2006-08-20

22:57 Små ritualer

Jag tycker om små ritualer.

Som när diskmaskinen är full och det är dags att slå igång, och man får plocka fram en liten var och en för sig inslagen maskindiskmedelstablett ur köksskåpet, riva upp den lilla förpackningen, hälla ut tabletten i diskmedelsfacket, stänga den lilla luckan om, trycka igen luckan för diskmaskinen, trycka på programmet "automatiskt", se den lilla röda digitaldisplayen lysa att den är klar om sisådär en och en halv timme eller så, höra ett kort brum när den går igång och ett törstigt sörpel när den suger i sig vatten, och efter det inte så mycket mer alls. Diskmaskinen är för övrigt mitt hushålls stora lyx, en kombinerad inflyttelse- och födelsedagspresent från pappa som jag var med och köpte på det enda kriteriet att den skulle vara oerhört tyst av sig; jag avskyr ovidkommande buller. Den bullrar i ganska måttliga 42 decibel under gång, men sörplar som sagt något förment, när den vill ha vatten. Sen piper den envetet och intermittent efter att få litet uppmärksamhet när den gått klart, tills man släpar sig dit och öppnar den. Men vi har bondat rätt bra trots min ljudkräsenhet och dess oförmåga att leva upp till mina högt ställda krav. Hon är rätt okej, min lilla tyska från AEG, även om hon döpts IKEA-mässigt till Favorit. Men det bästa är som sagt den lilla ritualen när hon ska få sin sockerbit.

Med exet uppstod en liten frukostritual, mer att betrakta som en liten sockerbit för mig. Eller närmare bestämt en liten förfrukostritual, som jag ofta saknar än idag. Jag tror att den litet indirekt föddes ur hennes högt ställda norm för personlig hygien, och spjuvern i mig, som var väldigt, väldigt förtjust i hennes oerhört uttrycksfulla mimik och kroppsspråk då hon njöt. Vi hade sällan särskilt många dagar i stöten med varann och jag var ganska svårmättlig på det där, så det var inte särskilt ofta hon kom till frukostbordet utan att dessförinnan ha kommit någon eller några gånger mellan mina läppar. Det var ett mycket sensuellt sätt att börja dagen på, och jag minns att jag för egen del och tyst för mig själv ett par gånger vägde på ordet munharmonika, som ett litet objektifierande men smickrande namn på vad jag kände för henne just i den där magiska kvarten, halvtimmen eller timmen jag spelade på hennes lustar, under de där långa morgnarna. Det var som att sätta passionerad musik till världen; både väldigt konkret och direkt, och med någon litet andlig underton, för min del i alla fall. Och kanske bäst av allt, var det som sagt inte undantagsvis, utan tvärtom. En liten ritual. Vana. Enkel men lyxig. Återkommande. Trivsel. Och delvis som att dricka hennes väsen. I en mycket lokal religion skulle det kunna upphöjas till en sakral handling. Lätt.

Jag har för mig att jag hade fler ritualer jag tänkt beta av här på tungan när jag började skriva, men de tycks ha kommit bort i minnessvallet. Jag tror jag får skylla på hormonrubbningar. Men det är bra att drömma högt. Det för en oftast dit man vill.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

03:17 Lättnad

Respons igen; hjärtat andas ut.

Men det var svårt att hålla andan.

Det var oerhört svårt att inte slå knut på mig själv igår. Jag kunde snudd på ha gnagt av mig händerna för att de inte hade någon att knåda, och värkte så efter att ha det. En av de där dagarna då jag hellre varit massör, och inte fått sådana där abstinensbekymmer.

Idag har jag handlat. Som vanligt med huvudet under armen, så den fixa idén att jag skulle baka lussekatter blev bara en tärning jäst, ingen saffran. Den goda pajen blev purjo och broccoli men ingen keso, pirogerna blev åtta hekto prima köttfärs men inga gula lökar och ingen tomatpuré. Men jag vet ju i alla fall vad jag kan handla i morgon.

Övriga dagens meningsfullheter kan sammanfattas i människor. Prat som betytt med Fredrik, med Ida, och sammanträffandevis med Pernilla. Det senare var litet kul; jag hade just konstaterat att det varken blev piroger eller paj, som jag tänkt, och som klockan var mycket tog jag en vild chansning och frågade om det månne fanns några saknade komponenter. Det gjorde det inte. Men efter en liten stund fick jag bistå en smula som hjärtkonsult, i stället. Härligt.

Det var litet vemodigt att se ett hjärta jag nyss nästan känt bulta i min hand, svepas in i avståndstöcknen igen och döljas mig, men det är inte mitt val att göra för någon annan, och jag är fortfarande glad att ha känt det en tid. Räknad i dagar och timmar, så det är en lindrig förlust, även om jag sett vidden av trädgården där inne. Men den är kanske inte redo för besökare än och jag kan aldrig låta bli att lukta på blommorna när jag vet att jag får. Vattna. Fälla gillande eller uppmuntrande kommentarer.

När man kommer riktigt nära väldigt fort, är det nästan aldrig en egen plats man får, utan någon annans man lånar. Kanske tar. Jag tror det var vad som hände. Jag satte mig på den stora nallens plats vid bordet. Drog in doften av den stora björnens varma gröt, litet som han gjorde själv en gång men inte gör mer. Det är klart det sprack då.

Det var nog lätt att släppa in mig. Litet välbekant, och samtidigt så främmande. Fast jag drömmer förstås mest -- hur det skulle ha varit, om jag mist en älskad till döden. Har tänkt litet på det nyligen, efter att ha strukit förbi så många som varit nära den, genom nyförlorade nära, eller nära den för egen hand. Men mer än att själv spela som den närmast sörjande lånar jag andra vars världar jag sett något av, lånar deras jag, ögon, känslor, sammanhang, så gott jag nu kan. En lånad men verklig känslokontext. Så jag kan ju ta fel. Men jag får så sällan höra att jag tar fel, så jag tror jag ser rätt.

Fast ibland ser jag fel. Jag hade ett samtal med exet, där jag tog upp hur jag än idag saknade hennes pms. De där stunderna när allt rasade och var omöjligt jobbigt. Alla de där gånger jag kommit så nära och varit ett stöd i kaos. Så beroendeframkallande från båda håll, det där. Men en sak hade jag visst fel i; det var inte tekniskt sett pms det handlade om, för sådan hade hon inte. En ren teknikalitet, för min del, vad som styr känslokurvor och hormonflöden. Så ja, jag hade fel namn på fenomenet, men det känns litet som om det kvittar. Jag är inte den som viftar undan känslor som vore de irrelevanta, för att de fallit under någon stämpel så där. Dessutom föredrar jag inre liv som går litet upp och ned framför de som tuffar på över oändliga plana landskap.

Och en del saker är det känsligt att beundra öppet. Jag har inte så mycket att vakta på mig för längre kring exet, vilket är skönt, så jag provade på att delge henne hur oemotståndlig hon är när hon är upprörd. Inte som i du är så söt när du är arg, för det är en helt annan bomb att detonera i någon, och det är heller inte så jag kände, men när starka känslor spelar på henne; ilska, sorg, kollaps, sjunde himmel -- strålar hon. En sådan där klar bärvåg av Känsla som kan bränna genom vad som helst. Jag hann inte bredda fullt så mycket, innan hon fick brått vidare, men hon hann i alla fall förvissa sig om att jag inte klappat henne på huvudet. Söta. ^_^

Nå, jag må sakna någon att skeda med och bolla stora frågor med i låga viskningar, någon att smågnabbas med och någon att skjuta på frukosten med, men faktum är att en hel del av det är till låns, i alla fall i liten skala och ett andetag här och där. En kropp under mina händer, mjuka vävnader och kurvor, lena ytor för min smekning och gradvis muskelavslappning, njutning som känns och som hörs. Sakn, men mer Längt!

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se