00:37 Fintankar
Det tar en timme att gå hem från jobbet, skriver jag ibland, och det tar en och en halv om man tänker och känner ymnigt längs vägen, erfor jag idag. Sommaren värmer, leker och skrattar med ögonen och det är lika varmt som det är fridfullt och lugnt överallt; det är som om hela staden tagit semester och farit någon annanstans, i villfarelsen att detta inte är där sommarens själ slagit sig till ro. Och kanske är det just därför den vilar här. Kanske söker de vattnet. Och jag får väl erkänna att jag inte klandrar dem.
Jag knatade från jobbet strax efter halv sju, och längs vägen träffade jag nästan bara på invandrare som förstått att ta med sig middagen ut i grönskan vid Valla gård. Och en ensam Securitas-vakt som cirkulerade i sin bil kring universitetsområdet; han passerade mig tre gånger.
Precis utanför jobbet plockade jag en fläderblomstängel, och luktade förnöjt på den medan jag tänkte att någon gång vill jag göra fläderblomsaft, eller cider, från början till slut, hela processen, med go’vänner; inte läsa ur en bok eller något recept, annat än som stöd för minnet på sin höjd för den som varit med och gjort det förut. Lära så där med mänskliga mun-mot-mun-metoden, utan själv-är-bäste-dräng-mentaliteten. Jag vill inte vara så där individuell, egentligen; jag vill inte klara mig själv. Självständighet är något så överskattat vi strävar så hårt mot i vårt samhälle att alla kommer dö i ensamhet, om ingen börjar bromsa snart. Det är inte fagert att vara självständig ut i fingerspetsarna. Och vi går miste om så mycken flersamhet längs vägen. Det är härligt att leva och lära och dela och ge maximal utväxling för närheten vi har med oss i blodet. Man ska inte äta middag själv. Om fem minuter äter jag middag själv.
Vid Collegium plockade jag några hundkäx, en liten bukett á fem-sex stadiga stjälkar, och doften av köttsaften där jag nupit av dem från de ännu stadigare baser som burit dem sköljde tillbaka så många minnen av blommor och midsomrar och kransar att jag blev alldeles yr i huvudet. Jag hoppade upp och plockade fem körsbär från ett träd i den skuggiga allén på andra sidan Collegium, ett ganska rött, de andra mörkare. Det röda smakade nästan lingon, de andra nästan augusti. Vid den lilla dammen med de två vattentrapporna flyger mamma mås oroligt omkring ovanför mig och skränar ett enträget varnande för döttrarna som lydigt springer en bit bort på gräsmattan intill. Jag spottar en kärna i bäcken och ser fascinerat på hur den fraktas bort av strömmen över grusbottnen innan den slår sig till ro. Sen går jag vidare, så mamman kan lugna ner sig litet. Det är fortfarande fjun på säsongens måssyskonpar, men de ser förvånansvärt stora ut för att inte vara flygfärdiga än. Kanske är de bara litet lata av värmen.
Jag närmar mig universitetsområdet, där herr Securitas far av och an som en osalig ande, och när jag passerat FOI och Viagraparkens välansade gräsmattor brer ut sig framför mig som en grön luden päls, slår mig det dumdristiga i att promenera hemåt med skor och strumpor på fötterna, om så blott sandaler. Jag prisar tyst mina rymliga fickor, och återfår mina ben och fötter från ett av de många självpåtagna fängelsen vi oreflekterat stänger in oss i när grönskan hälsar på mina tår. Man skulle kunna tro att det bara är fotsulorna som känner någon skillnad, men hela kroppen njuter; det är som ett par helt nya ben. Någon har öppnat korken och äntligen är vi fria!
Jag tror en väldigt stor andel av oss mister fötter och ben och större delen av resten av kroppen med, någonstans i tonåren, utan att någonsin lägga märke till det själva. En del, som faktiskt mister ett ben eller en fot, inser vad förlusten är och drömmer sig tillbaka till allt de kunnat göra med det förlorade om de bara finge det tillbaka en endaste dag till, men alla som bara somnat in och glömt bort sina kroppsdelar, stoppat dem i den ena byxan eller strumpan eller stövletten efter den andra, har dött smärtfria dödar. Det är egentligen inte synd om dem i bemärkelsen att de lider av det, för det är smärtfritt och de vet inte av vad de går miste om, på något medvetet plan. De lever bara ett litet fattigare liv, där de njutningarna försvinner från kartan när inga vinstdrivande verksamheter marknadsför dem genom medierna som formar och omformar deras världsuppfattning. När man knappat in på egentiden och drivit ut sista risken att råka sjunka in i sig själv och reflektera, minnas och känna med teven som får stå på som bakgrundssällskap -- vad skulle påminna en om det liv man glömt?
Det är ju trots allt för att inte råka tänka någon smärtsam tanke om mening eller vart man är på väg som man bjudit in hela karusellen. Och för att inte råka komma på hur ensamt det är. Självständigt, sturskt, starkt. Vi mår så bra, är så framgångsrika, världen är en meritokrati och varje liten facett kan spåras till en enskild människas färdigheter. Visst var det väl ungefär så lögnen vi inte tar i våra munnar går? Det är litet farligt, det där, för så länge vi i alla fall tror på det litet grand, jobbar vi oss hårdare in i smeten så det faktiskt blir mer sant också. Inte det där med att vi mår så bra av det, för det gör vi sällan, men väl det andra. Det blir ett lass per person och tyngre blir det, och så säger det knak och personen går sönder. Börja om med nya lass, äts litet till av det där som inte riktigt stämmer inuti, och lev vidare. Och skyl för allt i världen om det är något som inte känns riktigt bra och om det känns som att vi kanske ändå inte mår så bra där inne; det är svaghet, och svaghet rimmar inte på framgångsrik.
Jag korsar gräsmattan och går fram till det lilla fåniga kolonilottskonstverket mitt på den och läser på skylten jag aldrig läst. Det är ett levande konstverk över kolonilotterna som strök på foten härom året när det byggdes studentbostäder intill universitetet, ljuger skylten troskyldigt; en kolonilott som är så riktig att den skulle kunna vara i bruk, meddelar konstnären. Och visst lever svartvinbären på baksidan av kolonilotten, de mogna smakar till och med som svartvinbär gör, och hallonen lever längsmed ena väggen, men jag tycker tyst för mig själv att det väl var något rysligt fånigt att inte kläcka och genomföra idén att låta någon av de som faktiskt hade och miste sin kolonilott få rå om stugan och faktiskt fortsätta idka levande kolonilott där, och göra det på riktigt? Fast det är nog inte finkonst då, och det blir en massa jobb, och sådant där är nog mer performance art, och sådant vare sig får eller söker några ekonomiska bidrag. Tyvärr. Så Viagraparken får nöja sig med litet död konst som vill ge sken av något annat. Jaja.
Fullt så gnälliga i tonen var inte tankarna som svepte förbi just då; det var mer en lätt axelryckning åt hur bra det hade kunnat bli och inte blev, och att det är synd att någon intalar sig en lögn fullt så törstigt att dessutom förgäves försöka bjuda in fler i den. Det känns så ättestupa och fallna konstnärer som kämpar mot kvicksanden, på något vis. Med en liten skylt om det intill, skulle förstås det också kunna vara konst. En liten not om konstnärers förgänglighet, kanske, när något praktiskt hänsyn råkat få det roliga spöket-laban-konstverket en halv gräsmatta till bort att stryka på foten. Trädet iklätt ett spöket-laban-nät som skulle få växa efter dessa udda livsförutsättningar blev av med sitt nät och blev av med sin plats vid kanten av det stora fältet och miste nog livhanken helt och hållet; det finns inte ett spår kvar av det idag. Campus Valla är en utställning i konst-Darwinism; somliga konstverk faller till föga och sållas bort, andra blir kvar. Jag håller litet i smyg på att de höga järnbalkar som gett parken dess folkmunsnamn kommer stå kvar längre än det mesta andra.
Jag följer Corson norrut, och betongplattorna i Linnéaobestigens promenadhalva är skönt solvarma och lena mot fotsulorna, även där den låga kvällssolen inte längre når ner. Securitas passerar en sista gång, och jag rundar Origo i den lilla päronlunden där det nylagda gräset är mjukt som en golfgreen. Fötterna sjunger av njutning, och jag känner förtjust på kryddblomstren som odlats vid foten av en av trädrundlarna, och luktar på mina fingrar. Det är inte lavendel, men doften är stark och frisk, och det är inte långt ifrån i nyans på blommorna heller. Men inget namn dyker upp i huvudet.
Plockar in en Rallarros i min bukett.
Vid ankdammarna tjattrar gräsänderna förtjust då jag promenerar över den lilla träbron, och några svanar jagar högljutt varann över den bortre stranden. Vid den lilla lekplatsen är det liv och rörelse bland glada mulatter, och jag funderar över om man kanske måste ha haft och mist och återupptäckt för att börja njuta allt man har, eller som kanske de här, att inte ha haft, och komma hit och plötsligt ha det, för att börja över huvud taget. Och jag vickar litet på tårna i gräset, glad i hågen över att ha fått tillbaka dem.
Passerar Valla gård, och för en inre dialog mellan tänkta jag vet inte vad, i samtal om det där konstverket borta i hörnet av den här gräsmattan; Kanevads hästhuvud, ett par meter högt, utkarvat ur en grov trästock. ”Du vet det där hästhuvudet som står vid Valla gård, va?” ”Jo, det har jag sett.” ”Ja, men har du någonsin känt det? Varit framme och luktat på det?” En liten stund senare står jag med ena handen om hästhuvudet, högt uppe i luften, och tittar ut över nejden. Hon är varm om mulen, efter en dag i solen, och kärnvirket har börjat spricka upp på hjässan mellan öronen. Kraftig ådring. Men i övrigt var hon hel och välhållen. Och doftar fortfarande trä, trots ett par år i väder och vind.
Jag hivar ena benet över gärdesgården i Vallaskogen, låter det andra följa, och plockar en blåklocka. ”Det blir en fin bukett”, eller något ditåt, påpekar en förbicyklande karl, och jag instämmer något trevligt. Gamla Linköpings kullersten är också den varm och rund och len, och jag minns någonting av hur det är att lära sig gå igen att gå utan en abstraktion på fötterna, litet som att det är att lära sig gå igen när man vandrar i fjällen och blicken lär sig se vilka klippblock i stenblocksfälten som rör på sig när man sätter kängan på dem och vilka som sitter som berget.
I Gottfridsbergstrakten, nära den lilla lekparken med klätterställningarna och poolen, hade gräset fått växa sig frodigt, och det stod saftigt och fuktigt och grönt och skönt i skuggan av buskagen. Det riktigt vattnades i fötterna av att smyga fram i det, och hade jag varit ko hade jag inte tvekat att stanna ett slag och låta mig väl smaka. I stället vek jag av in i lekparken och vadade ett varv runt den grunda sexkantiga poolen. Ljuvligt skönt.
Strax före Flamman-skogen gick jag genom knähögt gräs och påminde mig om hur man tar sig fram genom att låta foten svepa fram och trampa ned nästa steg i vida rörelser så man trampar mjukt, och inte besväras av eventuella kottar under gräset. Så mycket barndomsvisdom som ändå sitter kvar, trots att de legat i träda.
Magen knorrade. Jodå, snart är du hemma.
Ytterdörren låst vittnar om att klockan hann bli strax efter nio. Tassar in, känner den svala cementtrappan under fötterna, blundar och hör inte ett ljud av mina tysta fötter som promenerar uppför trapporna, bara det lätta klirret av nyckelknippan i handen. Det är nästan som att sväva.
Och fötterna är lyckliga som sällan förr.
Jag knatade från jobbet strax efter halv sju, och längs vägen träffade jag nästan bara på invandrare som förstått att ta med sig middagen ut i grönskan vid Valla gård. Och en ensam Securitas-vakt som cirkulerade i sin bil kring universitetsområdet; han passerade mig tre gånger.
Precis utanför jobbet plockade jag en fläderblomstängel, och luktade förnöjt på den medan jag tänkte att någon gång vill jag göra fläderblomsaft, eller cider, från början till slut, hela processen, med go’vänner; inte läsa ur en bok eller något recept, annat än som stöd för minnet på sin höjd för den som varit med och gjort det förut. Lära så där med mänskliga mun-mot-mun-metoden, utan själv-är-bäste-dräng-mentaliteten. Jag vill inte vara så där individuell, egentligen; jag vill inte klara mig själv. Självständighet är något så överskattat vi strävar så hårt mot i vårt samhälle att alla kommer dö i ensamhet, om ingen börjar bromsa snart. Det är inte fagert att vara självständig ut i fingerspetsarna. Och vi går miste om så mycken flersamhet längs vägen. Det är härligt att leva och lära och dela och ge maximal utväxling för närheten vi har med oss i blodet. Man ska inte äta middag själv. Om fem minuter äter jag middag själv.
Vid Collegium plockade jag några hundkäx, en liten bukett á fem-sex stadiga stjälkar, och doften av köttsaften där jag nupit av dem från de ännu stadigare baser som burit dem sköljde tillbaka så många minnen av blommor och midsomrar och kransar att jag blev alldeles yr i huvudet. Jag hoppade upp och plockade fem körsbär från ett träd i den skuggiga allén på andra sidan Collegium, ett ganska rött, de andra mörkare. Det röda smakade nästan lingon, de andra nästan augusti. Vid den lilla dammen med de två vattentrapporna flyger mamma mås oroligt omkring ovanför mig och skränar ett enträget varnande för döttrarna som lydigt springer en bit bort på gräsmattan intill. Jag spottar en kärna i bäcken och ser fascinerat på hur den fraktas bort av strömmen över grusbottnen innan den slår sig till ro. Sen går jag vidare, så mamman kan lugna ner sig litet. Det är fortfarande fjun på säsongens måssyskonpar, men de ser förvånansvärt stora ut för att inte vara flygfärdiga än. Kanske är de bara litet lata av värmen.
Jag närmar mig universitetsområdet, där herr Securitas far av och an som en osalig ande, och när jag passerat FOI och Viagraparkens välansade gräsmattor brer ut sig framför mig som en grön luden päls, slår mig det dumdristiga i att promenera hemåt med skor och strumpor på fötterna, om så blott sandaler. Jag prisar tyst mina rymliga fickor, och återfår mina ben och fötter från ett av de många självpåtagna fängelsen vi oreflekterat stänger in oss i när grönskan hälsar på mina tår. Man skulle kunna tro att det bara är fotsulorna som känner någon skillnad, men hela kroppen njuter; det är som ett par helt nya ben. Någon har öppnat korken och äntligen är vi fria!
Jag tror en väldigt stor andel av oss mister fötter och ben och större delen av resten av kroppen med, någonstans i tonåren, utan att någonsin lägga märke till det själva. En del, som faktiskt mister ett ben eller en fot, inser vad förlusten är och drömmer sig tillbaka till allt de kunnat göra med det förlorade om de bara finge det tillbaka en endaste dag till, men alla som bara somnat in och glömt bort sina kroppsdelar, stoppat dem i den ena byxan eller strumpan eller stövletten efter den andra, har dött smärtfria dödar. Det är egentligen inte synd om dem i bemärkelsen att de lider av det, för det är smärtfritt och de vet inte av vad de går miste om, på något medvetet plan. De lever bara ett litet fattigare liv, där de njutningarna försvinner från kartan när inga vinstdrivande verksamheter marknadsför dem genom medierna som formar och omformar deras världsuppfattning. När man knappat in på egentiden och drivit ut sista risken att råka sjunka in i sig själv och reflektera, minnas och känna med teven som får stå på som bakgrundssällskap -- vad skulle påminna en om det liv man glömt?
Det är ju trots allt för att inte råka tänka någon smärtsam tanke om mening eller vart man är på väg som man bjudit in hela karusellen. Och för att inte råka komma på hur ensamt det är. Självständigt, sturskt, starkt. Vi mår så bra, är så framgångsrika, världen är en meritokrati och varje liten facett kan spåras till en enskild människas färdigheter. Visst var det väl ungefär så lögnen vi inte tar i våra munnar går? Det är litet farligt, det där, för så länge vi i alla fall tror på det litet grand, jobbar vi oss hårdare in i smeten så det faktiskt blir mer sant också. Inte det där med att vi mår så bra av det, för det gör vi sällan, men väl det andra. Det blir ett lass per person och tyngre blir det, och så säger det knak och personen går sönder. Börja om med nya lass, äts litet till av det där som inte riktigt stämmer inuti, och lev vidare. Och skyl för allt i världen om det är något som inte känns riktigt bra och om det känns som att vi kanske ändå inte mår så bra där inne; det är svaghet, och svaghet rimmar inte på framgångsrik.
Jag korsar gräsmattan och går fram till det lilla fåniga kolonilottskonstverket mitt på den och läser på skylten jag aldrig läst. Det är ett levande konstverk över kolonilotterna som strök på foten härom året när det byggdes studentbostäder intill universitetet, ljuger skylten troskyldigt; en kolonilott som är så riktig att den skulle kunna vara i bruk, meddelar konstnären. Och visst lever svartvinbären på baksidan av kolonilotten, de mogna smakar till och med som svartvinbär gör, och hallonen lever längsmed ena väggen, men jag tycker tyst för mig själv att det väl var något rysligt fånigt att inte kläcka och genomföra idén att låta någon av de som faktiskt hade och miste sin kolonilott få rå om stugan och faktiskt fortsätta idka levande kolonilott där, och göra det på riktigt? Fast det är nog inte finkonst då, och det blir en massa jobb, och sådant där är nog mer performance art, och sådant vare sig får eller söker några ekonomiska bidrag. Tyvärr. Så Viagraparken får nöja sig med litet död konst som vill ge sken av något annat. Jaja.
Fullt så gnälliga i tonen var inte tankarna som svepte förbi just då; det var mer en lätt axelryckning åt hur bra det hade kunnat bli och inte blev, och att det är synd att någon intalar sig en lögn fullt så törstigt att dessutom förgäves försöka bjuda in fler i den. Det känns så ättestupa och fallna konstnärer som kämpar mot kvicksanden, på något vis. Med en liten skylt om det intill, skulle förstås det också kunna vara konst. En liten not om konstnärers förgänglighet, kanske, när något praktiskt hänsyn råkat få det roliga spöket-laban-konstverket en halv gräsmatta till bort att stryka på foten. Trädet iklätt ett spöket-laban-nät som skulle få växa efter dessa udda livsförutsättningar blev av med sitt nät och blev av med sin plats vid kanten av det stora fältet och miste nog livhanken helt och hållet; det finns inte ett spår kvar av det idag. Campus Valla är en utställning i konst-Darwinism; somliga konstverk faller till föga och sållas bort, andra blir kvar. Jag håller litet i smyg på att de höga järnbalkar som gett parken dess folkmunsnamn kommer stå kvar längre än det mesta andra.
Jag följer Corson norrut, och betongplattorna i Linnéaobestigens promenadhalva är skönt solvarma och lena mot fotsulorna, även där den låga kvällssolen inte längre når ner. Securitas passerar en sista gång, och jag rundar Origo i den lilla päronlunden där det nylagda gräset är mjukt som en golfgreen. Fötterna sjunger av njutning, och jag känner förtjust på kryddblomstren som odlats vid foten av en av trädrundlarna, och luktar på mina fingrar. Det är inte lavendel, men doften är stark och frisk, och det är inte långt ifrån i nyans på blommorna heller. Men inget namn dyker upp i huvudet.
Plockar in en Rallarros i min bukett.
Vid ankdammarna tjattrar gräsänderna förtjust då jag promenerar över den lilla träbron, och några svanar jagar högljutt varann över den bortre stranden. Vid den lilla lekplatsen är det liv och rörelse bland glada mulatter, och jag funderar över om man kanske måste ha haft och mist och återupptäckt för att börja njuta allt man har, eller som kanske de här, att inte ha haft, och komma hit och plötsligt ha det, för att börja över huvud taget. Och jag vickar litet på tårna i gräset, glad i hågen över att ha fått tillbaka dem.
Passerar Valla gård, och för en inre dialog mellan tänkta jag vet inte vad, i samtal om det där konstverket borta i hörnet av den här gräsmattan; Kanevads hästhuvud, ett par meter högt, utkarvat ur en grov trästock. ”Du vet det där hästhuvudet som står vid Valla gård, va?” ”Jo, det har jag sett.” ”Ja, men har du någonsin känt det? Varit framme och luktat på det?” En liten stund senare står jag med ena handen om hästhuvudet, högt uppe i luften, och tittar ut över nejden. Hon är varm om mulen, efter en dag i solen, och kärnvirket har börjat spricka upp på hjässan mellan öronen. Kraftig ådring. Men i övrigt var hon hel och välhållen. Och doftar fortfarande trä, trots ett par år i väder och vind.
Jag hivar ena benet över gärdesgården i Vallaskogen, låter det andra följa, och plockar en blåklocka. ”Det blir en fin bukett”, eller något ditåt, påpekar en förbicyklande karl, och jag instämmer något trevligt. Gamla Linköpings kullersten är också den varm och rund och len, och jag minns någonting av hur det är att lära sig gå igen att gå utan en abstraktion på fötterna, litet som att det är att lära sig gå igen när man vandrar i fjällen och blicken lär sig se vilka klippblock i stenblocksfälten som rör på sig när man sätter kängan på dem och vilka som sitter som berget.
I Gottfridsbergstrakten, nära den lilla lekparken med klätterställningarna och poolen, hade gräset fått växa sig frodigt, och det stod saftigt och fuktigt och grönt och skönt i skuggan av buskagen. Det riktigt vattnades i fötterna av att smyga fram i det, och hade jag varit ko hade jag inte tvekat att stanna ett slag och låta mig väl smaka. I stället vek jag av in i lekparken och vadade ett varv runt den grunda sexkantiga poolen. Ljuvligt skönt.
Strax före Flamman-skogen gick jag genom knähögt gräs och påminde mig om hur man tar sig fram genom att låta foten svepa fram och trampa ned nästa steg i vida rörelser så man trampar mjukt, och inte besväras av eventuella kottar under gräset. Så mycket barndomsvisdom som ändå sitter kvar, trots att de legat i träda.
Magen knorrade. Jodå, snart är du hemma.
Ytterdörren låst vittnar om att klockan hann bli strax efter nio. Tassar in, känner den svala cementtrappan under fötterna, blundar och hör inte ett ljud av mina tysta fötter som promenerar uppför trapporna, bara det lätta klirret av nyckelknippan i handen. Det är nästan som att sväva.
Och fötterna är lyckliga som sällan förr.
postad 00:37 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar