2006-05-21

21:59 Closet anthropologist

Till mina lyckligaste stunder hör de där jag lär känna människor som de är av naturen. När alla förväntningar på dem, i form av normer att inte avvika från, ramar att passa in i och annat konformistiskt, kasserats, när ingen ser på och alla domare gått och lagt sig. När de klätt av sig Sverige, eller Duktig, eller Korrekt, eller de roller de fastnat i hos sina mångåriga vänner och bekanta. När de är trötta, eller sjuka, arga, förtvivlade, lyckliga, lulliga, ensamma hemma, eller vad annat som krävs för att de ska ömsa sina skal och bli sig själva utan friktion. Nakna, kort och gott.

När de inte spelar teater.

Det är ingen kritik på alla rollerna; det mesta är uppfostran och socialt arv, en hel del är grupptryck, ofta bra, ibland dåligt, men alltsammans har en massa sammanknytande och världsförenklande syften vi helt enkelt inte vill eller bör avskaffa. Det är civilisation. Att forma sig efter och anpassa sig till varandra enligt alla möjliga oskrivna förordningar.

Men jag älskar inte landet, och jag älskar inte dess normer; jag älskar människorna. Och var och har ett eget litet landskap inneslutet i landet, komplett med murar, gränsvakter och regering, och en diplomatisk frenesi att leva på både omgivningens villkor och sina egna på en och samma gång. Och jag tycker om att lära känna och förstå båda sidorna.

Jag älskar inte alla; det erkänner jag, men jag dömer inte. Jag närmar mig inte heller alla; avlägsnar mig där jag inte är välkommen, och spionerar inte på folk. Det är inte värt någonting för mig att rita inre kartor över otillgängliga landskap. Ett bergigt och oländigt Nepal lockar inte, såvida jag inte har visum, eller allra helst diplomatpass.

Men ett välkommen, ett handslag och ett leende, öppnar dörrar i mig jag blir knollrig av glädje av att träda in genom, och se mig omkring med stora barnögon. Känna på saker, lyssna, försöka se och förstå mönster, fråga om det jag inte förstår. Jag tror det syns, och känns. Jag vill läsa dig. Ur din penna och från dina läppar. Lyssna till ditt hjärta. Känna in rytmen. Känna leendet strax sprida sig över ditt ansikte, sekunden innan musklerna hunnit dra sig samman för att bilda äppelkinderna. Se dig inifrån på samma gång som utifrån.

Jag är mikroantropolog, en människa i taget. Jag bryr mig inte om kulturen de byggt omkring sig så mycket; på sin höjd finner jag nyanser i subkulturer intressanta. Men varje enskild människa i sig själv är ett klockspel jag kan lyssna på i timtal. Kanske, om känslor och annat hamnar i harmoni, lära mig så väl att jag får spela på dem, med deras tillåtelse. Kanske så väl att jag inte behöver be om deras tillåtelse. Kanske så väl att jag har den a priori. I tillit, kärlek och komplett förtroende.

Det är långa vägar från de höga bergspassen vid gränsen, in i hjärtats innersta vrår. I exil känns de oändliga att vandra, men är man väl förbi gränsposten försvinner tiden. Resan blir målet, och målet ett slags vilotillstånd i symbiotisk harmoni.

Jag känner mig litet ute på vandring igen, efter att ha suttit still och känt mig hemlös och mållös en tid. Det är mysigt, och även om jag väl kanske inte har några egentliga mål eller planer än, än mindre några pass, har jag vackra turistbroschyrer och lyxiga estradbiljetter till de bästa platserna. Vänskap och glatt prat, och massor av dörrar så där litet halvt på glänt. Ingen extranyckel och inte ett andetag bort, men väl ett hej! Vad trevligt att få en flukt på dig!

Sådant där som inte kan köpas för pengar.

1 kommentar:

Blogger Fröken K skrev...

i brist på bättre språkbruk (jag skyller på samhället, chokladbrist och gammal hederlig lathet vad gäller formulering): Herrejävlar vad bra.

22 maj, 2006 22:42  

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se