23:28 Lugna tankar mjuka regn

Igår vaknade jag till ljuvligljud utanför min gardin; ett tungt smatter mot mitt utåtlutande sovrumsfönster, och det lägre registret under smattret fullt av mullrande åskor som rullade fram över nejderna på morgonkvisten. Jag låg och myslyssnade en god stund på det. Ibland ljungade en blixt, men den slitna svarta filt jag hängt för fönstret släppte bara genom ljudet av luft som rivs sönder vid urladdningarna, så jag behöll kattögonen i mörkret innanför.

När det mullrat litet hotfullt i magen med, tog jag en modig utflykt ur täckestöcknet till badrummet för att lätta mig, och en kort glimt utåt köket från sovrumsdörren avslöjade att strömmen gått en kvart dessförinnan, av köksklockans röda blinkande. Det där morgongroggy har nästan gått ur kroppen när jag sköljer händerna i varmvatten, och söker djupt i ännu stora kattpupiller som ska vara mina på andra sidan spegelglaset, men kroppen längtar tillbaka i värmen och jag återvänder till min borg, som ännu minns värmen av min kropp och vänligt delar den med mig igen när jag drar på mig tre täcken och tar den andra kudden i en fast kram tillbaka in bland sömnslöjorna. Jag måste inte gå upp, och jobbmötet är först klockan tre. Den vänliga sömnfamnen sluter mig och kudden och jag är tillbaka innan jag tänkt en endaste tanke, vilar ut förlorad sömn och vila från de dagar som nyss löpt förbi utan sovrytm.

Så där litet morgongroggy som jag blir när jag haft tjockare täcke än jag brukar ha, vaknar jag framåt lunch med min då sedvanliga nästanvätskebrist, efter vansinniga saker i drömmar utan vett och sans. Inget jag saknar dock, så jag sveper mitt glas vatten, sätter i mig en frukost bestående av smörgåsar med den återstående leverpastejen och så är det dags att ge mig av till jobb även om jag inte hunnit tjattra genom de omdaningar vi bort förra veckan med Mathias. Det regnade under söndagen, och prognosen för hela veckan är fortsatt regn men det känns inte som om det gör så mycket. Det har hunnit lätta litet när jag sadlar upp, och fem kilometer senare parkerar jag i Mjärdevi utan att ha behövt något regnställ för dugget som inte riktigt velat släppa.

Det blir ännu ett möte utan skuldkänslor trots att jag sakta dragit ned på mina timmar och arbetsinsatser under veckan som gått, allt närmare noll nu inför att jag tar upp mitt nya jobb i veckan eller nästa, och under rätt ointressant marknadslägesprat gör jag förra veckans hemläxa i att konstatera att min idé om att tämja Google Video med programmatiska medel inte föll ut, vilket jag rapporterar litet senare under samma möte. Jag tror Mathias också han gjorde litet liveresearch inför sina inhopp i agendan och det är tämligen kav lugn stämning. Konstateras utan upprörda känslor att vare sig jag eller grafikerkollegan fått senaste kvartalets lön än, och att det verkar gå trögt till där uppe i huvudstaden på den fronten och för egen del tänker jag att det är väl till slut dags att spräcka sista Nordea-grisen och äntligen bli fri det företaget, som jag tänkt ända sedan i november.

Jag tar en tur in till sta'n idag och avslutar min asienfond, men behållningen landar visst inte på mitt konto förrän i morgon, så jag blir visst en dag sen med hyresuppskovet, trots allt; det är väl inte mer med det. Lunch hos Kikkobar, för dagen en yakidori, och för andra gången uppstår det förvåning över att jag tagit en rätt från á la carte-menyn, nu först när de serverar mig en yakiniku. Men jag vill ha min kyckling, för Kikkobars yakiniku har tyvärr inte varit god det senaste året; de kan kyckling och sushi, men något har hänt med kocken med receptet på finstrimlad entrecote i teriyakisås. Jag hoppas de inte sparkat honom. Jag hinner genom hela mitt salladsberg innan kycklingen landar framför mig, men väl där är den så delikat att jag nästan går av; köttet är så mört att det låter sig delas med pinnarna, och ris och teriyaki är juste comme ça.

Mätt och belåten, och med en vild längtan tillbaka igen snart, med exet, som börjat kännas som en del av sushi och grönt te på Kikkobar, betalar jag min nota och far hem och till jobb, för en timmes trösk innan det bär hem igen till telefonmöte med USA. Och min äskan om att skjuta det någon timme senare framåt kvällen hade visst slagit rot utan att jag fått veta det, så jag har ett par timmar att fördriva med småprat, dinera kronärtskocka och leka litet med att slipa ned några fula kanter på de webcommunities jag fördriver tiden på samt prata med ett par trevliga flickor, innan Skype till slut pinglar till och mötet går av stapeln.

Det är rätt skönt att prata engelska; distanserat men inte kallt, vänligt men inte hjärtligt, och hur det nu faller sig, trillar till slut ett par förslag genom som kanske lagar det här sticksiga kontraktet så det inte läcker ut mitt blod och liv i marginalen och så jag kan ingå sedvanlig symbios även med företagets datorer, nät och tillgångar utan att det sprider fula ägarskapskrav på vadhelst mitt privatliv tar sig för på nätet när jag råkar gå omkring där som en helt vanlig mjölkdrickare. Jag frågar litet om klausulen om att jag inte får rycka med mig kollegor två år efter att jag slutat, och det verkar lätt att stå ut med i alla upptänkliga situationer jag kan förutspå. Allt krigande är redan utagerat i skriftliga termer, så vi pratar lugnt, milt, mjukt och vänligt på ett så där tillsammans sätt, om vad vi vill uppnå med avtalet och när vi är klara går det vidare till någon liten byråkrat med bruna brev i C-format och en egen häftapparat, får man förmoda, som rätar ut kråkorna. Jag glömde alldeles bort att ta en tur förbi nyföretagarcentrum efter lunch som jag tänkt för att söka stöd i paragrafdjungeln; bättre lycka i morgon, kanske.

Jag fick en ljuvlig komplimang av Angelika i helgen, som spritt en massa allmäntrivsel över tillvaron sedan dess; en sådan där man kan få för sig att ta fram och titta på och mysa över -- som när någon tar en känsla och sätter ord på den åt en. Jag är mer van att göra det själv åt andra, men det är i vilket fall alltid en väldigt fin känsla, oavsett på vilken sida av givarstrecket man står. Kanske litet finare när man får den; det går viss inflation i egna alster och verk i perioder då man varit produktiv. Och jag känner mig väldigt känslomässigt produktiv; jag har insupit, värmt och andats tillbaka så mycket havsluft från näras stormande hav att det börjat fastna sjöskum i skäggstubben. En bra känsla. Samtidigt som det är väldigt svårt att trappa ned och törsten efter mer är svår att hålla stången. Kan man vara nära för många?

Nå, den löd så här, i alla fall, och förkroppsligar precis den där sortens närhet och öppenhet som är ett slags relationsnirvana, när ingen räds sticka sig på den andra:

ah men det är ngt speciellt med dig! efter kanske 5 minuter så hade du petat ner alla mina murar på nått sorts fint, jag ställer stenarna här så länge sätt tillbax dom om du vill men jag lovar att det inte behövs vis...

Fina små ord. Jag tror jag låter ordflödet stillas här idag.