02:02 Förfikalt antastad
Jag hade en fikadate igår; en mycket bra anledning att fara raka vägen hem från huvudstaden utan att söka närmare dröjsmål på plats, och tåg och cykel passade rentav så bra ihop att jag många minuter i förväg befann mig på beslutad mötesplats Stora torget, ungefär där alla andra passar på att stämma träff, som det skulle visa sig. (Och jag, förmodligen, innerst inne vetat, jag med.) Så jag stod och tittade på folk, och klev ut i regnet och tittade på en kråka som slog sig ned intill mig, inte en halvmeter bort, och när den skuttat omkring litet mellan bord och stolar och flugit bort, vandrade jag fram runt hörnet för att titta uppåt Storgatan till om väninnan månne väntade där uppe, och när hon inte gjorde det och jag vände mig för att återvända var det någon som hittade mig, och jag sken upp och sade hej!
Inte hej Erika, men bra nära. Och det var mycket riktigt en söt flicka som hittat mig och pratat upp mig, men hon var inte en Erika, det såg jag så fort jag stängt munnen igen, och hon var dessutom en för många, med en liten side kick som inte sagt någonting och inte var fullt så bedövande söt, men som också såg full av hej ut och i stånd att prata om det skulle visa sig behövas. Ett slags förkläde som följer med som backup, vid den osannolika händelse att ansikte nummer ett skulle gå sönder, tror jag. Jag har en del andra teorier med som jag lyckligtvis inte ägnade en minsta tanke för stunden.
Är du religiös?
Världen faller litet mer på plats. Sablar; det var ju litet trist timing; de hade hellre fått dyka upp ur ingenstans, säg, en kvart tidigare eller så. Jag har ingenting emot religiösa element; de som fått licens att sprida sina respektive tankesystem brukar oftast ha mer eller mindre välsmorda hjärnor och munnar, och som bådadera är saker som går hem hos mig, pratar jag gärna med allt som kan bredda min värld litet grand, och extra gärna när de därtill är trevliga att se på. Det tror jag de religiösa elementen vet; de har i alla fall alltid använt den strategin med framgång på just mig. I alla fall om framgång stavas några minuter av min tid och uppmärksamhet, vilket jag tror räcker rätt långt.
Men jag tänker att dels är jag nog inte så jättesvår att känna igen, och dels tror jag min väninna inte är för blyg av sig för att knacka på mig om hon dyker upp och också är sugen på att gå iväg och fika nu och dels kanske hon skulle få ut lika mycket av att ge sig i lag med att prata med de här, så jag ursäktar mig inte för att genast fortsätta busyidla i väntan på mitt egentliga sällskap, även efter att ha konstaterat att Erikan inte varit en Erika. Jag förklarar att min känsla för världsordningen inte behöver någon gud ovanpå alltsammans för att fungera och att jag känner en slags dum tillit till att människans natur i någon mening tar vara på sig själv, drivs av sina instinkter, drömmar och känslor och att jag är alldeles nöjd med en så enkel filosofi för sakernas natur.
Tydligen får jag stå för det mesta pratet, för jag minns inte att de annat än cue:ar mig in på litet alla möjliga blandade småtankar om saker och ting, hur nyfiken jag är på andra människors synsätt, världsbilder och trossystem, och då de förmodligen noterar att jag flyr med ögonen åt alla möjliga håll mer och mer när minuterna tickar undan, i jakt på mitt eget icke uppdykande förkläde föreslår de att kanske det vore bäst att återuppta tråden, någon gång senare. Har jag något telefonnummer? Jag bestämmer mig för att jag inte har något telefonnummer och sagt upp min fasta telefon för att jag håller på att flytta till USA, vilket nästan är på bokstaven sant, och nu levererar söta flickan nästa förvåning, i att på fortsatt perfekt svenska berätta att de är Ohianer som är ute och missionerar; vi har inte varit i landet mer än fyra månader.
Jag stirrar litet dumt på dem och undrar med ganska uppriktig värme i rösten hur det kommer sig att de pratar så perfekt svenska, och sötmissionären förklarar under lugg att mamma pratar svenska, och andra missionären flikar in att hon själv inte alls pratar särskilt bra svenska, på en ganska oklanderlig svenska som man kanske dock inte oreflekterat tar för en annan svenska på sta'n som vilken av oss som helst. Och sötmissionären tar upp sitt kartotek små plastade A7-lappar och bläddrar en bra stund i det för att ge mig precis rätt kort med någon förmodad visdom och adress på och sen blir jag ivägsläppt till min väntande väninna som känt igen mig litet men inte helt och trott att jag slagit mig i slang med ett par gamla väninnor och inte velat störa.
Varpå vilket följer en trevlig kväll trycksvärtan inte riktigt tillät i den här noten.
Inte hej Erika, men bra nära. Och det var mycket riktigt en söt flicka som hittat mig och pratat upp mig, men hon var inte en Erika, det såg jag så fort jag stängt munnen igen, och hon var dessutom en för många, med en liten side kick som inte sagt någonting och inte var fullt så bedövande söt, men som också såg full av hej ut och i stånd att prata om det skulle visa sig behövas. Ett slags förkläde som följer med som backup, vid den osannolika händelse att ansikte nummer ett skulle gå sönder, tror jag. Jag har en del andra teorier med som jag lyckligtvis inte ägnade en minsta tanke för stunden.
Är du religiös?
Världen faller litet mer på plats. Sablar; det var ju litet trist timing; de hade hellre fått dyka upp ur ingenstans, säg, en kvart tidigare eller så. Jag har ingenting emot religiösa element; de som fått licens att sprida sina respektive tankesystem brukar oftast ha mer eller mindre välsmorda hjärnor och munnar, och som bådadera är saker som går hem hos mig, pratar jag gärna med allt som kan bredda min värld litet grand, och extra gärna när de därtill är trevliga att se på. Det tror jag de religiösa elementen vet; de har i alla fall alltid använt den strategin med framgång på just mig. I alla fall om framgång stavas några minuter av min tid och uppmärksamhet, vilket jag tror räcker rätt långt.
Men jag tänker att dels är jag nog inte så jättesvår att känna igen, och dels tror jag min väninna inte är för blyg av sig för att knacka på mig om hon dyker upp och också är sugen på att gå iväg och fika nu och dels kanske hon skulle få ut lika mycket av att ge sig i lag med att prata med de här, så jag ursäktar mig inte för att genast fortsätta busyidla i väntan på mitt egentliga sällskap, även efter att ha konstaterat att Erikan inte varit en Erika. Jag förklarar att min känsla för världsordningen inte behöver någon gud ovanpå alltsammans för att fungera och att jag känner en slags dum tillit till att människans natur i någon mening tar vara på sig själv, drivs av sina instinkter, drömmar och känslor och att jag är alldeles nöjd med en så enkel filosofi för sakernas natur.
Tydligen får jag stå för det mesta pratet, för jag minns inte att de annat än cue:ar mig in på litet alla möjliga blandade småtankar om saker och ting, hur nyfiken jag är på andra människors synsätt, världsbilder och trossystem, och då de förmodligen noterar att jag flyr med ögonen åt alla möjliga håll mer och mer när minuterna tickar undan, i jakt på mitt eget icke uppdykande förkläde föreslår de att kanske det vore bäst att återuppta tråden, någon gång senare. Har jag något telefonnummer? Jag bestämmer mig för att jag inte har något telefonnummer och sagt upp min fasta telefon för att jag håller på att flytta till USA, vilket nästan är på bokstaven sant, och nu levererar söta flickan nästa förvåning, i att på fortsatt perfekt svenska berätta att de är Ohianer som är ute och missionerar; vi har inte varit i landet mer än fyra månader.
Jag stirrar litet dumt på dem och undrar med ganska uppriktig värme i rösten hur det kommer sig att de pratar så perfekt svenska, och sötmissionären förklarar under lugg att mamma pratar svenska, och andra missionären flikar in att hon själv inte alls pratar särskilt bra svenska, på en ganska oklanderlig svenska som man kanske dock inte oreflekterat tar för en annan svenska på sta'n som vilken av oss som helst. Och sötmissionären tar upp sitt kartotek små plastade A7-lappar och bläddrar en bra stund i det för att ge mig precis rätt kort med någon förmodad visdom och adress på och sen blir jag ivägsläppt till min väntande väninna som känt igen mig litet men inte helt och trott att jag slagit mig i slang med ett par gamla väninnor och inte velat störa.
Varpå vilket följer en trevlig kväll trycksvärtan inte riktigt tillät i den här noten.
postad 02:02 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar