2006-09-27

16:00 Läpptoner

Läpptonen är den allra minsta sortens elementarpartikel, och är den pigga elektricitet som får det att hoppa förtjust i läpparna när man pussas. Bara så ni vet. Läpptonerna är ena bra gynnare, trots att de är så små.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

12:30 Det går ju som en dans!

"Så bra du för", tyckte en gammal lindyhopräv igår kväll, framåt 22, strax innan hon började lära mig dansa Charleston. Ja, gammal var hon förstås inte, och lära mig är också att ta i litet, men klockan närmade sig i alla fall 22, och övningspasset var slut sedan någon timme, benen förtjust möra, alla tjejer som var kvar var därmed dansade, tror jag, och därtill var det en av kvällens roligare danser, även om jag inte hann pussla ihop motoriken riktigt på plats. Jag klurade vidare litet på cykelsadeln hem, och tror jag begrep ifatt också, samt fått ihop något som ser ut att såväl fungera, gå jämt upp i en åtta och, tror jag, överensstämma med vad hon visade.

I övrigt, dansar vi dock fortfarande bara omkring i sexor, även om det blev tre turer till på kunskapsschemat igår. På tok för litet! Att föra känns fortfarande som att världsvant speta omkring i danslandet, med en vokabulär av, ja, jag vet inte hur många, tre eller fyra ord! Som extra krydda på moset fylls den pittoreska gymnastiksalen upp av en hel drös mer klädvarma dansöser och dansörer från övriga kursnivåer efter avslutad övningstimme, så man får se en massa jättekul och varierade ting av alla de slag, som man förtjust ser fram emot att lära sig stava till själv, så småningom. Missförstå mig rätt; det är faktiskt skitkul, och en fasligt bra idé av gillet att stoppa in det där passet social dans i direkt samband med nybörjarkursen, så det inte bara blir ett tafatt traggel med samma lilla stapplande krets, och så man lär känna litet mer folk över hela spannet, men jag blir sugen på att ta kvantsprång i nivå! :-)

Och då är det förstås extra kul med de där tjejerna som inte skyr att bidra med litet av vad de kan som jag inte kan. Hette hon Malin? Säg att hon hette det, så att jag har lärt mig ett till namn. Och kanske ännu ett, en Ann. Det ger sig nog. Hedvig satt kvar, i alla fall, och det var precis lika skitkul att dansa med henne igår med, om inte roligare, tack vare den breddade vokabulären. Vi valsade omkring i samma slags ystra dansglädje den här gången som den förra, och fungerade så där friktionsfritt som bra dans ska. Det var väl någonstans i trakten av då vi lärt oss dagens dos turer som hon kom upp i rotationen (jag formligen älskar när det där uttrycket är applicerbart! :-), och vi snurrade omkring en stund och hystade glad-joner åt alla håll. Som bonus, har jag visst stigit i nivå så pass att jag numera kan prata och dansa samtidigt. Oftast utan att tappa takten! :-) Bonus.

Fast det blir litet för svårt när motparten är lindyräv och tar sig alldeles egna friheter, säg, att dansa åttor när jag dansar sexor, och försöker mig på någon tur som kanske inte alltid riktigt går jämnt upp, eller i alla fall får mig att komma ur fas, även om det räddas vad henne beträffar. Men rävdans är litet så där smått i överkurslandet ändå, och fungerar det, är allt sådant ren bonus. :-) Vi nykläckingar harvar på bra och utan att det går knackigt när vi bara antastar varann, så kanske kanske kan vi gå upp litet i tempot med nyheterna snart? Högt tempo och attacktakt, blev det i alla fall under de senare timmarna efter övningens slut, rent musikaliskt, och när BPM-räknarna slår i taket, behöver man nog helt enkelt gå över till Charleston-steg för att alls ha en sportslig chans att hinna med; trippelstegen (som ska in på ett taktslag vardera) tar formligen död på benen. :-) En salva glada skratt bevittnade ett par av proffsen som utmanade varann på något som närmast torde liknas med lindyhopens svar på Duelling Banjos, och en synnerligen högrödansiktad kvinnlig duellant gav sig till slut och föll charmant lealös ihop i en liten hög på golvet. En på de flesta sätt varm liten mikroepisod insprängd i det fullspäckade gladschemat som spände upp kvällen.

Och varmt är det alltjämt. Sommarvarm kväll att cykla hem i, varmt av dansandet i den lilla lokalen så allt vatten i den för kvällen denna gång medhavda vattenflaskan tog slut, och vaderna börjar också bli litet varma i kläderna, för dels var jag inte helt paj i dem vid dagens slut, dels har jag ingen träningsverk idag (wi!), och dels gick det över förväntan att hänga med i alla låtarna, inklusive de snabbsnabba under kvällen, även med brute-force-lösningen att helt enkelt bara själv höja tempot. Visst rann svetten över ryggen, men det gör ju inte så mycket; det är bara damerna som blir hållna om ryggen, än så länge i alla fall, och motion är bra, eller nå't. ;-)

En av de längre tjejerna, som för övrigt är förvillande lik Catfish, hade någon slags tröja som exponerade ett parti rygg någonstans där man håller om, vilket var skönt för varma händer, för värmeavledningen där var något smått fenomenalt; hon var sval närmast som en riktigt fotfrusen flicka. Svett är bra tech, när den tillåts fungera! :-)

Jag behöver visst öva på det där med att ta emot komplimanger jag inte är beredd på -- jag är visst fortfarande kass på det, och har inte riktigt fått in reaktionen att bara bli glad och säga tack spontant, utan hänfaller visst fortfarande till att se det som någon slags fråga ("hur kommer det sig att?"), och försöka spekulera i hur det kan ha blivit så, eller om det är så mycket att hänga upp sig på. Dummkraft! Så ska man inte bete sig, och det där bagaget vill jag lämpa av någonstans. Träning, träning. Och bra med miljöer där man inte är van och har färdiga mönster och reaktionsmönster, som i skrivande, där jag ju är väl hemmastadd redan.

I morse vaknade jag före sex, och hade huvudet fullt av jobb. Hjärnan hade visst lagt en och annan sömntimme på att besvara ett mail om vad jag vill hitta på med första månaden på jobbet som ligger framför mig, och jag hade massor av bra idéer på vad som borde göras. Sätta upp en base of operations online, någonstans, med litet Trac och Subversion, förslagsvis hos Amazon EC2 som jag gick med i igår för minsta meck och pris, och på så vis direkt klättra från en/en-och-en-halv till uppåt tre-fyra på den tolvgradiga skala of programmer goodness rätt och slätt kallad "The Joel test". Project instrumentation, eller så. Friskt framåt, och minsta möjliga mått administration. Vi får se hur det landar hos Justin; jag är onekligen rätt nyfiken på hur vi kommer jobba ihop på det här bygget. :-)

Jag svalde också nesan över att ha stoppat min gamla jobbofon full med komihåger för saker som ska hända, med vibrationspåminnelser några minuter till en timme i förväg, och sen se den sluta leverera bildskärm, och ringde upp min tandläkarklinik för att ta reda på när mina återstående tider är (i morgon och övermorgon). Det är bra att ha ett hum om vad larmen betyder när de väl kommer, samt ett slags förväga planeringshum om vad dagarna kommer innehålla, så man lägger sömn och så vettigt och inte dubbelbokar in något annat efemärt i samma tidspann (och jag erkänner att det stod "slot" här, innan mitt ännu delvis livsdugliga avengelskifieringstroll nöp den).

Det är dumt att anförtro sina ägg till en enda ruvare, vare sig den är en fån, en tjänst på nätet (Google Calendar?), eller en filofax; all sådan där teknik kan fallera spexigt. I natt, då jag vaknade, rotade jag litet med den fina svarta kalender jag fick av exet, som det var veckans analoga natt i vilket fall och jag tänkte se hur framtiden torde lägga sig litet kring events och liknande, och göra någon slags planering med jobb och annat i åtanke, höra av mig i tid till folk som behöver framförhållning och så där. Det sitter fortfarande små olikfärgade nostalgiskt förtjusande post-it-lappar här och där, om föreslagna romantiska events med det planeringssinnade exet, som vore jag en välintegrerad del i hennes livscykel, men som jag gillar mitt liv rätt bra även som det blev, bekommer de inte direkt, och som jag ändå har kvar henne som god vän, är det rentav litet kul när de korsar kalendern, någon gång. Även om jag nästan aldrig kikar i den; den har mer antagit formen av ett inte så värst uppdaterat uppslagsverk, som är fullt av luckor i vad det försöker täcka in. With occasional condiments. (Trollet har gått på lunch; klockan slår strax tolv!)

Nå, det var en nyttig översikt, och jag kanske hinner både fixa laptop och fån innan det är dags att fara och hälsa på i Göteborg, och kanske kan det bli en hel liten hög dagar på plats och besök där nere hos såväl Fredrik som exet, innan flyget går vidare till Budapest med mig och en busslast andra körsångare. Jag får konferera litet, och kanske ligga på om att det är bra att lösa det praktiska rätt snart, om det går.

Nu skriker magen Sushi! Kikkobar! på mig, så jag ska nog skämma bort den litet idag och kanske skriva en topicmap-motor under eftermiddagen, så jag kan känna mig en smula duktig. Igår blev det ett finhack för att konvertera javascript:-länkar på Helgon till riktiga länkar, men det kan jag inte riktigt räkna som arbetstid med gott samvete annat än att hålla hjärnan i trim och testa idéer.

Jag undrar vad det var för något prat om (människo)språk härom sistens som fick mig att tänka på LISP, på precis det där temat, om att öppna hjärnan för nya och fullkomligare sätt att tänka. Kan det ha varit något jag läste om en nyfiken hållning till österländska religioner? Nå, strunt samma. Dagens poäng för verbös rappakalja som faktiskt betyder någonting även om det ansträngt sig för att utestänga de icke invigda, går till LiU Magasin 2-2006, för nominalfrasen "psykosocialt belastade innerstadsskolor". Plingeling! Fem eufemistiska floskelpoäng utdelas för väl förrättat mörkande av obekvämt laddade ord-för-dödliga. Jag såg en rätt kul kontaktannons på ungefär samma tema, där någon fiffig amerikanska snofskodat ihop någonting som var värre än mina tröttevighetsmeningar i ohelig parning med värsta sortens legalese -- av allt att döma åsyftandes att utestänga de nittionånting procent av befolkningen som inte har en PhD eller tre, för att så att säga sålla fältet. :-)

Och skrattade förtjust. Men jag skulle nog begå seppuku om jag gav mig i lag med någon som faktiskt pratade så där. (Okej, det skulle jag inte; sådana där ritualer är så dumt, så det inte riktigt finns. Fast bara nästan, för på något sätt finns de ändå.)

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se