2006-10-01

23:32 Rött och högläsning

Allra längst in i min garderob, hittade jag en jättefin röd T-shirt. Varför har jag aldrig haft på mig den? Det var en väldigt mysig känsla att krypa in i den, och klart ovant att se sig själv i den med. Jag trivs bestämt i rött. Troligen (jag är ganska säker) är den en gåva från mitt (långt mycket rödare än jag) ex. Den var inte en av de plagg jag kommit att förknippa med henne och vetoade när hon var på väg att kasta dem (varpå hon alltså gav dem till mig, i stället: ty hon var en klok flicka, utöver att vara så god), men månne var den med i samma batch.

Jag tog mig för att raka mig innan dagens mysmässa, och som jag tidsoptimistade, blev jag sålunda litet sen och missade uppsjungningen, vilket var litet fånigt; ovarmsjungen, vill i alla fall inte jag ge mig på att sjunga särskilt starkt, allra minst i högre tonregister, och särskilt programmets hallelujande gick litet obekvämt högt upp i diskantklaven. Det är sådant man får förlika sig med, när man inte planerat bättre. :-)

Strax innan vi övat klart på dagens program, stack prästen åt mig en liten bok engelska bibelexcerpter igen, som senast, då Taizémässorna nyligen blivit tvåspråkiga, och jag visst klarat av uppgiften med glans förra gången. "Där ser man", tänkte jag, och kikade på vad jag fick servera den här gången. Fisk och bröd till fem tusen man, visade det sig. Jahopp. En till chans att öva sig på att prata litet inför folk, det är ju inte helt fel; det är något jag gör alldeles för sällan. Bortåt femtio, in allo -- en tillströmning tonåringar på förövning inför Taizéresa stod för den ovanliga välbesöktheten; i vanligare fall har det nog snarare varit hälften.

Det var inte riktigt lika kul gammalengelska den här gången, men jag tror det var litet mer text i stället. Jag ögnade genom den och reflekterade för mig själv att "distribute" är ett sådant där ord jag ännu inte reflexmässigt betonar korrekt när jag läser det (det är andra stavelsen som ska betonas), och sade det för mig själv -- och oj, så mycket bättre det låter rätt än när det börjar i ett betonat "diss". Ungefär som att det låter mycket bättre att säga "konstapel" än "konst-apell" (eller "konst-apel", men då blir det inte samma snedbetoning som jag råkat fastna med).

Idag fanns det inget podium att stå och mässa vid, men jag blev tillsmugen en stor svart mikrofon (makrofon?) i stället, och ställde mig på stället och läste. Det hakade sig litet på ett par ställen, men på det stora hela gick det fint, och blev inte ansträngt någonstans; tar man bara ut ord-, menings- och styckemellanrummet bra, blir det i allmänhet riktigt bra, allt som allt, och så även nu.

Högläsning är bra; jag vill ägna mig mer åt det. För närvarande blir det nästan bara av när jag hälsar på hos systerdöttrarna -- eller när jag blir shanghajad som här. Det var framförallt alldeles för länge sedan någon myshögläsning för flickeflarn över arton år; det kanske man skulle ta sig för som aktivitet någon gång -- Trollkarlens hatt, på bruten okynnesfinlandsvenska (en del litteratur är oerhört intimt förknippade med en viss röst och dialekt), eller Nalle Puh, eller litet Tage Danielsson, kanske. Jag provade Orson Scott Card med Hanna, någon gång för länge sedan, men dels var Ender's Game litet för otäck för henne, dels blev det mest att hon somnade efter något kapitel, vilket i och för sig var litet mysigt. Vad finns det för annan lagom högläsning, tro?

0 kommentar:

Skicka en kommentar

01:48 Tid

Jag har nalkats, levt och sett tillbaka på dagen med en känsla av att det är någonting på programmet jag glömt bort men som stod på schemat, och jag har ingen aning om vad det är. Om det alls var någonting. Jag hoppas det inte var någonting bra, tänker jag, och känner mig som en lurvig och go', klok i hjärtat men inte särskilt begåvad nalle. Blev det inte av idag, kan det säkert bli av någon annan dag i stället.

Faktum är att det som just passerade genom min tankestuga var en liten not om tiden. En sådan där synnerligen tillsnidad sak, som en smula ansträngt överpolerat försöker mana till eftertanke och igenkänsla för den storhet tiden vi har är, genom att kalla den tiden vi får, genom allsköns liknelser och genom att tänja litet på orden ("today is a gift -- that is why it is called the present"). Jag läste den i svensk översättning, och givetvis såg just det där sista fasligt löjligt ut. Nå, här är originalet, för den som vill följa mitt resonemang som följer, med samma bakgrund som jag.

Jag reagerade mest på uppräkningarna av "för att förstå värdet av [ett år, en månad, vecka, dag, timme, minut, sekund, millisekund]", och själva ingångsperspektivet till dem. Det är döende ögon som sträcker sig efter tiden, det är lidandet under en enhet tid som sätter känslomilstenar för dess värde, det är den knappa marginalen du hade behövt ytterligare, men inte hade eller inte förvaltade rätt, eller, i ett endaste fall, den reaktion i tid(senhet) som var livsavgörande till din fördel (...inkassera kr. 400!).

Faktiskt är jag litet förvånad, med tanke på resten av texten, att det inte i stället var skrivet ur perspektivet trafikolycka med dödlig utgång, och vad mannen bakom ratten kan säga dig om misstagets sekund, som medförde att en medmänniska strök med.

Jag tycker texten resonerar helt bakvänt. Ja, tiden är en gåva. Men man förverkar den så fort man går i tankar om klockan tickar, klockan tickar, klockan tickar. Måste ta vara på! Måste vara effektiv! Ingen sekund att förlora! Då har du redan mist den. Läs Momo eller Kampen om tiden (det senare alltså en bititel), eller än hellre Bodil Jönssons Tio tankar om tid.

Tid är vad du gör av den. Tid du spenderar på att spara tid i syfte att spara tid, eller våndas över tid, som går åt, inte finns i tillräcklig mängd, och så vidare, blir ett slags spilltid. Det är ganska snarlikt energi, och energiförluster i större system. Tid du låter rinna iväg i tidsvåndor dras från den tid du gör någonting meningsfullt av. Försämrar din tids verkningsgrad. Det är som energiförlusterna i en motor -- bensinmotorer har en effektförlust i överföringen om hela 85%.

Tid i sig är bara en skala som vi kan se vår framfart längsmed. Som de vita strecken som markerar vägens mittlinje, som flyger förbi utanför bilfönstret. Eller strecken vid vägkanten vi vandrar längsmed, i sakta mak. Årtalen i kalendern, där vi kan vända ett par blad tillbaka och kanske se namnen som utgjorde vår värld förra året, eller för tre år sedan, eller tolv. Namn på kärlekar, vänner, platser, idoler, organisationer...

Vad man fyller den med och hur, handlar mer om hur du vill leva. Jag vet rätt bra hur jag vill leva. Jag vill fylla rätt mycket av min tid med andras tid. Dela närhet, tankar, känslor, och göra saker tillsammans med människor som vill ägna sin tid med mig, då och då. Sjunga, dansa, laga mat, ligga och dåsa och pyssla om varann efter att ha satt i sig alldeles för mycket mat (ty det blev gott), hud under mina händer, hår mellan mina fingrar, mjukdelar mot mina läppar, långa samtal, skapande verksamhet. Ett litet axplock vad jag vill, och fyller, min tid med, när den känns som mest välfylld.

Tid i sig är värdelös. Känner inga lyckor. Uträttar inga arbeten. Den får sitt värde när du multiplicerar den med någonting. Jag tänkte försöka mig på ett eget tecknande, ur bejakande ögon, av vad tid kan vara värd, när den är värd som allra mest.

Millisekunder, är så små, så små, så vi ser dem nästan aldrig. Vi har 86,4 miljoner om dagen, så det ska rätt mycket till för att uppmärksamma någon enskild, om man inte ägnar sig åt vetenskapligare studier med lupp. Med min nördhatt på kan jag då och då förundras över vad jag med min dators förlängda arm kan uträtta under blott en millisekund. Det rasslar till, och miljontals komputroner åstadkommer något, som det skulle tagit mig veckor att göra själv, om jag inte givit upp i tristess långt innan dess.

Men en sekund kan man kännbart ta på värdet av; föreställ dig bara det allra första ögonblicket, strax efter att du lyft en telefonlur och du inte vet vem som ringer, när du hör en kär röst i andra änden, och trivselflodportarna öppnar sig.

Och var kan man bättre, renare och klarare läsa en minuts värde än i den skälvande kroppsmuskulaturen, det hävande bröstet, de gnyende, kanske lätt hesa stämbanden när det närmar sig allt mer, allt hastigare, det rikt känslostrålande ansiktet hos en partner som just överskrider fattningsgränsen för njutning, pendlar in och ut ur en helt annan värld, ömsom sköljs bort och finner grepp om verkligheten igen, på nytt mister det, återfinner det, i skalv efter annat, som släpper tyglarna, spränger alla njutningsvallar, och till slut kollapsar i en suck, och med en puls som ännu springer marathon, ett rosenskimmer för ögonen, och drar dig närmare intill sig för att bara ligga tätt, tätt intill varann och efterglöda. "Den vackraste stunden i livet var den när du kom", i min uttydan, kort sagt, och det är en stund jag vill återvända till, ofta.

Värdet av en timme kan mättas på så många sätt; det kan vara en timmes ljudande i körsång, eller dans, för tre nya turer, som mina senaste två tisdagar lindy hop, eller en lycklig rygg som gått från spända knölar och sargad nacke till lika lyckligt lealös, varm och go' som väl den stunden när du kom, eller att åter ha en kär i dina armar, under dina händer och att njutas i stora drag med hela kroppen i rikt gränslöst kel -- vid en timme börjar en så explosiv utveckling i underbara möjliga innehåll att det är svårt att inte spränga ramarna för formatet; jag hade tänkt hålla mig kring ett stycke per tidsenhet.

Värdet av en dag tror jag man bäst frågar en nygift brud om; jag hade den förunderliga glädjen i att som brudparschaufför se och känna in bästis Jennys dag; det är verkligen Hennes dag, det känns så starkt och så mycket: det är Hon som strålar klarast och i största allmänhet är världens mittpunkt. Jag kände det så mycket tydligare då än när min syster gifte sig, men såg det också på så mycket närmare håll, liksom, även om käraste syster också sken.

För en riktigt bra bild av värdet av en vecka, tror jag vi ska ut till en ensligt och naturskönt belägen sommarstuga, någon gång under sommarindustrisemestern, dit en helt utschasad, sönderstressad deadlinearbetare tar sin semestertillflykt, mol allena, på flykt från stress, press, schemata, kaffeöverkonsumtion, sömnbrist, andnöd och tusen andra symptom på ett liv som knappt går att leva. Vidgande lungor, tystnaden, de stillsamma ljuden som så småningom börjar vakna ur tystnaden; kluckandet från de små vågorna mot båthusets trä, vindens spel i lövverken, prasslet av en sork som kilar in under verandan. Stjärnorna som tänds på kvällshimlen, en i sänder, somna till doften av sensommar genom det öppna fönstret. Det återvända lugnet i kroppen, på väg hem för att möta världen igen, med kropp och själ som födda på nytt.

Vad en månad beträffar, känner jag att en förälskelse är svårslagen; hela insjuknandet, inkubationstiden, känslofrosseriet, kärleksfyrverkeriet, allt oöverträffligt och underbart man vaggar sig själv knasig i, kärleksförklaringarna, orden, breven, telefonsamtalen, mötena, svärmerierna, alla förvecklingar, dumheter, illa dolda hemliga signaler sinsemellan ute bland vanligt folk, fåraktiga ertappade miner, glädjen som smittar alla som ser en och omistligen kan tas fel på att det är kärlek som dansar i kroppen och vill ut genom varje por, i varje steg, glöder i ögonen, avslöjas i tonfallet, står skrivet på näsan när man tittar på varann, drunknar i varandras ögon, suckar fånigt, går hand i hand... Den där månaden som kommer tillbaka, då och då; när nyponen står i blom, och minnet flyger dit på lätta vingar till en grillkväll, eller när hösten lägger sig och man ser att träden står i samma brand som , när det första trevande mötet var nu, när allt var nytt och en värld, ett universum varandra att upptäcka, avtäcka, bli förtrolig med och älska.

Värdet av ett år tror jag man ser bäst när man har många nog att ha urval till att se var det vände, var man plötsligt bröt genom murarna och fann sig själv, eller vägen ut, vägen framåt, löste någon livsknut man kämpat med och gått bet på, var man tog tag i sig själv, bröt ett dåligt mönster, frigjorde sig från en smärta eller plåga, blev frisk, fann mening, förstod, äntligen bytte karriär, följde sitt hjärta, lärde sig lyssna, sätta värde på sig själv, se sina vänner, kom i kontakt med sundare sammanhang, fick grepp om sin kreativitet, förverkligade sin första dröm, bevisade för sig själv vad man tidigare trott sig oförmögen till, äntligen fann styråran i sitt liv och med kraft och vilja ställde sig vid rodret och tog ut kursen. Långa processer med tydliga markörer för ett före och ett efter. Det var 2006 som förändrade allt. Ett hädanefter, ett dessförinnan.

Varje minut kan inte vara en älskads orgasmer, varje år inte epokgörande i ditt liv. Men du kan i alla fall se till att fylla det med förstånd, hjärta och vilja. Med värde. Nu och nu och nu. I morgon, och i övermorgon. Inte skjuta det bra på framtiden, strössla in det här och var över dagarna som kommer, anfall en vän med ett förslag om strax, middag och samkväm, hos mig, medtag en gul lök som fattas till huvudrätten. Söndag i Tomaskyrkan: Taizémässa 18-19, valfri sångövning i regi 17:15 innan, om man vill. Fika på campus på tisdag vid tio: medtag stickning; scones och te finns på plats. Den där sortens små lätta beslut man aldrig har någon anledning att skjuta på.

Jag har jobbat en vecka på mitt nya jobb nu, inte dragit några astronomiska lass än, inte börjat späcka några tabeller med data, fylla schemata med löften och skattade estimat, milstenar eller andra planer. Jag läste en lång artikel (sidan ser oändligt lång ut, men det mesta är kommentarer; i skrivande stund minst 75%) idag om att jobba på Google, och om främst det mjuka i deras företagskultur, den ostyckade tiden. Det är på samma gång tillbaka till Bodil Jönsson och bort från en stresskultur vi betingats vid, i och med klockans inträde i samhället och tidens struptag om allt vi gör. Google drar inte upp releaseplaner, utan ser helt enkelt tiden an. När det är klart, är det klart, men stressar man upp det, blir resultatet litet sämre.

En god vän frågade mig, orelaterat, om jag inte tänkte börja jobba på Google någon gång; de verkar ha ett så bra klimat där, och jag svarade att jo, kanske det. Men först vill jag känna efter litet i den företagskultur jag hamnat i just nu och kanske för litet som jag vill och vart jag vill, efter eget huvud och hjärta. Se hur det utvecklar sig, om det bär sig, hur jag trivs i det, om det får mig att må bra och går ihop med den livsstil och livskvalitet jag tänker mig, eller utvecklas mot en datumdriven process med Pavlovskt utportionerad stress över kalenderns faser eller om det blir en kreativ soppa som kanske är besk ibland men mestadels fyller en med energi och gör en sugen på vad det ska hända för något spännande idag.

Men går det i putten om ett halvår, så visst är det väl ganska troligt att jag hör mig för med familjen Google om jag får komma in och leka. Jag tycker om deras idé om att göra det lätt att göra vad de vill, och hjälpa till med småsaker som kan bli stora bekymmer på ens egen horisont, som till exempel när man inte riktigt har tumme med byråkrati -- jag tycker mig begripa att de har en hel del olika former av inbyggd moderlighet i väggarna, utöver fria lagade välsmakande måltider, och jag är nyfiken på den där kulturen på massor av sätt, med mina etnologiska känselspröt och för att studera en livsföring jag är nyfiken på att leva inom ett slag, för att låna idéer till en framtid jag själv vill bygga för mig och mina närmsta. Kanske där, eller kanske inte.

Jag tycker om arbetsplatser där man kan förkovra sig inom stödroller eller inom själva verksamhetens kärnfokus, där man kan arbeta med verktyg en dag, eller komplicerad forskning på någonting helt annat en annan dag, och där jag uppmuntras lägga en dag i veckan, sisådär, på något helt orelaterat vad projekt jag annars pysslar om. Jag är i nuläget kanske ännu friare än så, det vet jag inte riktigt än, för viljor och gränser är ännu mycket luddiga och jag arbetar helt på fri hand efter eget sunt förnuft, med ena handen vid rorskulten och andra vid rodret, då och då ropandes i tratten som mynnar i Kalifornien att Nu styr jag bi! Och då svarar tratten att Så bra!

Och vad övrigt är, får jag helt enkelt se tiden an. Var det någon som ville fika snart?

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se