03:24 Lilla döden och jag
Yyyyyyl!
Väggarna störtar in, det är trångt och träligt inuti och jag vill mer än någonting ha minst en helgdagsflickvän, om tillgången på bättre fortsätter tryta så här envetet. Det blir inte så mycket bättre av att saker gaddar ihop sig till att lyfta ut allting i dagern. Det är ju så världen fungerar; hungrig ser mat, törstig ser vatten, svulten ser rosa. Och det är något fasligt väldigt rosa nu, med smärre inslag av porrött i kanten.
Så när Fredrik per pur plump slump tossar ett synnerligen klassiskt ölpoem på mig,
och mitt språkcentrum slår in på knallrött, tvättas ölet bort och kvar står i stället ett lätt förvånat "cervix". Fredrik klipper storögt mot mig ett par gånger och tror att jag har blivit knäpp på riktigt. Livmoderhals, liksom? Är du galen? Mycket bättre variant av lilla döden än illasmakande öl, tycker jag, litet på defensiven, men tillstår att det väl inte riktigt har den där graden av precision och mjuk finess jag brukar väga på min tunga och läska era ögon med. Men är man inte så litet frustrerad, så är man.
Fredrik synar mig misstänksamt. Inte utan visst fog, bifaller jag tyst för mig själv. Men det är ett bra ord som råkar vara homonym över två bra saker; det betyder ju hals i största allmänhet, när allt kommer omkring. Vilken halsartad anatomisk detalj som helst, för den delen; tänder har faktiskt också en cervix, om man vill vara så där riktigt petig, fast riktigt så djupt går jag inte in för att jamsa över bagatesser; det är helt ointressant att debattisera över att råka ha syntaktiskt rätt, allra mest när man själv håller med om att man är på fel emotionell kurs. Somliga (och företrädesvis är det karlar, om mina fördomar får lägga sig i ett slag) har svårt för att känna in precis det där, och älskar du mig och lever nära mig och jag själv hänfaller åt det, påpeka gärna så jag kan lägga ned; det är värt de nada att vinna debatt på syntaxpoäng. The stuff that builds walls.
Men halsar är bra. Och somliga halsar öl, men det är fel. Vi konstaterar tillsammans att den där generella bemärkelsen inte är så flitigt använd; folk är väl rädda för att föra in tankarna där, där jag inte skämdes att vistas i tal, tanke eller handling.
I think I'll keep referring to it as "neck", säger Fredrik. Necking is good, bifaller jag, och fyller i att det är mycket bättre än att halsa. I sin tur ännu ett slutgiltigt bevis för att engelska är bättre än svenska. I'd much rather be necking, right now. Jag är lika blankt ointresserad av öl som av kaffe; provar någon gång per årtionde av ren artighet och bekräftar för mig själv att jag fortfarande inte bitits eller lockas öva upp öl- eller kaffesinnet. Laster jag vill ha rår jag så bra om själv, tack så mycket, och de har bollar på framsidan, spinner när man klappar och rår om dem som de trivs bäst, och hämnas på en när man är stygg, allt i sin gilla ordning. Jag behöver inga artificiella droger när det finns flickor med soul food-smak.
Damn, damn, damn! Jag vill hångla och viska slippriga saker till redan slippriga flickor -- leva mer inuti än utanför -- och det såväl cervix som hjärtan! Leka tills vi pölas och somna trötta på riktigt, inte bara så där av slutarbetade dagar och konstlade uppesittareoner, allenast åsyftandes att döva en molande längtan efter ett god natt på huvudkudden och ett varmt och mjukt intill i famnen. Hellre skeda usel sömn på en 60-centimetersbrits än i en tom, hur stor och bekväm som helst dubbelsäng med rena lakan. Hjärtat skriker.
Och jag har inget par Fit Sliq, och livet skämmer bort mig något så in i helskotta just nu, men inte på den front där det Känns. Och jag vet om, precis hur bortskämd jag är, men jag kan inte rå för det. Det känns mycket viktigare att få ett nos på henne och att ha kopplat en provkram än att fara tillbaka igen över Atlanten för nästa visit hos farbror benefactor och hela den välkomnande amerikanska armadan, och jag lyckas inte ompolarisera mig för att jag inte tagit mig över det första trappsteget att vilja prioritera karriär över känsloliv. Även att jag vet att det bergis finns tusen amerikanskor jag skulle kunna känna likadant för, om jag bara finge chansen att Se in i dem, känna tillbaka ut och klä av dem deras själsliga skal, ett i sänder, försiktigt läggandes vart och ett i bomull så de ska passa ihop igen precis som de var innan jag var där och fingrade på dem.
Vet, men kan inte förmå mig känna det, och innan jag känner det tror jag inte på det jag vet, och innan jag tror på det jag vet, agerar jag inte på det och just nu är jag inte alls sugen på att IM:a med honom på andra sidan, som vill ha min hjälp att få till en massa immigrationspapper att styrka deras tes om att jag är helt fantastiskt kompetent på det jag gör och sniffa upp vitsord från folk jag råkat exponera sådana sidor för här i kölvattnet. Really.
Och alla mina tentativa försök att fiska rätt på ett bra closure har gått liksom så där käpprätt åt pipan. Jag har inte skrämt iväg henne på ren emotionell autopilot med alla skott öppna, även om det brukar vara ett bergssäkert knep på att bli så helt ointressant lättillgänglig att den mest garvade tittar åt ett annat håll efter ett tag; ni vet hur det fungerar. Samma historia för pojkar som flickor, har jag läst mig till hos fangirls som också grillat någon i solen och därigenom effektivt ställt sig sist i kön, hur rätt de än varit för honom annars. Och jag ska väl inte heller påskina att jag försöker gå och dumpa mig, så att säga förskjutandes mina livsfrågor till ett annat bord, för att slippa fatta några beslut själv, men jag vill inte lämna någonting åt får-aldrig-veta:t, för sådana skumma gränder i livet äter upp en för all framtid, om man inte fått sticka in ficklampan och se sig omkring litet.
(Och inga plumpa associationer, if you will. Eller, tja, om ni vill så varsågod, men det var i alla fall ingen avsedd, för en gångs skull.)
Jag vill i fortfarande känna efter, upphöja henne till riktig människa inuti och inte en ren fantasi, och triggar jag withdrawalsyndrom hos henne av att dra mig längre bort ett slag vill jag ha en chans att göra något åt det. (Och fanken att jag alltid ska glömma svenska glosan för det där. Jag borde kanske utrusta mig med ett engelskt-svenskt lexikon i bakfickan, redan medan jag bor på svensk mark, så ofta det där händer.)
Oavsett utgång i det här livsvalet, har jag sommaren i Sverige, och när den här veckan är slut, om jag följer mina duktigaste planer till punkt och pricka (vilket jag i och för sig näppeligen lär göra) kvittar det egentligen om jag bor i Linköping, på en flotte i Torne älv eller under en filt i Stockholm city, så länge det finns åtta nättimmar om dygnet, går att stoppa i sig vad kroppsliga behov av mat, sömn och umgänge vill, och i alla fall umgänget vet jag att jag har partners in crime att få pli på både här och där, alldeles i synnerhet huvudstadligen.
Jag kan inte komma på att jag någonsin varit så vid rodret i mitt liv som just nu, och stakat så rakt och säkert på hand, även om jag är så full i motkurser och andra kontradiktoriska bekymmerligheter att jag inte sett maken till ens när jag haft helt bergsfast bekräftad kärlek i främre hjärtgemaken, och allt är en vildsint tonårings innersta drifter att få bukt med sina frustrationer på det enda sätt han känner. För när jag inte har andra passioner i första rummet och står på fast hemmamark, är det en blodröd pil som skjuter fram genom rosa fluff mot första största mål, och det står jag för.
...Is this what 'murrican assertiveness is all about?
Om somliga styr sina liv med frustrationsvikande kurs, rider jag själv på vågen i allra högsta grad i stället. Med mycket vind i ryggen och klädedräkten som ett uppspänt rött domherresegel om vintern, mot varthän det bär. Och än bär det inte västerut; det är ett senare problem.
Det är faktiskt jäkligt kul att styra i livet, även om det är med baksätesförare som vet vad hon vill. Henne litar jag i alla fall på; hon har aldrig ljugit förr. Haft fel, ja, men det hör till spelreglerna och faktum är att det hör till undantagen. Ibland vet hon inte vad det är hon läser ur omvärlden, och ibland eller oftast är hon inte en hon utan en Jeeves, men idag har hon mer pondus och bett än en Jeeves' försynta framtoning, och jäklar-i-min-lilla-låda, vad hungrig hon är!
På blodröda hjärtan, mjuka barmar och sockrade små ord på huvudkudden. Mein gott. Det sjunger serenader i mig, men det känns inte som att jag har någon att sjunga för. Och det känns som att jag har så bråttom så mycket att jag helt kommer att golva någon snart, och det är väl inte helt orelaterat att jag inte kunnat småpysa ut alltsammans i portioner den senaste veckan, under tiden hon fått behövlig tid för sig själv. Snart spricker jag.
Det litet fascinerande är att det känns som att jag lätt skulle kunna behålla det mesta av hjärnkontoret och självkontrollens lätta touch och finess, även i direkt närhet av nuvarande fixpunkt där i mitten av solsystemet. Making polite conversation. Giving very short sermons. Not obsessing about serial monogamy's next natural succession. Probably even talking for a full few hours' worth of café life sans hair fondling, mushy subjects or enfolding warmth, should either hit too close to crucial life veins of hers.
Bollocks, bollocks, bollocks! Nu går jag och knyter mig.
Väggarna störtar in, det är trångt och träligt inuti och jag vill mer än någonting ha minst en helgdagsflickvän, om tillgången på bättre fortsätter tryta så här envetet. Det blir inte så mycket bättre av att saker gaddar ihop sig till att lyfta ut allting i dagern. Det är ju så världen fungerar; hungrig ser mat, törstig ser vatten, svulten ser rosa. Och det är något fasligt väldigt rosa nu, med smärre inslag av porrött i kanten.
Så när Fredrik per pur plump slump tossar ett synnerligen klassiskt ölpoem på mig,
Beer is the mind killer.
Beer is the little death that brings total intoxication.
I will face my beer.
I will permit it to pass over me and through me and when it is gone past
I will turn the inner eye to see it's path.
When the beer has gone, only I will remain.
och mitt språkcentrum slår in på knallrött, tvättas ölet bort och kvar står i stället ett lätt förvånat "cervix". Fredrik klipper storögt mot mig ett par gånger och tror att jag har blivit knäpp på riktigt. Livmoderhals, liksom? Är du galen? Mycket bättre variant av lilla döden än illasmakande öl, tycker jag, litet på defensiven, men tillstår att det väl inte riktigt har den där graden av precision och mjuk finess jag brukar väga på min tunga och läska era ögon med. Men är man inte så litet frustrerad, så är man.
Fredrik synar mig misstänksamt. Inte utan visst fog, bifaller jag tyst för mig själv. Men det är ett bra ord som råkar vara homonym över två bra saker; det betyder ju hals i största allmänhet, när allt kommer omkring. Vilken halsartad anatomisk detalj som helst, för den delen; tänder har faktiskt också en cervix, om man vill vara så där riktigt petig, fast riktigt så djupt går jag inte in för att jamsa över bagatesser; det är helt ointressant att debattisera över att råka ha syntaktiskt rätt, allra mest när man själv håller med om att man är på fel emotionell kurs. Somliga (och företrädesvis är det karlar, om mina fördomar får lägga sig i ett slag) har svårt för att känna in precis det där, och älskar du mig och lever nära mig och jag själv hänfaller åt det, påpeka gärna så jag kan lägga ned; det är värt de nada att vinna debatt på syntaxpoäng. The stuff that builds walls.
Men halsar är bra. Och somliga halsar öl, men det är fel. Vi konstaterar tillsammans att den där generella bemärkelsen inte är så flitigt använd; folk är väl rädda för att föra in tankarna där, där jag inte skämdes att vistas i tal, tanke eller handling.
I think I'll keep referring to it as "neck", säger Fredrik. Necking is good, bifaller jag, och fyller i att det är mycket bättre än att halsa. I sin tur ännu ett slutgiltigt bevis för att engelska är bättre än svenska. I'd much rather be necking, right now. Jag är lika blankt ointresserad av öl som av kaffe; provar någon gång per årtionde av ren artighet och bekräftar för mig själv att jag fortfarande inte bitits eller lockas öva upp öl- eller kaffesinnet. Laster jag vill ha rår jag så bra om själv, tack så mycket, och de har bollar på framsidan, spinner när man klappar och rår om dem som de trivs bäst, och hämnas på en när man är stygg, allt i sin gilla ordning. Jag behöver inga artificiella droger när det finns flickor med soul food-smak.
Damn, damn, damn! Jag vill hångla och viska slippriga saker till redan slippriga flickor -- leva mer inuti än utanför -- och det såväl cervix som hjärtan! Leka tills vi pölas och somna trötta på riktigt, inte bara så där av slutarbetade dagar och konstlade uppesittareoner, allenast åsyftandes att döva en molande längtan efter ett god natt på huvudkudden och ett varmt och mjukt intill i famnen. Hellre skeda usel sömn på en 60-centimetersbrits än i en tom, hur stor och bekväm som helst dubbelsäng med rena lakan. Hjärtat skriker.
Och jag har inget par Fit Sliq, och livet skämmer bort mig något så in i helskotta just nu, men inte på den front där det Känns. Och jag vet om, precis hur bortskämd jag är, men jag kan inte rå för det. Det känns mycket viktigare att få ett nos på henne och att ha kopplat en provkram än att fara tillbaka igen över Atlanten för nästa visit hos farbror benefactor och hela den välkomnande amerikanska armadan, och jag lyckas inte ompolarisera mig för att jag inte tagit mig över det första trappsteget att vilja prioritera karriär över känsloliv. Även att jag vet att det bergis finns tusen amerikanskor jag skulle kunna känna likadant för, om jag bara finge chansen att Se in i dem, känna tillbaka ut och klä av dem deras själsliga skal, ett i sänder, försiktigt läggandes vart och ett i bomull så de ska passa ihop igen precis som de var innan jag var där och fingrade på dem.
Vet, men kan inte förmå mig känna det, och innan jag känner det tror jag inte på det jag vet, och innan jag tror på det jag vet, agerar jag inte på det och just nu är jag inte alls sugen på att IM:a med honom på andra sidan, som vill ha min hjälp att få till en massa immigrationspapper att styrka deras tes om att jag är helt fantastiskt kompetent på det jag gör och sniffa upp vitsord från folk jag råkat exponera sådana sidor för här i kölvattnet. Really.
Och alla mina tentativa försök att fiska rätt på ett bra closure har gått liksom så där käpprätt åt pipan. Jag har inte skrämt iväg henne på ren emotionell autopilot med alla skott öppna, även om det brukar vara ett bergssäkert knep på att bli så helt ointressant lättillgänglig att den mest garvade tittar åt ett annat håll efter ett tag; ni vet hur det fungerar. Samma historia för pojkar som flickor, har jag läst mig till hos fangirls som också grillat någon i solen och därigenom effektivt ställt sig sist i kön, hur rätt de än varit för honom annars. Och jag ska väl inte heller påskina att jag försöker gå och dumpa mig, så att säga förskjutandes mina livsfrågor till ett annat bord, för att slippa fatta några beslut själv, men jag vill inte lämna någonting åt får-aldrig-veta:t, för sådana skumma gränder i livet äter upp en för all framtid, om man inte fått sticka in ficklampan och se sig omkring litet.
(Och inga plumpa associationer, if you will. Eller, tja, om ni vill så varsågod, men det var i alla fall ingen avsedd, för en gångs skull.)
Jag vill i fortfarande känna efter, upphöja henne till riktig människa inuti och inte en ren fantasi, och triggar jag withdrawalsyndrom hos henne av att dra mig längre bort ett slag vill jag ha en chans att göra något åt det. (Och fanken att jag alltid ska glömma svenska glosan för det där. Jag borde kanske utrusta mig med ett engelskt-svenskt lexikon i bakfickan, redan medan jag bor på svensk mark, så ofta det där händer.)
Oavsett utgång i det här livsvalet, har jag sommaren i Sverige, och när den här veckan är slut, om jag följer mina duktigaste planer till punkt och pricka (vilket jag i och för sig näppeligen lär göra) kvittar det egentligen om jag bor i Linköping, på en flotte i Torne älv eller under en filt i Stockholm city, så länge det finns åtta nättimmar om dygnet, går att stoppa i sig vad kroppsliga behov av mat, sömn och umgänge vill, och i alla fall umgänget vet jag att jag har partners in crime att få pli på både här och där, alldeles i synnerhet huvudstadligen.
Jag kan inte komma på att jag någonsin varit så vid rodret i mitt liv som just nu, och stakat så rakt och säkert på hand, även om jag är så full i motkurser och andra kontradiktoriska bekymmerligheter att jag inte sett maken till ens när jag haft helt bergsfast bekräftad kärlek i främre hjärtgemaken, och allt är en vildsint tonårings innersta drifter att få bukt med sina frustrationer på det enda sätt han känner. För när jag inte har andra passioner i första rummet och står på fast hemmamark, är det en blodröd pil som skjuter fram genom rosa fluff mot första största mål, och det står jag för.
...Is this what 'murrican assertiveness is all about?
Om somliga styr sina liv med frustrationsvikande kurs, rider jag själv på vågen i allra högsta grad i stället. Med mycket vind i ryggen och klädedräkten som ett uppspänt rött domherresegel om vintern, mot varthän det bär. Och än bär det inte västerut; det är ett senare problem.
Det är faktiskt jäkligt kul att styra i livet, även om det är med baksätesförare som vet vad hon vill. Henne litar jag i alla fall på; hon har aldrig ljugit förr. Haft fel, ja, men det hör till spelreglerna och faktum är att det hör till undantagen. Ibland vet hon inte vad det är hon läser ur omvärlden, och ibland eller oftast är hon inte en hon utan en Jeeves, men idag har hon mer pondus och bett än en Jeeves' försynta framtoning, och jäklar-i-min-lilla-låda, vad hungrig hon är!
På blodröda hjärtan, mjuka barmar och sockrade små ord på huvudkudden. Mein gott. Det sjunger serenader i mig, men det känns inte som att jag har någon att sjunga för. Och det känns som att jag har så bråttom så mycket att jag helt kommer att golva någon snart, och det är väl inte helt orelaterat att jag inte kunnat småpysa ut alltsammans i portioner den senaste veckan, under tiden hon fått behövlig tid för sig själv. Snart spricker jag.
Det litet fascinerande är att det känns som att jag lätt skulle kunna behålla det mesta av hjärnkontoret och självkontrollens lätta touch och finess, även i direkt närhet av nuvarande fixpunkt där i mitten av solsystemet. Making polite conversation. Giving very short sermons. Not obsessing about serial monogamy's next natural succession. Probably even talking for a full few hours' worth of café life sans hair fondling, mushy subjects or enfolding warmth, should either hit too close to crucial life veins of hers.
Bollocks, bollocks, bollocks! Nu går jag och knyter mig.
postad 03:24 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar