01:42 Beträffande kor, fans och idoler
Jag höll på att gå itu igår natt, i gryningen, när jag efter att ha drömt mig bort i rosa fjädermoln på himlen hajade till över att en silhuett av en ko som avtecknade sig mot dem, över hustaket på andra sidan parkeringen -- sju våningar upp i luften. Klockan fyra på morgonen, i ett om dagen sommarsömnigt, och om natten fullkomligt dött Mjärdevi.
Det var förstås ingen ko. Det var en radiolänkmast, någonstans bortom det huset. Men jisses vad den var kolik! ...och så bar det av hemåt med mig genom gryningsdimmorna.
Ibland undrar jag om inte en del motreaktioner fallerar kausailtetstestet, det vill säga de uppstår som direkt följd av någonting, som inte har inträffat än. Det hände mig senast igår, så jag är ganska säker. Jag kände en tydlig maning i gnällan (gallans mindre kända, men desto lynnigare lillasyster) innan jag gick och lade mig, men det var litet för sent för att vaska ur det ur systemet, och sanningen att säga, hade ingen funnit det särskilt mödan värt att läsa det heller, så vi gick inga viktiga alster miste.
*KNÄPP*, säger taklampan jag släckt i mitt vardagsrum, för andra gången på fem minuter. Den håller på att svalna av en smula, och uppger alltid dessa ceremoniella värmeutvidgningsknäpp på väg hem till fingervarmt igen, och veka hjärtan skulle inte få för sig att ställa sig under den, efter att ha hört den ljuda nyligen. Men den trillar aldrig ned, och den sitter ordentligt fast i sin förankring. Den har bara sin egen grej, liksom.
Och mitt kylskåp har nyligen anslutit sig litet till dess fanclub, förefaller det, eller så har det blivit litet suget på att börja sjunga, för det prövar allt oftare ut sin bas, när man rumsterar i köket. Senast nyss, när jag stekte några pannkakor, basade den ett slag, och bryr sig inte det minsta i om man dänger till det för att få det att knipa tyst. Jag tror det är stolthet. Eller möjligen att det känner sig övergivet, när jag så sällan lagat något riktigt ambitiöst på senare tid. Det står nog mest sylt i det för närvarande -- hallon-, lingon- och kanske någon marmelad, jordgubb- till exempel. Långtidsvaror, och litet roterande fil, mjölk, ägg och understundom rentav ost. Jag skulle också bli en smula gruffig med ett sådant liv. Så det får hållas, så länge.
Men det jag hade varit gnölsjuk på var inte mat, utan språk. Jag har känt mig på ett utförslutande plan ett bra tag vad det beträffar, och hade väl just kläckt ännu en liten bastard, när det klämtade litet vänligt i klockan som säger att en trevlig förbipassör sagt någonting, och det visade sig vara ett sådant där hej! jag ville bara avslöja att idag nappade jag. Visst är det väl en bra motreaktion på att känna att nej, usch, jag funkar inte längre med ord, som jag brukat förr? Helt ypperlig, tyckte jag, och tog en stunds funderare över egocentricitet innan jag gav med mig och lät naveln sluka det mesta av den här noten, förtjust mumsandes på alltsammans med den lätt idisslande fånblick vanligare påträffad hos kor.
Eller ståtliga radiolänkmaster i gryningsmotljus över Collegium.
Fast jag tippar att det egentligen handlade mer om hjärtat som pumpade extraslag i pur glädje över att ha känt en stunds närhet med någon som känts ha behövt något varmt omslag, som det var igår. Jag fundrar ibland över vad det är för quelquechose som gör att man fastnar som flugor vid sötsaker i somliga skribenter, och lätt passerar oberörd förbi andra, när det inte har att göra med de elementäraste misstagen. Jag har inte känt mig så flugpappersklistrig på bra länge, och tror att jag kom på ett bra skäl till det med, som jag i alla fall inte uppfyllt på länge. Det händer så litet himlastormande saker här. Så väldigt ont om bergochdalbana. I alla fall dalar; inga bråddjup som manar till medkänsla och personligt engagemang. Kanske är det en smula distanserat feelgood, ibland, men egentligen ingenting som lyfter in läsaren, spekulerar jag.
Jag lever visst ett rätt försiktigt liv just nu. Har massor av själsliga mentala resurser att sätta in för lättare så väl som tyngre problemlösning i omhjärtna frågor, men tar inte kapitalet i bruk genom att slita på det och försätta mig i de krångliga situationer där jag skulle behöva det; allt står till förfogande för de jag inte egentligen omger mig med, och tullas på så sällan att det är underbart befriande varje gång. Farligt, en gång i tiden, innan jag begrep att det inte var synonymt med förälskelse att få hjälpa till så där, eller snarare inte synonymt med parbildande kärlek. Fast inte farligt längre -- efter att ha smält den betan i något år. Och nu feglever jag, alltså. Oengagerande.
I stället plockar jag litet idoler som är ute och slåss med sina begär och drömmar, och dejtar de karlar det sjunger efter i hjärtat, kluckar och kvirrar och längtar och GÖR, åker på nitar och skriver av sig och tar stöd mot vad de kan luta sig mot och försöker igen. Så där jag egentligen vill leva själv, men är litet för bekvämlighetsfeg för för närvarande. Eller omsorgsklok, eller fegspelandes. Jag ser litet av bådadera; inte jaga rätt på någon att kära ned mig starkt i själv på hemmaplan, och ännu litet mer ingen att lämna bakom mig och slita itu hjärta ur så där som det skulle bli. Fast lita på att det är frestande, när man får vittring på en söt lingvist, som bor hemma i Linköping också. Jag hade definitivt trillat dit, om hon varit hjärtöppet verbal med, men i och med att första steget är mitt att tradera har det inte fallit ut i något alls.
Innan jag skjutit över till att ha de flesta idoler i hjärtat, var mina idoler mer händiga och kloka djur, av olika slag. En av de tidigaste, och största, var Skalman. Skalman, som borde bli invald till hedersingenjör och adlas, ordnas av tolfte snofskilevipporden och få en egen stjärna på någon lagom boulevard. Skalman, som alltid visste på råd, och yxade till mekaniserade eller psykologiska lösningar på närblindare djurs problem. En händig kille med hjärnskärpa av Jeevesiska mått, men utan Jeevesiska intriger. På den tiden ville jag bli en Skalman, tror jag, och det angav väl delvis tonen i hela min skolgång, tills jag slutligen ville någonting rätt annorlunda men litet diffust, väl på universitetet. Längsmed vägen dit hade jag hittat nya prima ideal, som MacGyver, ännu en prima ingenjör, med litet mer action, litet mer med hjärtat på amerikanska stället, litet mer intriger, om än fortfarande ungefär lika tillrättalagt. Men låt oss inte fastna i den lille kemisten i hockeyfrilla på livstids rädda-världen-uppdrag, för jag var inte färdig med Skalman än.
Skalmans uppfinningar var det där romantiska som fyllde min uppväxttid innan jag funnit, fastnat och fallit fura för hjärtats romantik. Det var som trolleri, men det var vetenskap, och det var forma idéer som omsattes i praktiken och förverkligade alla drömmar man kunde formulera i mackapärer. Det är något slags under att jag aldrig började leka med skruvar, muttrar, olja och självgående saker, ett under jag nog bara kan tillskriva min fars bristande engagemang för bilmeck, motorer och saker som brummar och är kladdiga, skulle jag förmoda, för annars hade jag nog idag med rätt stor sannolikhet omsatt mina magiska idéer i mekaniska verkstäder, tippar jag. Kanske, i alla fall.
Så blev det inte, och som jag aldrig fick upp väderkornet på de hängivelserna, hittade jag andra vägar att förlösa samma kreativitet på, och är idag i stället rätt höghattig magiker i en rätt väl inmutad nisch av programmering på, i och kring webben. Vilket jag förstås trivs som fisken i vattnet med, eftersom det råkade falla sig som bland de roligare ting jag kunde hitta att omsätta den sorts idéer som trillade in i skallen på mig, när jag väl fått smak på webben som medium. En slags alternativ verklighet där vilja, fantasi och en smula envishet dikterar nästan alla naturlagar, vilket är helt i linje med min smak. För att det gör mig till en slags Skalman eller MacGyver, i något annat vatten.
Men en sak som passerade mig obemärkt och oreflekterat, var Skalmans svaga sida: i sitt snille är det en sak han inte fixar på egen hand i sitt, förmodat självpåtagna, eremitiska liv -- han har tappat kontakten med sin kropp, och kan inte längre hålla reda på när det är dags att äta och när det är dags att sova. Rune Andreasson var genialisk. Och det var inte jag, när jag apade efter min idol i allt. Allt utom att lösa det där problemet med mat och sömn, en gång för alla, med mat-och-sov-klockan. Vi har alla kvar någonting att lära av våra idoler. Och, förmodligen, av våra hemliga fans.
Men nu pinglar mat-och-sov-klockan för ett mål mat. Vi hörs!
Det var förstås ingen ko. Det var en radiolänkmast, någonstans bortom det huset. Men jisses vad den var kolik! ...och så bar det av hemåt med mig genom gryningsdimmorna.
Ibland undrar jag om inte en del motreaktioner fallerar kausailtetstestet, det vill säga de uppstår som direkt följd av någonting, som inte har inträffat än. Det hände mig senast igår, så jag är ganska säker. Jag kände en tydlig maning i gnällan (gallans mindre kända, men desto lynnigare lillasyster) innan jag gick och lade mig, men det var litet för sent för att vaska ur det ur systemet, och sanningen att säga, hade ingen funnit det särskilt mödan värt att läsa det heller, så vi gick inga viktiga alster miste.
*KNÄPP*, säger taklampan jag släckt i mitt vardagsrum, för andra gången på fem minuter. Den håller på att svalna av en smula, och uppger alltid dessa ceremoniella värmeutvidgningsknäpp på väg hem till fingervarmt igen, och veka hjärtan skulle inte få för sig att ställa sig under den, efter att ha hört den ljuda nyligen. Men den trillar aldrig ned, och den sitter ordentligt fast i sin förankring. Den har bara sin egen grej, liksom.
Och mitt kylskåp har nyligen anslutit sig litet till dess fanclub, förefaller det, eller så har det blivit litet suget på att börja sjunga, för det prövar allt oftare ut sin bas, när man rumsterar i köket. Senast nyss, när jag stekte några pannkakor, basade den ett slag, och bryr sig inte det minsta i om man dänger till det för att få det att knipa tyst. Jag tror det är stolthet. Eller möjligen att det känner sig övergivet, när jag så sällan lagat något riktigt ambitiöst på senare tid. Det står nog mest sylt i det för närvarande -- hallon-, lingon- och kanske någon marmelad, jordgubb- till exempel. Långtidsvaror, och litet roterande fil, mjölk, ägg och understundom rentav ost. Jag skulle också bli en smula gruffig med ett sådant liv. Så det får hållas, så länge.
Men det jag hade varit gnölsjuk på var inte mat, utan språk. Jag har känt mig på ett utförslutande plan ett bra tag vad det beträffar, och hade väl just kläckt ännu en liten bastard, när det klämtade litet vänligt i klockan som säger att en trevlig förbipassör sagt någonting, och det visade sig vara ett sådant där hej! jag ville bara avslöja att idag nappade jag. Visst är det väl en bra motreaktion på att känna att nej, usch, jag funkar inte längre med ord, som jag brukat förr? Helt ypperlig, tyckte jag, och tog en stunds funderare över egocentricitet innan jag gav med mig och lät naveln sluka det mesta av den här noten, förtjust mumsandes på alltsammans med den lätt idisslande fånblick vanligare påträffad hos kor.
Eller ståtliga radiolänkmaster i gryningsmotljus över Collegium.
Fast jag tippar att det egentligen handlade mer om hjärtat som pumpade extraslag i pur glädje över att ha känt en stunds närhet med någon som känts ha behövt något varmt omslag, som det var igår. Jag fundrar ibland över vad det är för quelquechose som gör att man fastnar som flugor vid sötsaker i somliga skribenter, och lätt passerar oberörd förbi andra, när det inte har att göra med de elementäraste misstagen. Jag har inte känt mig så flugpappersklistrig på bra länge, och tror att jag kom på ett bra skäl till det med, som jag i alla fall inte uppfyllt på länge. Det händer så litet himlastormande saker här. Så väldigt ont om bergochdalbana. I alla fall dalar; inga bråddjup som manar till medkänsla och personligt engagemang. Kanske är det en smula distanserat feelgood, ibland, men egentligen ingenting som lyfter in läsaren, spekulerar jag.
Jag lever visst ett rätt försiktigt liv just nu. Har massor av själsliga mentala resurser att sätta in för lättare så väl som tyngre problemlösning i omhjärtna frågor, men tar inte kapitalet i bruk genom att slita på det och försätta mig i de krångliga situationer där jag skulle behöva det; allt står till förfogande för de jag inte egentligen omger mig med, och tullas på så sällan att det är underbart befriande varje gång. Farligt, en gång i tiden, innan jag begrep att det inte var synonymt med förälskelse att få hjälpa till så där, eller snarare inte synonymt med parbildande kärlek. Fast inte farligt längre -- efter att ha smält den betan i något år. Och nu feglever jag, alltså. Oengagerande.
I stället plockar jag litet idoler som är ute och slåss med sina begär och drömmar, och dejtar de karlar det sjunger efter i hjärtat, kluckar och kvirrar och längtar och GÖR, åker på nitar och skriver av sig och tar stöd mot vad de kan luta sig mot och försöker igen. Så där jag egentligen vill leva själv, men är litet för bekvämlighetsfeg för för närvarande. Eller omsorgsklok, eller fegspelandes. Jag ser litet av bådadera; inte jaga rätt på någon att kära ned mig starkt i själv på hemmaplan, och ännu litet mer ingen att lämna bakom mig och slita itu hjärta ur så där som det skulle bli. Fast lita på att det är frestande, när man får vittring på en söt lingvist, som bor hemma i Linköping också. Jag hade definitivt trillat dit, om hon varit hjärtöppet verbal med, men i och med att första steget är mitt att tradera har det inte fallit ut i något alls.
Innan jag skjutit över till att ha de flesta idoler i hjärtat, var mina idoler mer händiga och kloka djur, av olika slag. En av de tidigaste, och största, var Skalman. Skalman, som borde bli invald till hedersingenjör och adlas, ordnas av tolfte snofskilevipporden och få en egen stjärna på någon lagom boulevard. Skalman, som alltid visste på råd, och yxade till mekaniserade eller psykologiska lösningar på närblindare djurs problem. En händig kille med hjärnskärpa av Jeevesiska mått, men utan Jeevesiska intriger. På den tiden ville jag bli en Skalman, tror jag, och det angav väl delvis tonen i hela min skolgång, tills jag slutligen ville någonting rätt annorlunda men litet diffust, väl på universitetet. Längsmed vägen dit hade jag hittat nya prima ideal, som MacGyver, ännu en prima ingenjör, med litet mer action, litet mer med hjärtat på amerikanska stället, litet mer intriger, om än fortfarande ungefär lika tillrättalagt. Men låt oss inte fastna i den lille kemisten i hockeyfrilla på livstids rädda-världen-uppdrag, för jag var inte färdig med Skalman än.
Skalmans uppfinningar var det där romantiska som fyllde min uppväxttid innan jag funnit, fastnat och fallit fura för hjärtats romantik. Det var som trolleri, men det var vetenskap, och det var forma idéer som omsattes i praktiken och förverkligade alla drömmar man kunde formulera i mackapärer. Det är något slags under att jag aldrig började leka med skruvar, muttrar, olja och självgående saker, ett under jag nog bara kan tillskriva min fars bristande engagemang för bilmeck, motorer och saker som brummar och är kladdiga, skulle jag förmoda, för annars hade jag nog idag med rätt stor sannolikhet omsatt mina magiska idéer i mekaniska verkstäder, tippar jag. Kanske, i alla fall.
Så blev det inte, och som jag aldrig fick upp väderkornet på de hängivelserna, hittade jag andra vägar att förlösa samma kreativitet på, och är idag i stället rätt höghattig magiker i en rätt väl inmutad nisch av programmering på, i och kring webben. Vilket jag förstås trivs som fisken i vattnet med, eftersom det råkade falla sig som bland de roligare ting jag kunde hitta att omsätta den sorts idéer som trillade in i skallen på mig, när jag väl fått smak på webben som medium. En slags alternativ verklighet där vilja, fantasi och en smula envishet dikterar nästan alla naturlagar, vilket är helt i linje med min smak. För att det gör mig till en slags Skalman eller MacGyver, i något annat vatten.
Men en sak som passerade mig obemärkt och oreflekterat, var Skalmans svaga sida: i sitt snille är det en sak han inte fixar på egen hand i sitt, förmodat självpåtagna, eremitiska liv -- han har tappat kontakten med sin kropp, och kan inte längre hålla reda på när det är dags att äta och när det är dags att sova. Rune Andreasson var genialisk. Och det var inte jag, när jag apade efter min idol i allt. Allt utom att lösa det där problemet med mat och sömn, en gång för alla, med mat-och-sov-klockan. Vi har alla kvar någonting att lära av våra idoler. Och, förmodligen, av våra hemliga fans.
Men nu pinglar mat-och-sov-klockan för ett mål mat. Vi hörs!
postad 01:42 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar