22:54 Fågel fisk eller mitt emellan?
Under sådana där perioder då man tar myrsteg kan dagar, veckor och till och med månader flyga iväg med en utan att man ens reflekterar över att man är i rörelse. Lugnet sällan brutet, små kvirr i magen ibland och en manande längtan under huden, men på ytan kanske inte minsta spår av nervositet. Bäckarna porlar oförskräckt vidare, och rätt vad det är, har man en plats och en tidpunkt spikade för ett första möte.
Och då!
Rätt vad det är, blir man ett trassligt nervknippe som inte kan koncentrera sig på någonting alls, allra minst arbete - en lycklig kaotisk stressad förvirrad nyfiken samling nerver på helspänn, oförmögna att samarbeta om någonting, hålla samma tanke mer än fåtal sekunder innan den tappar fästet om medvetandet och slinker iväg någonstans där man inte kommer åt den längre ens om man skulle försöka.
Man fastnar i en massa slumpvis kringströdd förälskelseväv som spunnits halvt i blindo och blivit hängande någonstans, som för att fånga en, just när man förnöjt trott sig ha nått toppen och just ska blicka ut över världen omkring sig med lycka i bröstet och en sinnesro att sakta njuta.
Och allt stannar.
Tre timmar kvar, och inte ett iota blir gjort. Men räddningen kommer, med en timmes marginal till min buss, i form av en uppgift jag får på mitt bord, som inte involverar någon hjärna alls: ta hand om den där beställningen av etiketter, du som inte är på semester nästa vecka -- den ekonomiska biten är löst nu. Och i alla fall den sista timmen försvinner i ett nafs.
På detta följer någon slags date, som inte blir ett fullkomligt fiasko av dåligt väder (min romantiska ådra vill för övrigt ha det till att dåligt väder förgyller fler dater än det förstör), igenbommade attraktioner, missade tider eller andra spektakel, men som inte direkt klickar heller. Jag strålar kanske ihjäl henne av oinskränkt värme, eller månne den ovana jag börjat odla i att ta i folk jag trivs kring, eller bara att hon odlat andra förväntningar i mig än jag infriade; kanske får jag aldrig veta, och även om jag får det, är det nog föga troligt att jag bjuds plantera någonting av det här.
Vi har vandrat tvärs över hela stan i en takt någonstans mellan att promenera och småspringa, innan vi stannar upp ovanför Slussen, hon på en trottoarkant, jag strax nedanför, och finner oss precis i ögonhöjd med varann ett slag. Hon fortfar vara så där blixtrande vacker hon troligen inte ger sig själv erkännande nog om, varmt bruna ögon möter mina framför tankar jag på sin höjd spekulativt kunnat spåra i efterhand, och det blir ett farväl hon lämnar mig med, kort senare.
Eller jag henne; hon flikar in något vänligt varmt om att jag skriver härliga brev när jag redan börjat gå, men det är någonting i stunden och platsen som gör det omöjligt att vända om, slå sig ned ett slag tillsammans och prata vidare ett slag, även om ett otvunget stilla samtal om vad som helst varit vad jag hoppats på för den här aldrig sinande vandringen hela tiden. Som om jag gjort mig omöjlig, målat in mig i något hörn med ord och handling, eller andra grepp jag inte ens varit medveten om själv.
Kvällen lägger sig så smått kring Söder och humöret dalar sakta hela vägen hem, medan jag smakar på för stunden sällsamt vackra ord som "shatter", och undrar vart den vackra klangfärgen tar vägen när man misslyckat försöker översätta det till stela, kalla och brutala ord som "krossa", icke förlänta det smäktande rämnande i alla fall jag känner in i "shatter". Tills jag befinner mig hemma, och snart står vid spisen och hystar den ena perfekta raggmunken efter den andra ur pannan, med den blandning tillfredsställelse och sorg som tillkommer den som fulländat något så litet och bommat något så mycket större.
Det är inte alla förunt att få älska dem de tycker om, och jag intalar mig mildrande tankar som att jag säkerligen älskat kärleken mer än dess föremål - dåligt att göra i praktiken, men kanske en lugnande tanke i efterhand, om det här var ett efterhand? Och någon som älskar så många så mycket som jag, borde väl heller inte måsta vänta alltför länge att falla för andra?
Jag repar mig. Vinner kanske en väninna (om mina mönster är mig trogna), mister kanske kontakten helt; vi får se. Om inte annat, tycks den här sommaren ändå ha fört mig närmare tre flickor, alla synnerligen olika mig inuti och oändliga källor att möta på något plan, lära sig mer om människan, livet och sig själv av. Jag tror inte att en semester hade gett mig mer i år.
För någonstans, är jag övertygad om att det är sådana där stunder då man står helt nära någon, ser henne i ljuset som spelar genom hennes liv, känslor och varelse, och förstår att tycka om det man ser för vad det är och utstrålar om sig själv, som jag lever mest för. Och jag kan inte se hur det skulle kunna fattas mig i livet, om jag inte vänder det ryggen själv. Man får det inte var dag, men det blir väl också vackrare när det väl glittrar mot en på så vis.
Och då!
Rätt vad det är, blir man ett trassligt nervknippe som inte kan koncentrera sig på någonting alls, allra minst arbete - en lycklig kaotisk stressad förvirrad nyfiken samling nerver på helspänn, oförmögna att samarbeta om någonting, hålla samma tanke mer än fåtal sekunder innan den tappar fästet om medvetandet och slinker iväg någonstans där man inte kommer åt den längre ens om man skulle försöka.
Man fastnar i en massa slumpvis kringströdd förälskelseväv som spunnits halvt i blindo och blivit hängande någonstans, som för att fånga en, just när man förnöjt trott sig ha nått toppen och just ska blicka ut över världen omkring sig med lycka i bröstet och en sinnesro att sakta njuta.
Och allt stannar.
Tre timmar kvar, och inte ett iota blir gjort. Men räddningen kommer, med en timmes marginal till min buss, i form av en uppgift jag får på mitt bord, som inte involverar någon hjärna alls: ta hand om den där beställningen av etiketter, du som inte är på semester nästa vecka -- den ekonomiska biten är löst nu. Och i alla fall den sista timmen försvinner i ett nafs.
På detta följer någon slags date, som inte blir ett fullkomligt fiasko av dåligt väder (min romantiska ådra vill för övrigt ha det till att dåligt väder förgyller fler dater än det förstör), igenbommade attraktioner, missade tider eller andra spektakel, men som inte direkt klickar heller. Jag strålar kanske ihjäl henne av oinskränkt värme, eller månne den ovana jag börjat odla i att ta i folk jag trivs kring, eller bara att hon odlat andra förväntningar i mig än jag infriade; kanske får jag aldrig veta, och även om jag får det, är det nog föga troligt att jag bjuds plantera någonting av det här.
Vi har vandrat tvärs över hela stan i en takt någonstans mellan att promenera och småspringa, innan vi stannar upp ovanför Slussen, hon på en trottoarkant, jag strax nedanför, och finner oss precis i ögonhöjd med varann ett slag. Hon fortfar vara så där blixtrande vacker hon troligen inte ger sig själv erkännande nog om, varmt bruna ögon möter mina framför tankar jag på sin höjd spekulativt kunnat spåra i efterhand, och det blir ett farväl hon lämnar mig med, kort senare.
Eller jag henne; hon flikar in något vänligt varmt om att jag skriver härliga brev när jag redan börjat gå, men det är någonting i stunden och platsen som gör det omöjligt att vända om, slå sig ned ett slag tillsammans och prata vidare ett slag, även om ett otvunget stilla samtal om vad som helst varit vad jag hoppats på för den här aldrig sinande vandringen hela tiden. Som om jag gjort mig omöjlig, målat in mig i något hörn med ord och handling, eller andra grepp jag inte ens varit medveten om själv.
Kvällen lägger sig så smått kring Söder och humöret dalar sakta hela vägen hem, medan jag smakar på för stunden sällsamt vackra ord som "shatter", och undrar vart den vackra klangfärgen tar vägen när man misslyckat försöker översätta det till stela, kalla och brutala ord som "krossa", icke förlänta det smäktande rämnande i alla fall jag känner in i "shatter". Tills jag befinner mig hemma, och snart står vid spisen och hystar den ena perfekta raggmunken efter den andra ur pannan, med den blandning tillfredsställelse och sorg som tillkommer den som fulländat något så litet och bommat något så mycket större.
Det är inte alla förunt att få älska dem de tycker om, och jag intalar mig mildrande tankar som att jag säkerligen älskat kärleken mer än dess föremål - dåligt att göra i praktiken, men kanske en lugnande tanke i efterhand, om det här var ett efterhand? Och någon som älskar så många så mycket som jag, borde väl heller inte måsta vänta alltför länge att falla för andra?
Jag repar mig. Vinner kanske en väninna (om mina mönster är mig trogna), mister kanske kontakten helt; vi får se. Om inte annat, tycks den här sommaren ändå ha fört mig närmare tre flickor, alla synnerligen olika mig inuti och oändliga källor att möta på något plan, lära sig mer om människan, livet och sig själv av. Jag tror inte att en semester hade gett mig mer i år.
För någonstans, är jag övertygad om att det är sådana där stunder då man står helt nära någon, ser henne i ljuset som spelar genom hennes liv, känslor och varelse, och förstår att tycka om det man ser för vad det är och utstrålar om sig själv, som jag lever mest för. Och jag kan inte se hur det skulle kunna fattas mig i livet, om jag inte vänder det ryggen själv. Man får det inte var dag, men det blir väl också vackrare när det väl glittrar mot en på så vis.
postad 22:54 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar