2006-05-29

21:00 Divergenta vägar

Häftigt.

Egentiden vann just än en seger i en insikt.

Jobbet håller som bäst på att meandra ut ur mitt expertområde.

Och det är skitbra. Vore ännu bättre om de kunde hitta någon att ta vid, men det skulle inte längre vara någon att fylla mina skor och ersätta mina funktioner, utan någon att ta vid dit jag inte reste själv. Någon till som finge sätta sitt märke och rita sin världsbild, staka ut framtiden. Heja dig, vem du än blir!

Det var skitbra att lämna Roxen för några år sedan, även om det var annorlunda och svårare -- men att bli mjukt och varsamt vräkt in i framtiden var rent ut sagt skitbra, även om det ännu skulle dröja något år innan jag fällde ut mina vingar och flög själv, vart de bar mig. Om cirka nio timmar bär de mig till USA. Och jag förstår redan allt jag gjort för att få det att hända. Engagemang, öppenhet, publikation, experimenterande och nyfikenhet betalar sig. De kan ta dig varthelst du vill. Det är så jäkla fräckt.

Jag tror jag kommer byta jobb snart, nu. Tills nu trodde jag att jag for för att se vilka val jag har om jag skulle göra det, men nu tror jag att jag väger mellan vilket av dem jag ska välja. Båda vägarna ligger mitt i brännpunkten för vad jag verkligen kan och brinner för, vad teknik beträffar.

Ett annat tidevarv i framtiden kanske jag jobbar inom en emotionell nisch jag brinner för. Men den gången ska jag nog sätta ramarna själv, och praktisera innan jag pluggar. Mitt liv, min väg, mitt sätt. Starka kort, fast i handslaget, raka blickar, eget driv. Med självförtroendet och kärnan jag ännu inte byggt förra gången vid vägskälet. Men det är många år och kapitel framför mig än innan jag går den vägen, tror jag.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

19:15 Trainside thoughts

Had I been any more assertive, I would have had Fred on his way, leaving me to pack and panic on my own. Get some quality havoc time of my own prior to departing. I suppose it’s all the same, though, and now I’m on the train for Stockholm.

My, Sweden is so beautiful this time of the year.

I kind of like these new two-story double-decker trains that traffic Linköping-Stockholm, despite them having a ways to go with noise dampening; they are by far worse than the old trains. My earplygs eat up most of it, though, so it’s mostly a ghostly whisper when I yawn now. Mom downright hates them, for their lack of space. I believe it’s that you can’t stand straight at your seat because the edges of the tables extend just to above the point where the seats start. Ridiculous construction, really.

The countryside is so unbelievably lush. I’m out trekking too little.

The Chinese-descendant sitting across the table sips the occasional sip on his can of Sprite. I ponder soda, for a while. Amazing, the kind of cheap chemical shit we can or bottle up, sell and buy. I don’t get soda, though I still once in a while succumb to shortage of options and have one myself. It’s amazing, or a little sad, there is demand for it. Not that I really mind, nor consider myself better for not wanting the stuff. Or maybe I do? A bit like with drugs? Nah, not really. Have your soda, and I’ll down another few chapters now.

...okay. I liked part two the best. Next book!

0 kommentar:

Skicka en kommentar

12:56 Sammanträffanden

Vid mina älskades orgasmer, idag far jag! Hjälp, oj, usch och wee!

Okej, men det slår "oh, god". Och små saker visar sig stora, och en och annan slump kittlar i fartmaggropen medan Twiligt Zone ekar ett tyst "told you so"-tema inuti. Exempel: jag försöker säga något hjärtkänt om hur sorgligt det är att vi bandpassfiltrerat världen på känslointryck och känslouttryck för att upprätthålla en image av artificiell normalitet och oberördhet, vilket visar hur starka vi är vilket ger oss högre status i varandras och våra egna ögon. Det låter ungefär som om det kommer ur käften på Dr Phil eller Oprah, tror jag, fast utan det påbredda självgoda We shall overcome, hoppas jag. Likväl. Senare under kvällen vänder jag blad från 215 till 216, där en karaktär förklarar för en annan hur vi reducerat oss till att existera. Och Nasse tittar på Puh, och Puh tittar på Nasse, och säger sen att Du, ...det är samma sak.

Små saker, för att backa ett steg. Shut down, tune out. Fred sover i mitt vardagsrum, datan är tystad och snällt strömlös, och jag ligger i min säng och skriver som vore det nittiotal. Och tänk, även om igår mest blev en gyttja av känslor och taffligt artikulerad rädsla, oro, trassligt övercerebraliserat kärleksliv och insubstantiella drömmar, stakade det ut min känslobåt i mittfåran. Det Betydde en massa inuti och var påtagligt på ett sätt det inte så ofta är vid ett tangentbord, i en vadderad och abstraherad datamiljö. Och trots stora mått orddans, fick jag vara med och skriva rätt mycket. Idag ännu mer.

Och kanske kommer jag rätt bra mycket längre på att slå av den dator jag har än att köpa en äppellap att ersätta den med. Även om äpplen kommit alltmer i ropet på min himmel helt nyligen. Men jag vill hålla äpplet i min hand, inte tunnla in i det abstrakta kosmos som är mitt tredje hem i världen näst känslorna och människorna. Ibland vill jag hålla hårdare om henne än annars.

Och a propos boken, hur vore världen utan ensamhet? Jag har inte känt så mycket Ensamhet på senare år, mer längtan. Eller så är jag duktig på självbedrägerier och klär den i framåttro för att tjyva in den i en form där jag får den att jobba mig ut ur ensamheten och in i något större. Något varmare. Något givande. Ömsesidigt. Som ger utbyte. Återkoppling. Ett saftigt, rikt liv fyllt av mening. Människor. Möten. Magi. Jag längtar till sommaren.

Sommarvinden har en liten air av kärlekspendel i sig. Hatade älskade helgkärlekspendel. Stockholm i mitt hjärta.

Avskalat och pretentiöst. Jag kan ju, om jag försöker. :-)

0 kommentar:

Skicka en kommentar

06:40 Lift-off

The sensation of lift-off is not all unlike that of making love. I haven't paid attention to that before. Was it really that long ago since I flew last? Or am I just more generally attuned to things nowadays?

Bumpy ride. All paces quickening, building up momentum, and, then losing contact with the ground, falling upwards. Released.

Vivid imagination improves the effect further still. Wow.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se