22:57 Små ritualer
Jag tycker om små ritualer.
Som när diskmaskinen är full och det är dags att slå igång, och man får plocka fram en liten var och en för sig inslagen maskindiskmedelstablett ur köksskåpet, riva upp den lilla förpackningen, hälla ut tabletten i diskmedelsfacket, stänga den lilla luckan om, trycka igen luckan för diskmaskinen, trycka på programmet "automatiskt", se den lilla röda digitaldisplayen lysa att den är klar om sisådär en och en halv timme eller så, höra ett kort brum när den går igång och ett törstigt sörpel när den suger i sig vatten, och efter det inte så mycket mer alls. Diskmaskinen är för övrigt mitt hushålls stora lyx, en kombinerad inflyttelse- och födelsedagspresent från pappa som jag var med och köpte på det enda kriteriet att den skulle vara oerhört tyst av sig; jag avskyr ovidkommande buller. Den bullrar i ganska måttliga 42 decibel under gång, men sörplar som sagt något förment, när den vill ha vatten. Sen piper den envetet och intermittent efter att få litet uppmärksamhet när den gått klart, tills man släpar sig dit och öppnar den. Men vi har bondat rätt bra trots min ljudkräsenhet och dess oförmåga att leva upp till mina högt ställda krav. Hon är rätt okej, min lilla tyska från AEG, även om hon döpts IKEA-mässigt till Favorit. Men det bästa är som sagt den lilla ritualen när hon ska få sin sockerbit.
Med exet uppstod en liten frukostritual, mer att betrakta som en liten sockerbit för mig. Eller närmare bestämt en liten förfrukostritual, som jag ofta saknar än idag. Jag tror att den litet indirekt föddes ur hennes högt ställda norm för personlig hygien, och spjuvern i mig, som var väldigt, väldigt förtjust i hennes oerhört uttrycksfulla mimik och kroppsspråk då hon njöt. Vi hade sällan särskilt många dagar i stöten med varann och jag var ganska svårmättlig på det där, så det var inte särskilt ofta hon kom till frukostbordet utan att dessförinnan ha kommit någon eller några gånger mellan mina läppar. Det var ett mycket sensuellt sätt att börja dagen på, och jag minns att jag för egen del och tyst för mig själv ett par gånger vägde på ordet munharmonika, som ett litet objektifierande men smickrande namn på vad jag kände för henne just i den där magiska kvarten, halvtimmen eller timmen jag spelade på hennes lustar, under de där långa morgnarna. Det var som att sätta passionerad musik till världen; både väldigt konkret och direkt, och med någon litet andlig underton, för min del i alla fall. Och kanske bäst av allt, var det som sagt inte undantagsvis, utan tvärtom. En liten ritual. Vana. Enkel men lyxig. Återkommande. Trivsel. Och delvis som att dricka hennes väsen. I en mycket lokal religion skulle det kunna upphöjas till en sakral handling. Lätt.
Jag har för mig att jag hade fler ritualer jag tänkt beta av här på tungan när jag började skriva, men de tycks ha kommit bort i minnessvallet. Jag tror jag får skylla på hormonrubbningar. Men det är bra att drömma högt. Det för en oftast dit man vill.
Som när diskmaskinen är full och det är dags att slå igång, och man får plocka fram en liten var och en för sig inslagen maskindiskmedelstablett ur köksskåpet, riva upp den lilla förpackningen, hälla ut tabletten i diskmedelsfacket, stänga den lilla luckan om, trycka igen luckan för diskmaskinen, trycka på programmet "automatiskt", se den lilla röda digitaldisplayen lysa att den är klar om sisådär en och en halv timme eller så, höra ett kort brum när den går igång och ett törstigt sörpel när den suger i sig vatten, och efter det inte så mycket mer alls. Diskmaskinen är för övrigt mitt hushålls stora lyx, en kombinerad inflyttelse- och födelsedagspresent från pappa som jag var med och köpte på det enda kriteriet att den skulle vara oerhört tyst av sig; jag avskyr ovidkommande buller. Den bullrar i ganska måttliga 42 decibel under gång, men sörplar som sagt något förment, när den vill ha vatten. Sen piper den envetet och intermittent efter att få litet uppmärksamhet när den gått klart, tills man släpar sig dit och öppnar den. Men vi har bondat rätt bra trots min ljudkräsenhet och dess oförmåga att leva upp till mina högt ställda krav. Hon är rätt okej, min lilla tyska från AEG, även om hon döpts IKEA-mässigt till Favorit. Men det bästa är som sagt den lilla ritualen när hon ska få sin sockerbit.
Med exet uppstod en liten frukostritual, mer att betrakta som en liten sockerbit för mig. Eller närmare bestämt en liten förfrukostritual, som jag ofta saknar än idag. Jag tror att den litet indirekt föddes ur hennes högt ställda norm för personlig hygien, och spjuvern i mig, som var väldigt, väldigt förtjust i hennes oerhört uttrycksfulla mimik och kroppsspråk då hon njöt. Vi hade sällan särskilt många dagar i stöten med varann och jag var ganska svårmättlig på det där, så det var inte särskilt ofta hon kom till frukostbordet utan att dessförinnan ha kommit någon eller några gånger mellan mina läppar. Det var ett mycket sensuellt sätt att börja dagen på, och jag minns att jag för egen del och tyst för mig själv ett par gånger vägde på ordet munharmonika, som ett litet objektifierande men smickrande namn på vad jag kände för henne just i den där magiska kvarten, halvtimmen eller timmen jag spelade på hennes lustar, under de där långa morgnarna. Det var som att sätta passionerad musik till världen; både väldigt konkret och direkt, och med någon litet andlig underton, för min del i alla fall. Och kanske bäst av allt, var det som sagt inte undantagsvis, utan tvärtom. En liten ritual. Vana. Enkel men lyxig. Återkommande. Trivsel. Och delvis som att dricka hennes väsen. I en mycket lokal religion skulle det kunna upphöjas till en sakral handling. Lätt.
Jag har för mig att jag hade fler ritualer jag tänkt beta av här på tungan när jag började skriva, men de tycks ha kommit bort i minnessvallet. Jag tror jag får skylla på hormonrubbningar. Men det är bra att drömma högt. Det för en oftast dit man vill.
0 kommentar:
Skicka en kommentar