04:53 Like a surgeon

Jag har definitivt haft min beskärda del märkliga protorelationer, förälskelser och udda kärleksintressen, flera spunna mer i text än form; en del över långa avstånd, andra helt nära, men inget har riktigt spelat ut sig som det senaste. Och jag är samtidigt förvånad och imponerad, över hur och det slutade den här gången; det känns som att det finns någonting att lära sig, och jag hoppas att det är av någon annan snarare än om mig själv, för det vore någonting mycket nyttigt att förstå om mänsklig natur. Kanske har ett par pusselbitar nästan lagt sig på plats.

Jag tror det hela började någonstans i en infinitessimal parentes härom året, när jag tog min första sniff på Spray Date. Jag minns inte så mycket av det, hur det kom sig att jag hittade dit, vad jag fann, inte fann eller vad som fick mig att aldrig fastna där; kanske involverade jag mig romantiskt med någon, och hade en periods dvala från allt vad nät heter, kanske var jag bara annorstädes -- jag är inte ens riktigt säker på när det hela utspelade sig.

Men jag kom tillbaka, för någon månad sedan, för en andra titt, och en "scheherazade" dök upp, som verkade som en väldigt trevlig människa nu, och jag hade känt ungefär sammalunda för då. Så jag uttryckte min förvåning över att inte ha konverserat henne förr, och sen konverserade vi varann i en månad. Hennes morgon, dag, kväll, helg, en uppsjö tankar om allt möjligt, glädjeämnen, passioner, filosoferanden, smått och stort. Fantastiskt trevligt på alla sätt och vis, och jag kände allt mer av människan ta form och färg inuti mig, så där som nära vänner gör, när man internaliserar dem, bit för bit. Jag tycker om att lära känna människor mer inifrån än utifrån, och aldrig har det heller varit riktigt lika förutsättningslöst som nu, heller; inga fördomar att utgå från alls, och en bild som bara formats utifrån språk, ord och de känslor som kom till uttryck mellan raderna. Jättespännande, ömsom litet som en lek, ömsom mer som en tavla, där ingen text och inga skyltar styrde tolkning; en bild av en människa och ett liv som var sig självt, mer än namnen det bar.

Ceci n'est pas une pipe.

Fast tvärt om. Det här var pipan, och människan med pipan, och först i efterhand kom det namn att beskriva henne med. Ni hör själva hur fascinerande jag fann det; René Magritte och jag, liksom. I verkliga livet med riktiga människor. Helt mirakulöst, så enkelt, och så förbluffande intressant. Det tävlar med upplevelsen av tystnad när det blir strömavbrott, alla fläktverk, ventilation, kylskåp, buller, allt skval från teve och radio tystnar, lampor slocknar och hela världen blir sitt sanna jag, fast i genren språk och hur vi bundit upp våra medvetanden och föreställningsvärldar kring de språkliga konstruktionerna, för att språket format oss minst lika mycket som vi själva format språket. Helt plötsligt var det känslor och förståelsen för en människa, frikopplad från de markörer och formar vi rutar in människor i, när vi spikar upp dem på väggen, lägger dem i register, associerar samman dem med namn och färgas av dissocierade intryck, minnen och upplevelser från andra liknande registerposter som passerat oss revy tidigare. En fristående bild, nej, en fritt hängande bild i vakuum, inte för långt bort för att jag ska nå den med tanke och känsla, men utom räckhåll för språk och referensramar som vill tvinga in den i en återanvänd mall. Stan's previously used coffins. En fri själ, i renkultur.

Jag vet, visst sublimerar jag. Men det var jättehäftigt. Och därtill var hon än mer fascinerande för sina egna meriter som människa; ett unikum, ett sådant där det är barnsligt lätt att bli förtjust i, särskilt när det ler mot och öppnar sig för en. Välkomnar in bland tankarna som tänks där inunder barken, och känslorna inåt roten. Det varade inte så väldigt länge, men det var stort.

Vi fikade en kväll, en sådan där våt och fuktig vårvintrig dag som lika gärna kunde ha hetat Göteborg, men faktiskt var Linköping; vi hade inte synkat i så god tid innan och jag hade fått mig en rätt lång promenad genom vätan på föga bränsle efter en heldag på jobbet, men till slut råkades vi på ett litet fik i sta'n, och jag kvicknade sakta till över en varm croque monsieur, eller om det bara var en större varm matig macka jag slök, och en stor varm choklad med grädde, replikerandes litet så där halvtaffligt på en massa fiffiga frågor jag har för mig att hon ställde som jag sällan hade några bra svar på. Och även om jag kände mig mer som en väldigt dum nalle med mycket liten hjärna en stor del av tiden, och mindre som en vinnande medkonversent vad en potentiellt blivande god vän från det brokiga internet kanske borde vara, lyckades jag trivas oerhört bra hela tiden och i alla fall känna att det var precis jag som satt där, och inte en förställd jag.

Eller i alla fall inte en förställd jag i så mycket annat än att jag inte lade mig på rygg med huvudet i knät på henne och lyssnade på längre berättanden, när det hade känts rätt att göra det för mig, för någon man känner sig så där ledig med som jag gjorde med henne. För det var ju hon jag kände inuti, från bilden av henne som inte börjat med något namn, och som jag bekantat mig med. Men, märk väl, vilken inte hade bekantat sig med mig som fysisk varelse, eller jag henne. Där var vi nog inte särskilt kompatibla alls, har jag på känn, även om någon av de där små sakerna som talat så till mig varit den längtan hon antytt och nämnt någon eller några gånger, om att somna intill någon om kvällen -- en sådan där Stor Sak, som sätter en massa värde på livet. Nå, två kramar och strax under ett par timmars prat däremellan, och mer var det inte som möte räknat.

Vi fortsatte prata, och som hon grillat mig om egna angelägenheter, hörde jag mig för om mina hjärtefrågor, och jag kan inte annat än förmoda att vi inte svarat särskilt väl mot varandras, någondera; den där litet kyliga stämningen som lägger sig efter en oförrätt stävjde plötsligt utbytena, och i ett par korta raka brevhandskakningar, hade vi till slut stoppat, parkerat och begravt hela episoden i det förflutna. Eller visst bör jag säga hon; det kom som ett ganska oomsvept, men inte det minsta ovänligt eller bryskt bud att så här känner inte jag och det ska bli ganska skönt att lägga det åt sidan, så småningom.

Och det fascinerande är att trots alla fina känslor för den här människan, kom det inte som någon dolkstöt att det skulle hamna där och så; det var inte som att tappa vingarna på tio tusen meters höjd och falla från skyarna, mer som att plötsligt tappa bärkraften, och finna att jag trots att jag svävat nyss, befann mig på helt vanlig nollnivå, med fast mark under fötterna, vare sig mer eller mindre. Inte med någon kraschvektor ner i marken och inte med något fjädrande i steget; en ny dag gryr, det är litet regnsjukt fuktigt och förvårigt, litet grönare i gräset än jag minns det innan det hela började, och Bosses Glassbar öppnade visst igår, så snart exploderar våren. Och det är samtidigt som att det aldrig hänt och som att jag känt henne en livstid, en annan livstid, och en det inte gör ont från heller.

Ett kirurgiskt snitt, utan infektionsytor, raggiga kanter eller smärta.

Och jag tror att om hon blir lika säker på handen som på ordet och i människokänslan så har landet fått en ny mästerkirurg när hon är klar; det är ont om sådan begåvning.