2006-12-23

07:26 Vi önska eder alla en fröjdefull jul!

God jul, allesamman! Nu far jag till Stockholm över helgen, utom nätligt räckhåll; Björknäsjul idag, Täbyjul i morgon. Vi ses i julottan! :-)

0 kommentar:

Skicka en kommentar

04:47 Tillitskapital

Jag har haft en utmärkt kväll. Och likväl har den vare sig innefattat flickor eller kel. Men väl en god dos emotionell och social närhet, en gammal vän, och en väldig massa prat. Viktiga och större ting, ända in till kärnan och ut igen, i stort och smått, nära och avlägset. Mest det nära hjärtat.

På sätt och vis var det litet som igår, då jag återupptäckte mitt badkar. Det hade egentligen börjat med det för mig ovanliga att jag frös. Jag fryser sällan, och är tvärtom rätt varmblodig av mig; allt energiöverskott jag sätter i mig omvandlas med slående effektivitet till värme i stället för fett, och det finns få välsignerser som är ljuvare än att ha en frusen flicka att på samma gång värma upp och svalka sig på. Ibland är livet så väl inrättat, och ibland inte.

Men igår frös jag, som sagt, och att då tappa upp och krypa ned i ett varmt bad och bli alldeles omsluten av värmen från alla håll, var ljuvligt. Och att återvända in i samtalslandet mellan känslor och större ting med min gamle vän var delvis samma känsla; varmt, ombonat, saknat. På samma sätt som tilliten jag talat mycket om nyligen som är förutsättning för ömhet, och direkt fysisk närhet, rår också tilliten över vem jag kan föra så här nära samtal med. Det är få som släpper mig nära inpå och få som inte blir obekväma om samtalet kommer för nära mig, på samma sätt. Det finns en punkt på skalan efter vilken det krävs ett nu gällande emotionellt certifikat för att få gå vidare.

Jag vet det så väl, för det är bland det första och största det är värt att få i en relation som ska bli värd något för någon, och jag är mycket mån om att få det, om jag ska finna något av värde för egen del i någon djupare vänskap eller kärlek. Och jag blir nästan alltid intresserad av människor jag instinktivt känner att jag skulle vilja ge det till. Det ligger rätt nära kärlek, men är egentligen inte den kärlek som bildar kärlekspar; det går litet under eller bakom det, och följer inte nödvändigtvis samma könsgränser som vi känner i sådana val. Helt nyligen utfärdade jag ett åt en vaken penna som satt känslor på pränt och mig på plats med sin emotionella träffsäkerhet och sina val av ämnen. Fast jag skulle inte kalla det utfärda; det var långt mer åt att hissa vit flagg och erkänna att borgen var intagen och det stod henne fritt att röra sig i den efter behag; inga dörrar är låsta och välkommen in.

Det är en väldigt skön känsla att ge vika så där. Avväpnande. Avslappnande. En mild värme inuti, en vilsam trygghet. Tillit. The good stuff.

Huruvida det var med flit eller inte vet jag inte så noga, men hon hittade en bit blottad mjuk buk och traskade obehindrat in den vägen, och det var inte mycket annat att göra än att säga hej och välkommen, och se om hon sprang därifrån i sporrsträck eller stannade kvar. Så jag författade sagda avväpnade not på det där sårbart rättframma viset, och tänkte att det allt skulle bli spännande att se vart allt landar. Det gick påfallande lätt att somna den natten. Man går in och ut ur sömn på ett ganska härligt flytande sätt med den där garden nere. Det där tillitsfullt fridfulla tillståndet är tydligen inte fullt ut hundra procent knutet till faktisk närvaro, om än bra nära. För alla praktiska ändamål hundra, säg, i teorin kanske nittioåtta komma fem.

Idag hade hon oförfärat slagit in några dörrar till, en eventuellt rentav hos sig själv. Angenämt. :-)

Men var var jag? Jo, just det. Det slog mig under samtalets gång, att det är hit jag vill i mina närmre vänskaper. Till en emotionell och social vänskap där det är naturligt att komma nära, söka stöd, ta upp svåra ämnen, misslyckanden, svaga sidor, känslor, episoder eller andra saker man skäms för. Och som vi hade pratat litet om otålighet och att vilja dit man vill bums och på stört -- vad är egentligen närmaste vägen hit? Hur mycket kan man hoppa över, och vad kostar det?

Det är väl egentligen gränser jag provat mig fram efter en längre tid, och även om jag inte funnit några recept, har jag väl en del erfarenhet med mig redan. För jag har blivit bortskämd med att nå väldigt nära och tappat aptiten för att inte ha de nära banden till de jag älskar, så när jag nosar på folk numer har jag väl funnit något slags mönster i att visa det som är viktigt. Intresse, när jag känner det, öppen famn, när mina murar viker. Försiktigt, till en början, och allt mindre insopbart under mattan och som-om-ingenting-låtsningsbart, om hon inte signalerar obekvämlighet, allteftersom.

När allt kommer omkring, vill man inte att någon som visar intresse för en rätt vad det är ska titta i taket, vissla oskyldigt och säga å, jaså; du trodde jag var intresserad av dig? Nää, jag bara tänkte litet högt. Jag är gift sedan tio år. Förresten blev jag just farfar; vill du se mina söta barnbarn? Men inte heller riktigt Hej! Vad snygg du är! Vi ses om en kvart. Ha något litet på dig!

Och priset? Tja, går man fram för fort, skrämmer man bort folk. Många kan inte känna att man är seriös om man redan efter några lästa stycken, eller, kanske vanligare, ögnade bilder, föreställer sig hur de skulle kännas i famnen. Att sova intill. Begrava näsan i håret på när de duschat. Värma när de fryser. Bry sig om, dagar då de är under isen. Flertalet, är väl rentav troligt. För, när allt kommer omkring, hur vanligt är det?

Ingen av oss sade det, men jag är rätt säker på att vi pratade om samma sak när han berättade om vad flickan som inte blivit flickvän visat för honom av vad de saker som gör livet värt att leva är, och helt förändrat spelplanen för honom. I ett slag fanns det plötsligt ett någonting han inte hade, men vars värde han visste, och som var, helt enkelt, det som var värt att sträva efter. Vakna till, somna med. Jag är rätt säker på att det inte handlade om casual sex, no strings attached, för någon av oss.

Något annat pris? Tja, äkthet kostar förstås en slant då och då när hjärtat börjat slå dubbelslag, man visar det och får reda på att det kan lägga av med det nu. I de flesta fall ska man lyssna, och försöka gå vidare. I en del mindre tydliga fall, kan man lyssna in och gå litet mer försiktigt fram, för att man sprungit för fort. Går man i kras lätt, är det säkert tryggare att vänta några decennier och hoppas berget kommer till Muhammed, någon dag, på Muhammeds egna villkor. Även det händer, någon gång ibland.

Men mest tillit bygger man genom att visa tillit själv, tror jag. Den som liter på dig, går oftast att lita på själv. Ett inbjudande sätt är lättare att själv välkomna och bli bekväm med. Det är lättare att komma nära hjärtat på någon som själv släpper en nära hjärtat; det ät mindre läskigt att bjuda in sig hos någon som är försigkommande och redan visat vägen in. Det är definitivt en del i mitt eget skrivande att hålla öppet hus i hjärtat, så att säga, bjuda på fria smakprov av de tankar, känslor och attityder som bor där inne. Helt fri tillgång, dygnet runt, för den som flyttar in och gör sig hemmastadd.

Att dela det hur som helst med vem man vill är en av de finare friheterna i att vara singel. Att garanterat ha någon att dela det med, en av de finare i att inte vara det. För det är rätt mycket kapital av ringa värde för en själv i första hand. Man kan älska sig själv för det, men det är ingenting man kan frossa i eller själv borra ned upptäcksnäsan i, på det sätt man kan fylla himlen med någon annans hela värld och förflutna, nu och framtidsutsikter. Gro en ständigt växande egen förståelse för sig själv och sina egna tankar går sällan upp mot att göra samma sak med någon man bryr sig om, och vill lära känna från roten.

Men innan det finns något alls att lära känna, behöver man ta sig förbi portvakt och fångvaktaren som håller hjärtat bakom lås och bom. Ibland är det stängt, låst och ingen som svarar, ibland blir man bortmotad i dörren och ibland inte. Och kom ihåg att gå varligare fram, väl där, ju fortare det gick på vägen in. All den där väntetiden man ibland kan skära ned till nästan ingenting är till för att inte ha sönder någonting, väl inne. Så simma lugnt, och krama om varann i jul!
Kategorier:

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se