01:11 Spräng alla gränser

Nyss hemkommen från hackfest hos Per (i hans nybyggda hus i Mantorp). Jag älskar att socialisera med folk i deras naturliga habitat. Jag är inte säker på om jag har ett själv, och vad det i så fall skulle vara. Jag är visserligen ganska hemma i det här, men har också en del luckor jag aldrig brunnit för att utforska, lära mig och på så vis täppa till permanent, i systemadministratörskap, och det distanserar mig en liten smula från att känna en egen bas i domänen. Jag har lärt mig nog för att kommunicera, men inte göra eller röra mig obehindrat, veta, hitta, och ha en tillräckligt täckande sammanhängande djupbild. Spridda kolonier på ett större hav.

Mest slående är översköljningen av skilda orter i livet, och att se på alltsammans från sidan och inifrån samtidigt; det här är människor jag bryr mig om och känner starkt för, har en massa gemensamt förflutet med, har delvis gemensam värld med och delvis lever helt isolerad från i en helt egen ankdamm någonstans på andra sidan jordklotet. Det är inte lika många glada kvack i min ankdamm, än, i alla fall.

Jag provsmakar livsattityder, och har hälsat på, mitt i och tätt inpå alla möjliga olika sorter nyligen; en ensamstående mor i en fullpackad lägenhet i en Stockholmsförort, ett nypensionerat par i en stor villa vid en vacker tvillingsjö ute på landsbygden i Idaho, en hårt slitande student med en stark överhängande känsla av fruktan inför självupplevd otillräcklighet, i det hårt prestationsdrivna studiefästet Stanford, i ett soligt Kalifornien, min snartpensionerade far och hans änkesärbo på gemensam semester i nordamerika, min tvåbarnsfamiljemor och syster med man i ett förortsidylliskt Täby kyrkby, rekognoscerandes skola för äldsta dottern, och dessa gamla arbetskamraters utflyttning ur gamla gryt till moderna högstandardlägenheter och nybyggda hus, inrättandes sig i strängt växande livskvalitet av alla möjliga mått och slag. Det är oerhört fascinerande, och en litet sviktande nivå att se liv flyta fram på.

Något lätt hisnande i konversationen i bilen på väg hem till Linköping igen efter dagens syssel, i hur bekantas gamla skolbekanta som börjat bygga familj i höga antal fundrat som så att bygga familj, det kan det vara värt att flytta hem till Dalarna för, i en femton-arton år, när de väl börjat komma upp i ålder att kunna krypa ut på vägarna själva, innan man kanske flyttar tillbaka till Göteborg igen, eller någon annanstans. En lugn och trygg plats. Perspektiven liksom zoomar ut tio nivåer, när man tar ut målen framför sig på så lång sikt och resonerar i stora termer. Och det knyter an så väl till de redan stora kasten jag ser vad beträffar hur människor lever sina liv. Samtidigt som jag ser så väl hur jag lever och inte lever mitt eget för närvarande. Var jag själv står och vad jag väntar på, vart jag strävar och vill, vad som uppehåller mig, vad jag gör och inte gör, tänker och inte tänker, känner och inte känner.

Jag är rotlös, samtidigt som jag inte faller; jag står på fast mark, men ingenting bär upp mig, jag lever i stunden och nuet, men sträcker sällan ut mig och tar ut en riktpunkt i fjärran, funderar sällan i termer av att lyfta och förbättra min vardag. Ibland är det så svårt att välja om man ska älska eller bara beundra dessa World of Warcraft-spelande män, som får för sig att mikrooptimera sin vardag enligt samma principer de spelar sina spel, när de organiserar sitt kök, så att alla ingredienser och verktyg som behövs för att baka en kladdkaka är nåbara i en handvändning, och har receptet i en fil .kladdkaka i sin allestädes närvarande hemkatalog, för att alltid ha det nära till hands. "Mest bådadera", skulle jag nog säga om jag var tvungen att välja. :-)

Det skiljer ett par år mellan oss, och en gräns skär rakt genom denna lilla klunga, där jag och ett par till i dagens fem man starka skara befinner oss i det yngre segmentet, laptopgenerationen, och Per och Peter det äldre, som vinnlägger sig om att ha stora, mycket rymliga skärmar, till stationära datorer. Idag, när jag känner efter litet, i sviterna efter vacklandet på gränsen mellan världar, anar jag att jag just påbörjat det handlösa fallet in i deras sinnevärld, från det helt rörliga, med mig vart än jag far och vänder mig i världen, till ett rikt, detaljerat, stort, överskådligt, vackert, mångfacetterat annat datoruniversum som öppnar sig för en med blott en enorm skärm.

Det är en mycket markant skillnad, när man kommer den så nära. Vilket är fascinerande i sig, hur vansinnigt annorlunda kontakten mellan människa och dator blir, när man varierar kontaktytans storlek. Mötet med iPhone i USA, en pytteliten telefonstor historia att knöka ned webben på, var mer eller mindre samma sak, baklänges. Ska jag själv skaffa mig en sådan där fåntingest, är det förmodligen en dylik, men jag torde nog också skaffa mig dess motsats att arbeta med stationärt.

Den lägre medelklass jag fraktar omkring nu, åter enbart utgåendes från skärmdimension (även om jag eventuellt i något objektivare och mer utifrån perspektiv månde ligga något högre än så), tränger ihop och stänger in sinnena i en liten låda som reser väggar runt hur man tänker, ett slags instängdhet som man inte lägger märke till förrän man kliver ur den ett slag, och begriper att blomsterängar fortsätter åt båda håll utanför bågarna på glasögonen man haft på sig innan. Jag skattar mig plötsligt lycklig att inte ha eller behöva glasögon vid normal drift, på ett sätt jag sällan reflekterat över tidigare. Att kunna uppleva känslan och synintrycken av att smeka en flicka över hela kroppen, utan att behöva vända blad, koncentrera mig på en liten del i taget mer än när det är just vad jag vill.

Jag ser deras liv, jag ser mitt eget, och vi har väldigt olika väv i varpen, de inreder med teknik, jag, när alls, med människor och dagens känslor, vadderar och stoppar med kel och snos, lever mest eller månne endast när jag har någon precis intill mig emotionellt, lutar mig, och räds ingenting, samlar kraft i att dela basyta, och rör mig hart när framåt alls, när jag inte lever i en värld för två. Vad litet jag gör som ändå för mig framåt annars, inskränker sig nästan till de mycket blygsamma framsteg jag gör i dans och körsång, arbetsliv och hobbies, i små långtidsprojekt jag när i en samling virtuella kollektiv kring skötebarn jag och andra pysslar om på nätet, i en slags flora av idéer och verktyg, samhällena som bygger dem, och bjuder in andra i deras nyttjande, bemästrande, förnyande och förbättrande, samtliga former av organiska, långsamma processer, och alladera helt frikopplade från det personliga liv som vevar runt min vardag.

Men jag drar väldigt litet strå till mitt fysiska rede, skjuter på det till en tid då jag delar det med någon annan människa som betyder mycket för mig, finner det inte intressant på egna meriter dessförinnan, och gör heller ingenting åt det. Jag har ett enda rum i mitt eget hem jag trivs med, och det var en lycklig slump att det kom att bli så, genom att jag bor i hyrlägenhet och det gått vatten i en vägg förra sommaren så det totalrustades till samma slags standard som mina vänner skaffat sig i allt. Pers hur är fantastiskt, i ett litet nybyggt Pleasantville där träden ännu inte vuxit upp, vinden spelar i det frodiga nylagda gräset som inte fått sin första klippning, men som pockar på att möta en lie ännu inte köpt, utanför köksfönstret. Innanför det, ett kök utrustat med allt en matlagningsglad karl i sina bästa år kan tänkas vilja ha, som i det längsta levat i en lägenhet daterad femtiotal utan vare sig yta, volym eller faciliteter, nu mer ståndsmässigt anpassat hans plånbok och levnadskapacitet. Jag är litet kär i alla mina vänner, och i den här falangen är de alla ensamvargar i ett socialt flockliv. :-)

Själv står jag litet handlingsförlamad och ser pengar växa på mitt bankkonto i en takt jag aldrig sett förut, mitt eget liv stå på paus, sedan ett par år efter att någon jag älskade drog hårt i nödbromsen och kastade loss, på ett sätt jag rätt sent begrep hur det egentligen påverkade mig. Jag älskar henne på ett helt annat, men inte dåligt, sätt nu; mer som jag älskar mina andra vänner, inte orolig för att lasta henne, som jag gjorde då, nästa gång jag möter henne. Vi kanske förlorade någonting, men vann någonting annat. Jag undrar för mig själv vilket liv hon vandrar i nu och vart det för henne, men kommer kanske aldrig få dela insynen i det som jag fick än en tid efter att hon sagt stopp och adjö. Hon grät en gång i min famn efteråt, innan, under tiden och efter att hon bestämt sig för att jag inte skulle få se så långt in i henne, och det är vad jag saknar och älskade mest, vad än min kropp älskade hennes över allt annat.

Jag har famlat litet tafatt efter det, sedan dess, aldrig riktigt nått, ens varit nära, men det är egentligen mest kroppar jag sträckt mig efter och njutit, älskat, handröntgat och kärleksdränkt med lena varma blickar, smekt, men inte funnit samma vila i. Det tillstånd av själslig vila det är att känna en livsocean som brer ut sig lika långt in i henne som ens egna i en själv, åt andra hållet. Förtöjda i hamn, vid varann, med alla framtida utflykter och långresor in i varandras djupaste vikar och hemligaste städer, prata med alla människor och upplevelser ur andra tider, deras bekanta och bekantas bekanta, genom alla tider så långt bakåt de lämnat spår i dem, någonstans. Vi hann lägga till, men lättade ankar innan vi ens börjat upptäcka. Jag inser att jag själv i alla fall inte hunnit ligga intill henne länge nog att börja rita alla kartor; allt jag hunnit se, var kurvorna hennes kropp gjorde, i stiltje, i njutning, och känslan av att göra vardagliga ting med henne, diskutera filosofi och livsfrågor, känslor, tankar. Vi hann aldrig resa i tiden. Se varandras platser. Hann nätt och jämnt råka varandras människor.

Någon gång kommer jag också bygga mer bo, men jag vet inte riktigt när eller om jag kommer fortsätta på den bana ditåt jag hittills känt, vars nästa station är en annan djupt kär kvinna vid min sida innan jag lägger en endaste sten invid en annan, eller om jag slår in på något spår, mer som mina vänner, att bygga någonting utifrån blott mig själv och har någonting sådant redan anlagt, när jag finner en annan själ än jag själv, den dag det kommer. Idag bor jag i en kappsäck, i ett slott av luft, ett dragigt slott jag inte har någon ro i, ändlöst uppspänt av mina drömmar, men ibland så trångt att det skaver, när de inte har luft under vingarna, jag är liten och trött och inte stoppat magen full med mat eller vilat mina händer på flickor jag tycker om och mår bra av att beröra, på för länge. Jag behöver ha älskade vänner i min famn då och då för att inte rasa och krympa och sjunka till botten att sedimentera en eon tills våren springer ut en nästa gång.

Jag vet så väl hur mina relationer ser ut, och hur lätt jag kastar mig in i dem med alla känslor och tilliter lagda för andras fötter, att se och prova om förtroendena bär eller brister, lyfter eller sänker, vem som vågar ta dem i sin hand och vem som flyr åt ett annat håll, och då jag väl har landat någon eller landats av någon och helst bådadera, hur jag först efter att ha badat i dem kroppsligen, halvdränkt dem i hudälskande ett bra tag, vilat vid deras sida och känt en ny världsordning med dem ta form, börjar slå ut i mitt eget liv, ta ut stegen, lyfta stegarna mot alla väggar, bygga mot höjden, på bredden, inrätta ett rikt liv med all lyx, flärd och lösta praktikaliteter, ett mitt och ett hennes som delvis är detsamma, inseparabla, delvis vars och ens eget. Hur mina storverksperioder av innovation och driv följer dessa andra livskurvor och hur det stänger av mitt skrivande långa tider medan jag bara bygger, älskar, lever in vivo och på sin höjd skummar av vågtopparna i små bokmärken på vers av livets högsta, för att jag vill spara eller kanske dela med mig av känslan.

Allt sådant här blir så tydligt när man kan skärskåda det i relief. Jag kan se det så bra, och inte helt sällan titta in på andras och se delar av deras, så djupt de visar dem för mig, vetandes eller inte, för att jag vill, är nyfiken och tycker det är vackert, inte dömer, oavsett vad jag ser, och mest formar hur och vad jag älskar, som ett svar, men för att riktigt titta på djupet i mig själv, behöver jag snegla in genom dörrarna mina vänner öppnar överallt i mig, genom alla våra kontraster.

Och jag känner mig litet som en idiot för att flytta ifrån alltihop. Det här är den tid vi har. Vill jag och anser jag mig ha råd att börja bygga upp det på nytt från ingenting? Det började som en flykt från det jag inte fick bygga upp tillsammans med henne men är inte längre det, vi står inte på motsatta sidor av en avgrund på samma sätt nu, är mer på olika oberoende båtar, som vilka skepp som helst. Jag skvalpar omkring i en ankdamm i väst och en annan här, hon, där hon bodde och bor ännu, såvitt jag vet, i en stad jag kanske aldrig skulle blivit vän med, eller kanske skulle somnat hemma i en dag.

Ett par tafatta strandhugg på prov i fjärran liv och människor, som jag knappt bytt tankar och känslor med på förhand, blott skummat av uppdämda känslor av längtan och förhoppning med, och sedan skurit med ett tiotal andetag senare, inom loppet av mindre än veckor, snabblevt år och erosion för att sätta punkt och ta raskt farväl, ett mikroliv senare, med ömsesidigt ventilerade inre rum men utan större souvenirer än att ha sett och förstått något litet om oss själva och en främmande kultur.

Jag är nog fortfarande mest skodd att lära känna människor genom deras ord och tankar, känslor, på stigar av ord från tankesmedjan; människor meddelsamma, verbala, generösa med sina känslor och tankar, reflexioner, synsätt, sina många språk och strängar. Den väg jag oftast, och djupast, trätt hittills. Namnen och vännerna den vägen är många. Sonderar terräng jag inte trätt med två andra nära vänner, i relationer jag traderar muntligt och fysiskt allenast; gemensamma fika och måltider, med samtal därtill och en asexuell men likväl fysiskt väldigt kännbar kroppskontakt, som en del i samtalet -- för all del tre, även om vi inte råkats på länge nu, och då umgåtts på litet längre emotionell distans, men något skämtsamt flirtigare fysiskt och med mer av elementet sova tillsammans och vakna upp till långa morgnar massage, kel och slumrande. Och så de nära vänner jag kan dela allt och känner mig helt jämbördig med i öppenhet, närhet, trivsel och vem som får göra vad; ex med friheter utan komplikationer, total oräddhet att visa varma känslor, oavsett kanal.

Inga namn, så jag kan inte komma tillbaka till min egen dagbok från när som helst och veta vem något handlade om, tyvärr -- hänsynens pris. Jag har någon gång försökt fråga i förväg, och till och med då inte riktigt lyckats, så jag försöker inte nu.

Jag tycker om hur vem som helst jag älskar kan växa sig hur stor hon vill på min himmel så länge ingen annan vill binda mig, och hur jag får ha kvar alla nära vänner jag gör så, vart jag vill. Men samtidigt vill jag börja bygga ett längre liv med någon. Eller gärna i stället.