20:10 Emokvationer

Jag längtar igen. Som en kringflackande ekvation med obundna variabler längtar efter något av alla de oändliga tänkbara lösningstillstånd där alla dess villkor är uppfyllda. Vet ej var, vet ej när, vet ingenting om alla oberoende variabler andra tycks hänga upp sina egna ekvationer på; färger, på ögon, hår, hud eller ideologi; längd, vikt, ålder, hemvist, dialekt, utbildning, titel, yrke, inkomst, klass, och så vidare. De spelar ingen roll i mina ekvationer. De kommer alla bindas till en persons alla attribut, utan att vara måttanpassade på förhand, kommer alla passa som hand i handske. Det är inte sådant som betyder någonting. Egenskaper trivialt knutna till siffror göre sig icke besvär i mina ekvationer. Emokvationer.

Det jag söker är det där som egentligen vare sig är en del av eller direkt egenskap hos henne eller mig själv, utan som under gynnsamma förhållanden uppstår i relationen oss emellan. Och ju mer jag lärt i skolan det är att blåsa liv i dessa omständigheter och välkomna nya människor in i mina omhuldade emokvationssystem för att där ges en ärlig chans, med så mycket hjälp jag själv kan ge det att bygga detta eftersträvansvärda tillstånd och dessa ljuvliga relationer sinsemellan, desto bättre blir jag på att öppna dörrarna för dem och hjälpa dem att öppna dörrarna för mig själv. Det finns ingen fruktan, för de som binder många men inte alla variabler är aldrig misslyckanden, utan fortsätter typiskt sina liv mer eller mindre sammantrasslade med mitt, som kärt avhållna vänner, nära eller fjärran, eller ibland som litet mer distanserade bekanta.

Det är så här jag lever mitt liv. Så här jag inreder mitt liv. Så här jag knyter mina nät.