05:38 Favoritroll

Om jag skulle kora en enda roll jag strävar efter att bebo, för mina befintliga eller blivande vänner (och det är rätt många som ingår i endera kategorin), är det den följande. För enkelhets skull beskriver jag den inte ur mitt eget perspektiv.

Kris. Någon form av kris föreligger -- gärna existensiell -- något har brustit, gått förlorat, ödelagts, gått för långt -- allt ser rätt kört ut, du vet inte riktigt vart du ska ta vägen, hur du arbetar med det, med dig själv, varför du förknippar så mycket ångest med det ena eller tredje -- eller just vad som helst av samma dignitet eller genre. Detaljerna spelar föga roll, inte heller om det är något stort eller smått i något slags objektivt perspektiv; det viktiga är att det är känslomässigt stort, och förmodligen tungt, för dig själv, och att du behöver ett bollplank och/eller ett stöd, någon du kan prata fritt med och lita på. Någon som lyssnar, förstår, tror på dig -- i båda bemärkelserna -- stöttar, bekräftar, värmer och pysslar om dig, när allt annat bara är jävligt jobbigt, kort sagt. Okomplicerad värme utan att skuldsätta dig eller förpliktiga dig till något; ett vindskydd, en brasa, en kopp varm choklad, och att få somna ostört, om man vill måla litet. Eller som kvintessensen av en bra relation eller mentor, men utan alla miljarder andra förutsättningar, förväntningar och biroller som i alla fall den första tycks trassla in dig i.

Det här handlar inte ett spår om att jag vill bli kurator, psykolog, präst, massör, eller någon annan snarlik professionell roll, för det vill jag inte. Alla de där rollerna har en massa förpliktelser, åt båda håll, inbyggda förväntningar -- på att jag ska vara en lösning på några problem, till exempel -- vilket jag inte kan vara, eller bör förväntas vara. Allt jag kan ge är det jag ger, och mer än att förhoppningsvis vara till större nytta än inget stöd alls, tror jag inte att det är lönt att ställa några förväntningar på vad det leder till -- det ramar in mötet till att bli en tjänst, ett ändamål, en satt agenda, saker jag inte vill eller kan ställa upp på.

Alla de där rollerna har också begränsningar jag inte ämnar underställa mig, och säkerligen skråpraktikor som säger var gränser för professionell distans går, där jag själv vill ha oskrivna kartor. Friheter som bara finns mellan jämlikar som umgås utan etiketter. Det verkar inte vara så vanligt att andra än jag tar sig för att kramas, knåda rygg och diskutera livsfilosofi samtidigt, till exempel. En stor brist hos flertalet, som dock inte brukar vara så där helt svår att lämna bakom sig, då det faktiskt är riktigt trevligt att kombinera friskt, så där.

Men alla standardrollerna är mycket hårt och strikt smalspårigt specialiserade, separerade från varann med täta skott mellan, så känsla och tanke och handling och perspektiv och allt man kan tänka sig, fördelas till olika fack, sammanhang och tillfällen. Jag har aldrig funnit att alla de där arbiträra gränserna särskilt bra till något, och allra minst när man behöver koppla loss allt ett slag och bygga upp sig från grunden igen. Trots att uttrycket "se till hela människan" är en av de floskler jag vet, är det inte utan att det känns som att det hör hemma här. Och att zona ut litet lagom medan man med något halvvaket öra pejlar in något halvluddigt om hur det förmodligen faktiskt finns vägar vidare och andra sätt att vända och vrida på situationen och möjligheterna känns mycket mer som rätt sätt att bända världen än att sitta någonstans och spilla sitt hjärta samtidigt som man isolerar alla andra sidor av sin mänsklighet i något slags kliniskt vakuum. Jag får inte ihop hur det skulle vara en bättre metod på något sätt alls, faktiskt.

Min empati och ompysselhet tycker att västvärldens separation av hjärta och hjärna, kropp och själ, roll och person, med mera med mera, är helt uppåt väggarna. Dumheter finns det ingen anledning att vidmakthålla, och gränser man inte håller med om är till för att brytas, så länge ingen oliktyckande drabbas av det. Jag tror att vi klev snett någonstans, för jag kommer inte ihåg särskilt många som jag pratat om det tyckt direkt annorlunda. Modulo litet initial avvägning och prövande för att betrygga sig om att inte utsättas för vad man upplever som övertramp, faller resten som ett korthus -- och felet, tror jag, är att det är så förpillat sällan vi känner något behov eller någon önskan att lita starkt på någon annan, så vi helt kan släppa alla revirgränserna och ålägga någon annan att själv ta på sig hela ansvaret för att inte överträda dem.

Vi får i stället lära oss att bygga en borg, inuti vilken vi ska bo helt själva, ta hand om, och skydda oss för intrång, och gärna inte ens för egen del ha någon insyn i vad som händer där inne, för den händelse det skulle kunna visa sig vara någonting nedslående. Det är sällsynt att vi skulle bjuda in någon innanför murarna, eftersom lärdomarna brukar vara ense om att huvudeffekten är smärtsamt krossade hjärtan och vidbrända fingrar. Kanske kommer jag mest i kontakt med brännskadade människor, men jag tror det ligger litet i vår folksjäl att minnas aj-aj, och glömma ja-ja. Själv är jag litet mer predisponerad att forma min framtid av saker jag upptäckt var fantastiskt, och att behöva tänka hårt innan jag lyckas dra mig till minnes oförrätter och dylikt. (Vilket blev tydligt nyligen när jag fick frågan om när jag blev sårad senast, och fick slita hårt på minnet.)

Det tar visserligen ett tag att bygga det där förtroendet, men det underlättar rätt mycket när man känner att andra parten försöker bygga upp det motsatta, mötande förtroendet -- om du ska kunna ge mig förtroendet att förvalta ditt revir åt dig, behöver jag pejlas in med hög precision på att känna igen och särskilja de finkorniga signalerna i gränslanden mellan "jag känner mig trygg och bekväm", "det här är en okänd situation men jag känner mig trygg", "det här är en okänd situation som verkar obehaglig" och "här någonstans går det en gräns".

Det är allt som är viktigt från andra sidan sett; går de signalerna fram, kan övriga kulturella och emotionella skillnader vara hur stora som helst, kartan uppdragen på vilket godtyckligt vis som helst och vi vara vilka människor, erfarenheter, roller, attityder vi vill, och det lilla fåtalet axiom ändå räcka. Stora komplicerade kartor över vett och etikett, som därtill ofta är både minerade och fulla av lögner och komplicerad intrig, är tusentals gånger sämre än att ha de här lyhördhetsinstrumenten på plats, och kunna läsa och skriva varann.

Jag ser mycket hellre att någon litar på mig för att de märker att det här fungerar, än för att jag verkat vara en bra människa på förhand. Sådant kan fejkas, och fejkas också mycket riktigt i stor utsträckning (annars tror jag det skulle vara långt vanligare att jag blev trodd när jag beskriver mig själv på nätet). Att märka att man kan lita på någon för att man provar ett steg i taget, förefaller litet bättre. Sen hjälper det allt litet också om jag lyckas förmedla att jag själv behöver veta hur signalerna ser ut också och inte kommer känna motsvarande tillit förrän jag vet att jag sett och förstått ett "här finns det en gräns" -- för innan jag vet vad jag ska reagera på kan jag inte slappna av på riktigt själv. I mycket sällsynta fall, när jag lär känna någon med nära min egen attityd till tillit, kan det gå väldigt länge innan man hittar de gränserna. Det är en intressant känsla att famla efter gränser som ligger mycket längre bort, om alls, än man tror. Jag saknar det litet. Jag ser upp till människor som vidgat sig ännu mer än jag hunnit hittils. Vi har alla mentorer.

Det är alldeles för sällan jag befinner mig i de här samanhangen idag. Jag saknar det. Fast jag tror det kan vara på väg tillbaka nu.