2006-01-05

19:45 *fastn*

Mitt ekorrhjul hakar så lätt upp sig. Nu på sistone har jag hamnat i en busy-idle-loop, som är något av en omvänd busy-wait-loop, som i sin tur är ett nördbegrepp för att stå och stampa på samma ställe. Busy-wait:ande, är man alldeles uppslukad av själva detta stampabde på samma ställe, och har inte ens ett kippande andrum mellan stampen, medan mitt nybildade begrepp är betydligt luftigare; jag står och stampar på samma ställe utan att uträtta det jag bör och ska, men förkovrar mig något alldeles fasligt, och gör en hel massa andra i någon mån bra saker i stället.

Den senaste veckan har detta inbegripit en eftermiddag attackshopping på klädfronten (vilket jag. i runda slängar, Aldrig Någonsin kommer mig för, och alltså är något stolt över) och en fasans massa forskning, kreativt nätarbete, inflikande av tips och förslag i andras dito projekt och karriärer, samt författande av en hel uppsjö tekniskt djuplodande artiklar. Det är litet som ett experimentinhopp i en oavlönad frilanskarriär jag nog egentligen gärna skulle prova på på riktigt, som yrke, men inte anställts som än. Eller finansierar som egen firma i någon variant på det. Men tanken gror, även om ett av de allra största spökena, förmodligen än större än byråkratier och administration, är jätteotäckt. Jag skulle ju behöva pressa folk på pengar!

Jag vet, det är jättedumt, och nej, jag har inga skamsna irrbilder av att värdelöshet eller grava självdevalveringsidéer om att inte ha gångbar kompetens -- jag vet vad jag kan och att jag är ruskigt bra på det, lätt läser in nya fält som berör mig och att det tycks vara ganska ont om migar runt omkring. Men jag är inte alls bekväm med saker som löneförhandlingar, ens när jag jobbar på timbasis i vanliga företag (som jag gör för tillfället), eller mot månadslöning, som min senaste vända i IT-världen, eller när jag jobbade statligt på universitetet.

Igår läste jag en artikel om att sätta priser (avsedd för designers, men det mesta ser ut att gälla vilken karriär som helst, efter vissa justeringar för vilket land man lever i, och så) -- synnerligen nyttig läsning, inte minst kommentarerna där, eller på den bloggpost jag hittade in via (fast denna senare verkar inte vara åtkomlig just nu; jag fick gräva fram den ur Googles cache).

Det gör ont när knoppar brister, känns det som; kanske är det någon liten del av mig som känner att det där är att bli vuxen på riktigt, vilket fortfarande är litet läskigt. Det bor något litet inom mig som trivs väldigt bra med att leva i en liten värld, även när denna lilla värld är ganska världsomspännande, vilket min börjat bli på sistone. Vilket i sin tur är väldans spännande. Jag börjar samla på mig bekanta i Afrika, i USA, i Kina, trevliga britter som är sugna på att anlita mig för litet frilans-/konsultarbete och jag har läsare i Japan och Brasilien, från Dallas till Aten (146, 59, 15 och 3 respektive besök sedan september, säger Googles Urchin :-).

Om en kvart stänger närbutiken; den deadlinen tänker jag inte missa, för jag har slut på mjöl och en hel del andra dagligvaror som står prydligt uppskrivna på en lapp på kylen. Sen är nästa utmaning att ta sig genom att bygga ihop någon slags prototyp av ett DTV-box-gränssnitt tills på måndag. Men det är fasligt svårt att komma till skott.

1 kommentar:

Anonymous Jenny skrev...

Iiih! Rolf Ren! :-D

05 januari, 2006 20:56  

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se