23:34 Raset, 1-0-0-1-0, avfärd
*Rummel!* sade det plötsligt från sovrummet, kvart i ett. Som käglor vid en strike. Och så var det tyst igen.
Det ska inte låta någonting om rum man inte är i själv. Inte när man bor ensam, inte har katt eller hund eller besök. Så jag går och kikar in genom dörren, där jag möts av något naket, avklätt. Det, som nu ligger i min säng. Det där, som varit hyllan som var ovanför min säng. Det ljusa björkfanér som sett älskades ögon bli ögonvitor när de vänt blicken inåt. Det ljusa björkfanér som klippts av väggen och fallit för trycket av böcker, papper och några ungdomsårs drömmerier om kärlek och älskog och flickor och allt sådant där, som hyllan sett. Den ligger där död och inpressad mellan säng och väggen, bakom kuddar och med all bråten som ett gravkummel framför sig, de grå urryckta väggpluggarna och deras skruvar skelande upp i luften mot tomheten de föll från, som inte var en tomhet, tills den föll -- så synd -- ett syndafall? Och sovrummet är overkligt naket, utan att för dess skull kännas inbjudande, som orden annars gör när man ställer dem tillsammans.
Jag plockar upp ett litet örhänge som legat på hyllan, och nu lagt sig på ena madrassen i dubbelsängen, lägger det på nattygsbordet i stället, i hopp om att veta var det finns när jag får tillfälle att ge tillbaka det till sin ägarinna, och lämnar tomheten bakom mig.
Det var alldeles tomt nog i natt i min för rymliga säng efter en semester i mycket vill ha mer, och jag ser inte det minsta fram emot att återvända i natt till en till dimension av tomhet. Med färska minnen av en varm och rund och mjuk och följsam smeksam levande kännande suktande älskande glödande brinnande pärlande lackande droppbildande saltsmakande kropp under mina tusen händer miljoner nervcellers vaka smaka urlaka. Till ett tomt och tyst, ekande rum med högt i tak och betongväggar och gott om utrymme och garderober för ett halvt hov och inte anstymmelsen till passion i luften stegrad andhämtning sökande fingrar manande höftrörelser snälla jag blir tokig mer mer fortsätt snabbare å ja intensivare överslag nej helt lätt så nära nu försiktigt sakta sakta ja precis så åh hjälp jag dör kom hit kom närmare ligg med mig och pyr.
Mitt liv kan kännas så väldigt mycket ett, noll, noll ett noll ibland. Sällan mellan ett och noll, ett och noll mellan ett och noll. Jag famlar omkring, men jag har koll, och det är ett och noll. För hungrig för att ta avstånd och för kräsen för att fiska ren body sex och för rikt beskänkt för att inte genast dra djupa andetag ur själ och rot, och andas liv och energi och stöd, värme, välvilja på utandningen. Rakt in i hjärtat, så långt och så djupt det släpper in mig och rakt ut i kylan igen då vi skiljs åt tills vi kanske ses på nytt, på fullt spjäll, in igen i samma ljuva roll, det är ett, noll, noll ett noll. Känslokoll. Full kontroll.
Hjärtat ända ut i fingerspetsarna utan att brista, kärlek över alla bredder och jag är jag och somnar lycklig på andras bäddar när jag nått dem, och somnar lika tom som sängen de andra nätterna, när jag andas utan nacke att andas i och famn att svepa i min. Noll ett noll.
Ju mer jag tänker på att vikinga iväg i västerled och gissar om framtiden, desto mer känns det som att den horisonten är i november, efter Prag, före eller med de första höstregnen som slår ner brandfärgshöstens prassel i sitt deprimerande slaskbrunklägg utefter trottoarkanterna, cykelbaneglidslemmet och kulenmulenheten som gör noll till absolut noll och ett till oändligheten med humörkurvor som får slitsamt stor spännvidd när mörkret sväljer världen och inomhuset antingen är den mest ombonade platsen på jorden eller råfuktens drypande kala fängelsehåla. Det är då jag vill landa i Kalifornien och börja en ny tid med en strålande sol och apelsiner till varje mål mat färskpressade från träden, åretruntgrönska att rulla sig i och en helt ny upptäcksfärd i ett obrutet folkpsyke mina vakna känslospröt inte lärt känna än. Jag tror det blir november jag far. Även om det bara är min egen vilja än så länge; resten ger sig, och blir det inte i november kvittar jag det mot att få spendera mer tid med den kör jag saknar ända ut i tungspetsen när jag hör musik för många röster. Bara tre veckor kvar innan sången börjar igen för hösten.
Det är fascinerande att kunna vara så oerhört stark och så oerhört säker på vem man är och vad man är och vad man gör och vad man ger och samtidigt vara så svag och så öppen och så nära och så innerlig och så tillitsfull och ljuvligt underbart naken. Jag tror det var det där jag drömde om och längtade till och hoppades ha att ge alla åren i dagböckerna på hyllan som brast och störtade mot golvet men landade i sängen. Just nu är det nog sängen som är min bas i livet, i någon mening; jag har en karriär som är på väg att sätta fart in på ny räls, men det är mer av en ursäkt för att få breda ut mina vingar någon annanstans, lätta mark och på stadiga vingslag cirkla omkring runt himlarna, kuttra i skymningen och ruva anförtrodda känslor, bekymmer och knutar på livet. Ett flyttbart bo med inbyggd kamin och värme för två, förenat med en slags stående inbjudenhet som mer söker nätverka än binda, stödja stötta än singla ut.
Jag vet precis vad jag vill på kort sikt och jag ser vägen dit när den sakta öppnar sig och ibland är det jag som tar mig en stund i någons ögon och öppnar grinden till den, och ibland är det hon som fångar mina när en väg sluter upp med min och vi vandrar sida vid sida ett slag. Ett litet liv i livet, någon gång, så stort eller så litet som det blir. Det är litet som att jag börjat känna väven och nornornas fingrar när jag blundar och sträcker på mig, ser de små mönstren som hakar i varann där känslor börjar och logik tar slut. Tillräckligt för att känna men sällan sia. Känner november och längtar i och om själar jag kan namnge men ännu inte vet att jag får hälsa på i.
Lyckligast bräckligast tryggast naken intill naken, bildligt, själsligt, kroppsligt, sinnligt, innerligt, ärligt, öppet, fullkomligt. Det är inte ett, noll, noll ett noll; det är två som blir ett. Det fasta tillståndets fysik, nej, det fasta tillståndets kemi. Eller kanske alkemi. När vi gör guld av gammal bôs.
Det ska inte låta någonting om rum man inte är i själv. Inte när man bor ensam, inte har katt eller hund eller besök. Så jag går och kikar in genom dörren, där jag möts av något naket, avklätt. Det, som nu ligger i min säng. Det där, som varit hyllan som var ovanför min säng. Det ljusa björkfanér som sett älskades ögon bli ögonvitor när de vänt blicken inåt. Det ljusa björkfanér som klippts av väggen och fallit för trycket av böcker, papper och några ungdomsårs drömmerier om kärlek och älskog och flickor och allt sådant där, som hyllan sett. Den ligger där död och inpressad mellan säng och väggen, bakom kuddar och med all bråten som ett gravkummel framför sig, de grå urryckta väggpluggarna och deras skruvar skelande upp i luften mot tomheten de föll från, som inte var en tomhet, tills den föll -- så synd -- ett syndafall? Och sovrummet är overkligt naket, utan att för dess skull kännas inbjudande, som orden annars gör när man ställer dem tillsammans.
Jag plockar upp ett litet örhänge som legat på hyllan, och nu lagt sig på ena madrassen i dubbelsängen, lägger det på nattygsbordet i stället, i hopp om att veta var det finns när jag får tillfälle att ge tillbaka det till sin ägarinna, och lämnar tomheten bakom mig.
Det var alldeles tomt nog i natt i min för rymliga säng efter en semester i mycket vill ha mer, och jag ser inte det minsta fram emot att återvända i natt till en till dimension av tomhet. Med färska minnen av en varm och rund och mjuk och följsam smeksam levande kännande suktande älskande glödande brinnande pärlande lackande droppbildande saltsmakande kropp under mina tusen händer miljoner nervcellers vaka smaka urlaka. Till ett tomt och tyst, ekande rum med högt i tak och betongväggar och gott om utrymme och garderober för ett halvt hov och inte anstymmelsen till passion i luften stegrad andhämtning sökande fingrar manande höftrörelser snälla jag blir tokig mer mer fortsätt snabbare å ja intensivare överslag nej helt lätt så nära nu försiktigt sakta sakta ja precis så åh hjälp jag dör kom hit kom närmare ligg med mig och pyr.
Mitt liv kan kännas så väldigt mycket ett, noll, noll ett noll ibland. Sällan mellan ett och noll, ett och noll mellan ett och noll. Jag famlar omkring, men jag har koll, och det är ett och noll. För hungrig för att ta avstånd och för kräsen för att fiska ren body sex och för rikt beskänkt för att inte genast dra djupa andetag ur själ och rot, och andas liv och energi och stöd, värme, välvilja på utandningen. Rakt in i hjärtat, så långt och så djupt det släpper in mig och rakt ut i kylan igen då vi skiljs åt tills vi kanske ses på nytt, på fullt spjäll, in igen i samma ljuva roll, det är ett, noll, noll ett noll. Känslokoll. Full kontroll.
Hjärtat ända ut i fingerspetsarna utan att brista, kärlek över alla bredder och jag är jag och somnar lycklig på andras bäddar när jag nått dem, och somnar lika tom som sängen de andra nätterna, när jag andas utan nacke att andas i och famn att svepa i min. Noll ett noll.
Ju mer jag tänker på att vikinga iväg i västerled och gissar om framtiden, desto mer känns det som att den horisonten är i november, efter Prag, före eller med de första höstregnen som slår ner brandfärgshöstens prassel i sitt deprimerande slaskbrunklägg utefter trottoarkanterna, cykelbaneglidslemmet och kulenmulenheten som gör noll till absolut noll och ett till oändligheten med humörkurvor som får slitsamt stor spännvidd när mörkret sväljer världen och inomhuset antingen är den mest ombonade platsen på jorden eller råfuktens drypande kala fängelsehåla. Det är då jag vill landa i Kalifornien och börja en ny tid med en strålande sol och apelsiner till varje mål mat färskpressade från träden, åretruntgrönska att rulla sig i och en helt ny upptäcksfärd i ett obrutet folkpsyke mina vakna känslospröt inte lärt känna än. Jag tror det blir november jag far. Även om det bara är min egen vilja än så länge; resten ger sig, och blir det inte i november kvittar jag det mot att få spendera mer tid med den kör jag saknar ända ut i tungspetsen när jag hör musik för många röster. Bara tre veckor kvar innan sången börjar igen för hösten.
Det är fascinerande att kunna vara så oerhört stark och så oerhört säker på vem man är och vad man är och vad man gör och vad man ger och samtidigt vara så svag och så öppen och så nära och så innerlig och så tillitsfull och ljuvligt underbart naken. Jag tror det var det där jag drömde om och längtade till och hoppades ha att ge alla åren i dagböckerna på hyllan som brast och störtade mot golvet men landade i sängen. Just nu är det nog sängen som är min bas i livet, i någon mening; jag har en karriär som är på väg att sätta fart in på ny räls, men det är mer av en ursäkt för att få breda ut mina vingar någon annanstans, lätta mark och på stadiga vingslag cirkla omkring runt himlarna, kuttra i skymningen och ruva anförtrodda känslor, bekymmer och knutar på livet. Ett flyttbart bo med inbyggd kamin och värme för två, förenat med en slags stående inbjudenhet som mer söker nätverka än binda, stödja stötta än singla ut.
Jag vet precis vad jag vill på kort sikt och jag ser vägen dit när den sakta öppnar sig och ibland är det jag som tar mig en stund i någons ögon och öppnar grinden till den, och ibland är det hon som fångar mina när en väg sluter upp med min och vi vandrar sida vid sida ett slag. Ett litet liv i livet, någon gång, så stort eller så litet som det blir. Det är litet som att jag börjat känna väven och nornornas fingrar när jag blundar och sträcker på mig, ser de små mönstren som hakar i varann där känslor börjar och logik tar slut. Tillräckligt för att känna men sällan sia. Känner november och längtar i och om själar jag kan namnge men ännu inte vet att jag får hälsa på i.
Lyckligast bräckligast tryggast naken intill naken, bildligt, själsligt, kroppsligt, sinnligt, innerligt, ärligt, öppet, fullkomligt. Det är inte ett, noll, noll ett noll; det är två som blir ett. Det fasta tillståndets fysik, nej, det fasta tillståndets kemi. Eller kanske alkemi. När vi gör guld av gammal bôs.
postad 23:34 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar