2006-06-18

02:17 Långlivade ord

Det är roligt, vad man fastnar för i det man läser, och vad orden blir för en. Jag är rätt begiven på Orson Scott Card. Det är första flickvännen Mia också. Han är en mormonsk scifi-författare med mer känsla för mänskligt, dialog och romantik än allt annat jag mött i den genren. Nå, Mia hade fastnat för och tipsat mig om att han nyligen orerat om en massa saker, däribland American Idol, vilket hon väl får förmodas intresseras av (resten hade hon inte läst). Jag hade inget bättre för mig, och läste alltsammans, även att jag inte är ett spår intresserad av American Idol eller sett en sekund av det. För att jag gillar Orson, och vad karln tänker om saker.

How long do you keep playing chess when you're always mated in five? invände Card mot någon sällsamt dålig film han ville varna omvärlden för, efter att ha slösat bort tio minuter på att se dess inledning. How long do you keep at life when you're always mated in five? replikerar Johan för sig själv, med någon sardonisk glimt i ögat, och tänker sig att det kanske i alla fall kunde vara trevligt att leva ett tag som haremkomiker, eller avelshingst, amerikansk idol eller något snarlikt som infriar det där om fem röda och sedan parning. Det vore annat än Ugglas fyra ynka. Fast förfinar man inte smaken efter det allteftersom så de fem växer, har man nog likafullt fått sig ett illa torftigt liv.

Sådana där nutids- och popkulturreferenser, för övrigt, är illa svåra att nysta upp en femtio-hundra år efter att de skrevs, helt a propos. Det flyger rakt över huvudet på en. Det kan vara illa nog med Wodehouse, om man inte är påläst på sin klassiska bildning och dåtidens England, och vi ska inte tala om Ströyer, om man är dålig på svenska politiker under 70-80-talen. Jag minns att jag läste en massa Ströyer, när jag var liten, med mycket dåligt utbyte. Politisk satir är helt enkelt inte så rolig i sig själv, utan en massa utanför-serien-kontext att hänga upp den i. Men han ritade roliga gubbar, ibland, och då och då kläckte till och med Ströyer skämt som var tillräckligt roliga i sig själva utan att behöva någonting mer vedertaget än till exempel mänsklig natur. Det är en nobel konst att skriva långlivat. Jag tror inte det är så många som ägnar sig åt det idag. Gör inte riktigt anspråk på det själv, men funderar ibland på om det inte egentligen är någonting jag skulle vilja utveckla mer i mitt skrivande.

Men redan att observera det och tyst reflektera över vad som är var och hur det vittrar är litet intressant.

Ibland kan det vara just att utelämna en massa kontext och lämna den vind för våg, rov för folks fantasi, som gör text intressant. När jag härom dagen mött Cissi en första gång över en frukost på Sandys, farit hem till Linköping igen med ett tåg strax därefter, gått på en gemytlig anställningsintervju på Opera, köpt med mig jordnötssåslunch på Ha Long och cyklat bort till Trädgårdsföreningen med den, ett block papper och slagit mig ned under ett träd på en ö-plätt i den lilla strömmen och tittat på flickor, blev det en väldigt oregerligt flackande not som inte gav mycket reda i tanken någonstans. Det var vad jag ville skriva då, och jag ska väl inte påstå att den gjorde sig direkt bättre än någonting annat i sin obundenhet, men ibland är det ett härligt grepp.

Jag är fasligt produktiv i mitt skrivande nu, som oftast när jag inte har god ventilation IRL med nära och kära, och det ligger mycket inuti och skvalpar omkring. En tanke som rasslade ut under eftermiddagen, var att jag befinner mig på så olika ställen i livet, just nu. De går inte riktigt ihop med varann, och jag har svårt att ta ut snörräta kurser, för att jag vill involvera fler i och nära mig och det jag lever för, och det utan att skriva något på näsan på någon. Jag är samtidigt där jag vill binda in mig i relationer, och på en plats där jag stakar ut från stranden för att börja på ny kula i en annan kultur i ett annat land i ett annat språk utan några nära mig alls. En kultur av jobb, som jag förvisso vill prova på, medan jag inuti skräms litet av tanken på att jag nått en hel uppsjö insikter inuti om hur mycket tid jag vill ha över till att bottna i mig själv och känna mig för i livet, i njutning, i människor och andra mjuka ämnen, som står i kontakt med mitt välbefinnande, min kreativitet och mycket annat.

Det är en konfliktfylld tillvaro inuti mig, och jag är inte så bra på att bringa reda i den innan den första pusselbiten är lagd. Då är det genast mycket lättare. Får jag fast den där biten flicka på något hörn, har jag sen ett mycket lättare pussel att lägga, för jag erkänner villigt att jag fortfarande trivs långt mycket mer med dubbelnaturen av att vara mig själv i relation till någon annan samtidigt som jag är mig själv på egna ben, och med denna andra som livgivande nödventil för ömhet jag annars bara trasslar in mig i. Men det nappar väldigt dåligt i pusselbitshavet, känns det som, de där låga stunderna när maten är slut inuti och timmen är sen.

Så det ska bli något alldeles kriminellt skönt att ha Ewelina på besök från Ume i veckan. Ännu en first encounter, även om vi känner varann rätt bra sedan några år. För även om jag inte tror det är någon relation på det sättet, har hon samma slags ömhets-/närhetsbehov som jag, och är lika kram- och kelsjuk som jag, om ryktet har rätt. Vi har redan varnat varann för att vi är på ruskigt kramsjukt humör. Och det bådar ju gott.

Det kan nog behövas någonting i den vägen för att bogsera loss mig ur den där rävsaxen jag fastnat i som handlingsförlamar mig på alla fronter urom nosa på flickor, tills jag kommit så där själasprakande nära någon att man börjat fastna i varann så djupt känslomässigt att båda vet att härifrån vandrar vi vidare tillsammans. Jag har inte brevat USA mer än en gång sedan jag kom hem, men hoppas att jag tar mig ur litet av den där förlamningen, i alla fall för några dagar eller en vecka, när hon varit här.

Litet av tanken med att korsa oceanen är ju också att träna upp ett jag som tar sig fram och puttrar på, även när känsloveden brunnit ut hemmavid och jag inte har någon att slicka med mina lågor. Ett jag som inte luktar bränt barn och som inte kvävs till en människa på sparlåga, dör kolmonoxiddöden när syret i kaminen tar slut och som är eld och rörelse även när det är kallt, fruset och nära absoluta nollpunkten hemma, där även de sista elektronerna står still. Jag vet att det går att lära sig, och jag ser vägen framför mig, även om det är svårt att vika in på den för att jag är törstig än och vet precis hur gott det är att dricka av erfarenhet.

Jag väntar nog mest på gnistan som tände busschauffören som tänkte att va fan. Hittar jag den, ska det bli förbannat skönt att sätta igång hela maskineriet med dunder och brak. Och kommer något annat emellan, ska det bli lika skönt att sjunka in i ett hjärta och bygga bo där.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

02:10 Otaku

Det var fint att råka den lokala otaku-falangen karlar kring 30, plus/minus decenniet, och det var kul att se såväl anime jag sett som nyheter för mig. En reflexion från härom dagen, a propos decennium -- det engelska "decade" låter farligt direktmappat mot det svenska "dekad", med skillnaden att jag aldrig sett decade betyda annat än årtionde, och aldrig sett dekad användas om år, men väl precis vad som helst man har tio av. Dekadräknare, till exempel. Hm. Dekadens? Nu måste jag nog faktiskt konsnyltera mina två luntor etymologisk ordbok. Näpp, inget varmt spår på deka för sig, där eller i SAOB. Nåja, nog parentesat.

Angelic Layer var precis lika jättegulligt som jag mindes det. Och snudd på skrämmande kärleksfullt renodlat kring att sälja på barn en hel värld av prylar och mytologin kring den; allt vad Barbie och liknande från väst heter ligger i lä. Hela serien handlar rentav om en ganska scifi-uppbiffad kollektion oändligt insäljbara dockor som det vore snudd på varje fem-till-femtonårings våta dröm att ha och personalisera, och en nationell tävlingskult kring dem. Jag kan inte bestämma mig om det är läskigt eller bara ett förunderligt fall av etnologisk fascination att se det framför sig, och då främst att se precis hur väl det skulle spela ut sig i ett verklighetsscenario. I synnerget ett i Japan.

Genshiken var en för mig ny och kul serie som bjöd på något så ovanligt som ett förr osiktat koncept. Anime som når väst har, i likhet med Hollywood, en rätt stark dominans av ett litet antal hårt upptrampade standardrecept, och det här var en av de välkomna utflykterna från mittfåran, i så mån Grubbas import engelsktextade japanska teveserier får anses räknas till "anime som når väst". Och det kändes rätt meta att sitta i en skock tunga otakus och se en serie om en skock tunga otakus, mycket kärleksfullt skildrat självparodierat på temat att en tjej återfinner sin barndomskärlek i en av dem. På ytan är han jättesöt, glad och utåt, fullt utrustad med socialt gränssnitt, men inuti lever han i en slags animevärld, där det är intressantare att få autografer av röstskådisar, eller vara på plats för att köpa samlarkort vid släpp än att se och reagera på hennes faktiskt rätt skickliga uppvaktning, om han alls haft blick för saker som händer i riktiga världen. Den lilla biolokalen fylls av den tiotalet man starka publikens munterhet och det är så synd om den söta flickan att det snudd på gör ont. Som centrumgestalt i serien har man slagit ned på en rätt nedtonad grabb som försöker bli litet mer bestämd i sättet och säker på sig själv, och igen slår det mig hur fantastiskt välriktad serien är; det är bulls eye i en enorm målgrupp, igen i synnerhet i Japan, men även bland västvärldens introverter (företrädesvis pojkar) torde den skörda något smått fantastiskt.

Som bonusmaterial tillkom animeserien-i-serien, Kujibiki Unbalance, vilken serien i någon mån är vävd kring; otakuskocken knyts samman av att de är en kulturklubb för visuella media (något som här omfattar manga, anime och dataspel), och pojkarna, eller i synnerhet huvudpersonen, är rätt långt nere i fandomträsket av den. Den serien är dock i en bred standardfåras mittre extrem, genren spela hårt på frustrerade tonårspojkars sexualitet med oerhört genomskinliga anspelningar. Det är dock gjort med sådan uttalad uppenbarhet att det är långt mycket mer humoristiskt än plumpt; det är de mest absurda plotdetaljer som den söta flickan som är positivt BESATT av svamp, och när hon klämmer på en och berättar om dess dödlighet och alla möjliga andra egenskaper är det med en fransk vinkännares hela register av engagemang, hjärtkänt intresse och vilja att förmedla minsta egenskap och nyans, och situationskomiken i förvecklingarna kretsar lystet kring dessa svampar så det sjunger i veka livet på de törstande. Det hade varit oerhört kul med en parallell serie som gjorde samma offensiv mot svultna flickors veka punkter, med samma överdådiga artillerikrevader för att skjuta mygg, men de har väl gjort den tyvärr troligen korrekta marknadsbedömningen att den inte skulle slå lika stort, så jag tippar att den inte kommer dyka upp förrän Harlequin slår sig på anime när det börjar bli gott om torsdagar i veckorna.

Sen åt vi lunch från Ming, varpå de andra fortsatte animeorgien ett par timmar med Full Metal Alchemist och Stellvia, medan jag själv gav mig av hemåt för en lugn kväll med avkoppling i hängmattan på balkongen, som jag var ganska trött och nått en viss mättnad under de fem timmar som redan gått. Dessutom ville jag skriva av mig litet tankar och känslor, som puttrat nyligen och som fortsatt puttra en del under de mindre engagerande delarna av programmet; Stratos 4, till exempel, hade gett bra grogrund för att gå in i sig själv och djupmeditera litet.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se