23:32 Rött och högläsning

Allra längst in i min garderob, hittade jag en jättefin röd T-shirt. Varför har jag aldrig haft på mig den? Det var en väldigt mysig känsla att krypa in i den, och klart ovant att se sig själv i den med. Jag trivs bestämt i rött. Troligen (jag är ganska säker) är den en gåva från mitt (långt mycket rödare än jag) ex. Den var inte en av de plagg jag kommit att förknippa med henne och vetoade när hon var på väg att kasta dem (varpå hon alltså gav dem till mig, i stället: ty hon var en klok flicka, utöver att vara så god), men månne var den med i samma batch.

Jag tog mig för att raka mig innan dagens mysmässa, och som jag tidsoptimistade, blev jag sålunda litet sen och missade uppsjungningen, vilket var litet fånigt; ovarmsjungen, vill i alla fall inte jag ge mig på att sjunga särskilt starkt, allra minst i högre tonregister, och särskilt programmets hallelujande gick litet obekvämt högt upp i diskantklaven. Det är sådant man får förlika sig med, när man inte planerat bättre. :-)

Strax innan vi övat klart på dagens program, stack prästen åt mig en liten bok engelska bibelexcerpter igen, som senast, då Taizémässorna nyligen blivit tvåspråkiga, och jag visst klarat av uppgiften med glans förra gången. "Där ser man", tänkte jag, och kikade på vad jag fick servera den här gången. Fisk och bröd till fem tusen man, visade det sig. Jahopp. En till chans att öva sig på att prata litet inför folk, det är ju inte helt fel; det är något jag gör alldeles för sällan. Bortåt femtio, in allo -- en tillströmning tonåringar på förövning inför Taizéresa stod för den ovanliga välbesöktheten; i vanligare fall har det nog snarare varit hälften.

Det var inte riktigt lika kul gammalengelska den här gången, men jag tror det var litet mer text i stället. Jag ögnade genom den och reflekterade för mig själv att "distribute" är ett sådant där ord jag ännu inte reflexmässigt betonar korrekt när jag läser det (det är andra stavelsen som ska betonas), och sade det för mig själv -- och oj, så mycket bättre det låter rätt än när det börjar i ett betonat "diss". Ungefär som att det låter mycket bättre att säga "konstapel" än "konst-apell" (eller "konst-apel", men då blir det inte samma snedbetoning som jag råkat fastna med).

Idag fanns det inget podium att stå och mässa vid, men jag blev tillsmugen en stor svart mikrofon (makrofon?) i stället, och ställde mig på stället och läste. Det hakade sig litet på ett par ställen, men på det stora hela gick det fint, och blev inte ansträngt någonstans; tar man bara ut ord-, menings- och styckemellanrummet bra, blir det i allmänhet riktigt bra, allt som allt, och så även nu.

Högläsning är bra; jag vill ägna mig mer åt det. För närvarande blir det nästan bara av när jag hälsar på hos systerdöttrarna -- eller när jag blir shanghajad som här. Det var framförallt alldeles för länge sedan någon myshögläsning för flickeflarn över arton år; det kanske man skulle ta sig för som aktivitet någon gång -- Trollkarlens hatt, på bruten okynnesfinlandsvenska (en del litteratur är oerhört intimt förknippade med en viss röst och dialekt), eller Nalle Puh, eller litet Tage Danielsson, kanske. Jag provade Orson Scott Card med Hanna, någon gång för länge sedan, men dels var Ender's Game litet för otäck för henne, dels blev det mest att hon somnade efter något kapitel, vilket i och för sig var litet mysigt. Vad finns det för annan lagom högläsning, tro?

• högläsning