2006-05-23

06:46 Hemma, borta, lektyr och feminism

Det här är på sätt och vis en fortsättning på senaste noten; ännu ett kliv närmare inpå, närmare människan inuti. Ett litet steg närmare inutiet självt. Närmare att lyssna på de tankar som pilar omkring där inne, närmare att känna dem själv, när de susar förbi. Ett privilegierat ställe. Fika med portvakten, så att säga.

En av de platser borta, där jag känner mig som allra mest hemma. Välkommen, lycklig över att befinna mig där, över att vara jag, över att höra hemma. Jag bygger inte så mycket bo i den här tredimensionella världen vi lever i, i åskådliga rummet, som sagt var; jag finner mig mer till ro i mer abstrakta hem. Just känslan hemma har jag sällan förankrat i en plats. Kanske för att jag inte så mycket haft någon jag gjort till min egen, lag själ och hjärta i, pysslat om, städat, fejat, byggt om, byggt till och förmysligat. Jag har gjort allt det där, men alltid inuti; i mig själv, i dem jag älskat, det jag skriver, det jag skapar. Och det har aldrig stavats inredning i termer av möblemang, lampor och tapeter hittills. Men jag beundrar er som trampat upp de stigarna själva. Och en dag vill jag lära mig. Your way is good, too.

Men inte innan jag har hittat hem, och någonstans att bo. Först då vill jag vidga hemma till att innefatta allt det där materiella vi bor i, står i, lever i, med och kring. Jag har så svårt för att känna någon lockelse till det på egen hand. Det blir inte intressant om jag gör det själv; en enda vilja, ett tycke, en smak. Förvisso över tiden, och kanske inte helt monokultur av den anledningen, men det blir inget korspollinerande, inga impulser, inga kompromisser. Ingenting som håller igång mitt intresse. Jag inreder mig själv med andra människor, och har svårt att tänka mig att inreda ett hem med bara mig själv. Det skulle inte kännas som mitt hem, om det var så fullt av Jag. :-)

Det har blivit klart när jag åker på besök i USA nu; jag reser från Arlanda tidigt i ottan den 30:e, och återvänder kring lunch den 4:e. På sätt och vis litet tråkigt; det gör nog att jag inte kan övernatta med sällskap, då flyget lyfter från Arlanda före halv sju på morgonen -- från Lidingö, till exempel, skulle bussen gå klockan 04, från Södra Station 04:40, flygbuss från S:t Eriksplan 05. Men jag ska inte gnöla för mycket; från Arlanda är resan bekostad av de som vill låna mig ett slag och nosa på mig, och själv får jag för omväxlings skull nosa på en hel skock amerikaner, de flesta förmodligen män. Det ska bli intressant, det med, om inte på samma sätt som det brukar vara så där helt bortkollrande mysigt att nosa på, säg, flickor.

Nå, sen har jag cirka fjorton timmar flyg och flygplats att spendera innan jag är där, plus sexton till på vägen åter, summa trettio, och som jag tippar att jag inte kommer att sova bort allihop, är det nog illa bäst att jag laddar upp med en repertoar böcker, för jag tror inte att favoritstoffet kommer finnas till hands att läsa under resan, i alla fall inte för en laptoplös neanderthalare som jag. Så kan jag inte läsa hjärtan, tänkte jag att jag kan ta med mig litet dött trä och med litet tur något läsligt i dem, och i brist på någon spikad läsagenda hörde jag mig för med senast lästa om hon månde hade några tips. Och vips hade jag tre Coupland på förslag. Så sannolikt stiftar jag nog bekantskap med den karln, har jag på känn.

Jag frågade en annan, själsligen snarlikt bestyckad väninna i Ume om hon månde ha några tips i vår gemensamma favoritgenre hudknark -- för den oinvigde, ungefär den sorts stoff jag själv brukar tradera här i mina lyckligare eller drömskare stunder, men hon kom inte på något annat uppslag än att skriva ut min egen blogg, och det kändes en smula fattigt för undertecknad. Om jag tittar riktigt vädjande på er biblioholister, med så många hack i bokbältet att det det går av om man tittar på det, kanske? Jag tyckte faktiskt om Hästarnas dal, på ungefär de meriterna, även om Roald Dahl hade gjort det bättre (Min farbror Oswald är förresten inte så dum, om än inte direkt den där suktande återgivelsen av ögonblick som bygger på varann, elektricitet som växer och människor som möts som jag väl egentligen skulle vilja drömma mig bort med). Vad finns det för tantsnusk som skildrar kättja utan att man hör tanten som skrivit det rossla förtjust, eller känner den omisskänneliga stanken av (manliga / kvinliga) bimbos och porrfilm?

Det var så sant. Jag började ju, på Fredriks tips, för några år sedan, plöja mig genom den tjugotalet volymer långa usenetberättelsen The Story of Martha Jane and Me, som inte var dum alls, men som jag i vild irritation lade åt sidan någon gång efter att den där Martha börjat röka. Det kan jag nog kanske komma över, och ta upp tråden igen på nytt, någonstans efter att hon lyft sin första cigarett; det stället ska väl inte vara så svårt att hitta tillbaka till, med tanke på att jag har alltsammans i finfina textfiler. Kanske är den mest suktande delen av resan räddad, så har jag Couplandmord, gissar jag, att dryga ut resten med. Och den indirekta nyfikelsetörsten på att lura ut vad det är som tilltalar någon som tilltalas av Coupland.

Men kom gärna med fler tips!

Och även om jag inte lär ta med mig mina egna skrivelser, lär jag nog ta med mig en penna och gott om papper, för jag har så där på känn att det kommer bli gott om tid med mig själv, och när jag har ett stycke tid med mig själv längre än några timmar då jag inte kan göra någonting annat, brukar det förr eller senare börja rinna ord och tankar ur mig, och jag känner hur det börjar växa en massa trevliga men litet läskiga känslor någonstans, som säkert mår bra av att trasslas ut, en smula.

Helt a propos, råkade jag fälla en kommentar på jobbet till Gunnar om att jag språkat ihop mig en smula med en dito vikarierande lärare i grafisk kommunikation i helgen.

- Så om du skulle gå och dö, hux flux, skulle vi kanske kunna ersätta dig!

Hej och hå, vilken groda. Och i världens glättigaste förtjusta tonfall, förstås.

- Hur ska jag tolka det, då? undrade han.

- Det har jag ingen aning om, konstaterade jag, som inte riktigt insett att det bara är mitt eget mål på jobbet att inte vara en unik, oersättlig del av maskineriet, utan vilken verksamheten omöjligen kan fungera, och som inte med näbbar och klor fått motivera att över huvud taget få lyfta någon lön för det jag bidrar med. Det hade inte riktigt kommit för mig att det där med takt och ton även är något man kan visa män i sin närhet, på samma sätt som det är självklart och automatiskt att i alla fall försöka kring flickor, för någon med min egen inre mentala Bonsai, kärleksfullt ompysslad, ansad och vattnad av jag vet inte hur mycket flickdrömmar, Orson Scott Card och ren feminism.

Jag tror jag fegar ur och skyller på feminismen; den är ju inte tänkt att omfatta män, det hörs ju på namnet.

2 kommentar:

Anonymous Mia* skrev...

Kul att resan blir av! :)

Ang boktips måste jag tillstå att Coupland inte tilltalar mig något vidare. Somliga gillar honom, jag har aldrig fastnat på kroken - även om jag läst ett par av hans böcker.

Tantsnusk är jag dessvärre dålig på, men Erlend Loe (Naiv Super) eller Louise Boije af Gennäs (Stjärnor utan svindel) kanske kunde vara något? Boktips är svårt...

23 maj, 2006 13:23  
Blogger Nej skrev...

Coupland knäcker allt. "Naiv, super" är bra, men DC ger en en känsla av något helt annat. Djup i vardagshjältarna.

Tack för omnämningen förresten. :)

23 maj, 2006 17:37  

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se