12:30 En annan sorts kärlek

"Att jobba här, är litet som en jäsespark", börjar jag fundersamt, och undrar själv lätt förbryllat vad jag menade när jag kläckte den tanken, redan innan jag kommit till punkt. Peter skrattar lugnt och frågar med äkta nyfikenhet hur jag tänker då, medan Jenny får en problemfylld blandning av något mycket mjukt och ömt i blick och anletsdrag, och något skarpt självåterhållande. Hon biter sig själv hårt i ett par fingrar, som om hon behövde säga till sig själv på skarpen. Jag kommer av mig ännu litet mer, och försöker förfärat få henne att sluta bita sönder sig, samtidigt som jag lätt sårat (men mer oroat, och i en närmast förebrående ton) frågar henne varför hon gör så där, för. Då tappar hon helt försöket till komposition, och utbrister i ett "Men du är ju så SÖT!".

Jag, som trodde att jag hade kommit av mig alldeles nyss, kommer av mig ännu litet till, får något varmt och lyckligt innanför tröjan, och nosar henne vänligt i nacken. Det är en oreflekterad uppföljning av försöket att få henne att sluta att bita sig i handen, och det är inte särskilt effektivt, i alla fall inte i så mening att det får henne att sluta upp med det där; hon biter sig snarare hårdare ändå. Jag, som aldrig reflekterat över hur man får någon att sluta upp med att bita sig i fingrarna, känner situationen fortsätta glida mig ur händerna medan dragkampen mellan kärlek och beslutsamhet i Jennys ansikte verkar så smått närma sig en uppgörelse till det där litet åsnelikas fördel.

"Jo, liksom, um... ...jag minns inte riktigt. Men jag är säker på att jag såg en mycket tydlig koppling, alldeles nyss", prövar jag litet tafatt, i ett försök att fortsätta tråden ut, i hopp om att det kanske räddar fingrarna. Det gör det. Åsnan förlorar och Jenny hoppar på mig med en kram som känns både som "du är nog det dummaste jag vet", och "men det är det jag tycker om i dig, också", och en stund är det litet svårt att andas och mycket, mycket lyckligt att vara just jag. Under ett flackande ögonblick kommer jag också på hur jag tänkte, men det kommer lika kvickt bort sig igen när jag öppnat munnen, och Peter, fortfarande leende, ler något bredare åt vad som mest torde se ut som ett kippande efter luft.

Jag vaknar, och försöker få någon rätsida på vad som egentligen låg bakom. Jenny och Peter var kyrkoherdar, hade byggt något slags verklighetsloggverktyg i ren tristess och uppfinnaranda, och hade samlat på sig en massa data om precis allt som försiggick i församlingen. Det hade visat sig praktiskt, när någon dag en okänd person blivit injagad i kyrkan av en mobb lokalbor, och när detta hade förtäljts, kom det ovanstående att utspela sig.

Jag tror att jag behöver en kram.