". Men för att lyckas använda det framgångsrikt, bör man nog också komma ihåg att inte teckna synsättet med för många värdeladdade ord som inbjuder till tolkningen att ett skulle vara bättre än ett annat. En del är väldigt polära, och kan inte ens acceptera en neutral part; antingen är du med eller mot.

Jag brukar bekvämligen förbehålla mig lyxen att inte ge mig in i diskussioner på en så låg nivå.

1 kommentar:

Anonymous Jenny skrev...

Borde egentligen ha massor att säga här, men jag nöjer mig med ett par korta saker som föll mig in.

I. Jag läste nyligen ett uttryck som jag tror var "Vissa tänker sina känslor, andra känner sina tankar". Fortfarande inte säker på exakt hur det är relevant i mitt dagliga liv kände jag ändå att det var värt att fundera vidare på vid tillfälle.

II. Det finns olika grader av åsikten att ens egen världsbild är bäst. Jag har funnit det mycket svårt att föra kreativa diskussioner med personer som har dragit det hela vägen till "Min världsbild är bäst för alla personer överallt och alltid => om du inte har anammat min världsbild har du inte insett ditt eget bästa".

31 maj, 2007 11:37  

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se