2009-06-21

09:33 Språk och tänkande

Season flyttade ut strax före lunch idag. Jag kommer med största sannolikhet gräva ned mig i en väldig massa intellektuellt intressanta saker någon tid framöver.

Jag läste just en not av Jon Udell om en liten folkgrupp i Amazonas som hade evidensbaserade verbformer (förstahandsinformation -- jag såg -- som en ändelse, andrahandsinformation -- X berättade -- som en annan, härledd kunskap -- jag drar slutsatsen att -- en tredje), följde länken till den längre presentationen om detta folk, deras språk och kultur, och sedan började en hel massa intressanta tankar frodas i huvudet på mig.

Att börja tala i explicita termer av vad man har för fog för ett påstående, så fort man säger något, hade tydligen (och här skulle jag använda en verbform som indikerade "Jon Udell skrev", eller kanske "jag drog slutsatsen att", för källan går inte på djupet av denna ack så intressanta detalj) fått denne missionär att lämna sin tro. Det blir liksom litet tjatigt och nednötande att prata om vem Jesus var och vad han gjorde, när varje enskilt påstående förankras i att det inte har någon verifierbar källa.

Att språk formar hur vi tänker, och att hur vi tänker också skildras i och återspeglas av hur och vad vi kommunicerar, är sannolikt ingen nyhet för flertalet som läser det här. (Den skarptänkte noterar kanske att även om den där meningen är ett påstående, faller dess tes litet retoriskt sett litet utanför mönstret genom att underförstå sig såsom en sanning. Varför nu jag reflekterar över det.)

Det som slog mig, så där hux flux, var implikationerna om vi skulle införa nya språkliga verktyg i vårt eget språk.

Detta efter, humoristiskt nog, åratals fascinerade studier av vilken enorm hävstång språkliga förbättringar utgör inom programmering. Alldeles nyligen, specifikt, i mitt fall, hur man i vissa avancerade språk med deras typiska utvecklingsmetodik programmerar abstraktionsmässigt nedifrån och upp (man förändrar språket, steg för steg, tills det har blivit ett precisionsverktyg för att tala i termer av och lösa det problem man greppas med -- det vill säga, man flyttar språket närmare problemet), i stället för uppifrån och ned (helt vanlig söndra och härska-teknik -- att bryta ned ett problem i mindre delproblem om och om igen, tills de är så små atomer att man lätt prickar av dem ett efter ett -- eller att flytta problemet närmare språket, för att fullfölja jämförelsen ovan). Det kanske inte är av så jättestort intresse för min läsekrets här, men en artikel jag läste härom dagen exemplifierade ganska fint nedifrån-och-upp-design genom att flytta språket (Arc) närmare problemdomänen "läsa dataformatet JSON". Jag är förstås inte rätt person att föreslå, men jag tror att även icke-programmerare kan kika litet på sista sidan och uttyda i alla fall litet grand av vad som pågår, efter att språket har manglats om till att korthugget beskriva vad som händer på hög nivå med engelska.

Det här sättet att anpassa språket till att bli ett bättre verktyg att uttrycka handling med är också att göra det till ett bättre verktyg att tänka med. Ett sätt att få språkligt stöd att se vilka hål som behöver fyllas i, till exempel, undvika logiska fallgropar, missinformation och störningar, kapa bort skrymmande överskottsredundans (ja, det är roligt att bygga självexemplifierande ord ;-), och en hel massa annat. Och i programmering, om man är lycklig nog att arbeta i en miljö som tillämpar den här metoden, gör man det alltså genom att flytta problemet och problemdomänen närmare språket programmeraren tänker och talar.

Om vi som helt vanliga människor i stället börjar bygga om vårt språk, till att hjälpa oss att bli bättre tänkare -- det vill säga precis tvärt emot 1984 -- skapar vi fantastiska förutsättningar för att faktiskt fortsätta skjuta i höjden intellektuellt. Om mänskliga språk i minsta grad följer samma kapacitetskurva att kunna ge sig i kast med knepigare utmaningar som programmeringsspråk, vilket inte skulle förvåna mig (det skulle dock förvåna mig om det inte var ungefär så), har vi någonstans mellan en faktor tio och hundra att vinna i tankeskärpa och överblickbarhet att hämta där redan utan (kirurgiska) hjärnmodifikationer, enligt mina skattningar. Det råkar bara vara en väldigt excentrisk sak att göra.

Många betraktar mig som litet excentrisk, för att hitta på nya roliga ord det saknas en bra glosa för här och där, eller erodera ett befintligt ord till något jag tycker blir mer pedagogiskt, och då handlar det ändå om rätt obetydliga förändringar som en ny glosa här och där; typiskt något substantiv, verb eller adjektiv. Det jag pratar om är hela syntaktiska och semantiska konstruktioner; att införa automatiska källhänvisningar, obestämdhetsmarkering, uppmärkning av kausalitet, samvariation, anti-dito, och så vidare; att ta in en massa överlagrade nyanser som troligen typiskt kräver omfattande omstruktureringar och nya grepp. För föga är vunnet så länge vi fortsätter i vårt befintliga språk och tillfogar den här informationen, utan genomgripande strukturella förändringar för att bibehålla spåklig ords- och tidsekonomi. Blir meningar genast dubbelt så långa, kommer vi inte orka till punkt, och sluta tänka halvvägs i stället. Det finns rätt enkla anledningar till att talat språk har ungefär så korta meningar som det har, liksom att skrivet språk lättare urartar till längre meningar, så ofta som för mig.

Mediets begränsningar och icke-begränsningar formar vad som trycks genom det. Påstår Johan, tronandes blott på egen empiri.

Kanske är det min programmerarerfarenhet som vaknar när jag märker med knivskarp skärpa att här segnar tänkandet fast, för att jag saknar (eller det saknas) en vokabulär att uttrycka, typiskt, emotionella ting med -- jag önskar mig rätt ofta långt rikare språkliga verktyg och konceptfloror för såväl vänskap, kärlek och relationer, som kel. Vetskapen om hur mycket gripbarare och mer platsiskt något blir när man byggt dess kommunikativa primitiver först.

Det vore väldigt intressant att forska på vad som vore djupt användbart att bygga in språkligt stöd för i den lingvistiska våtvaran vi programmerat våra huvuden med. Eller, rättare sagt, våra anfäder och den kultur vi omgett oss med, programmerat våra huvuden med. Vilket sträcker sig ännu djupare än språk, och vidare in i världsuppfattning, med mera. Men det är en ännu större domän. :-)

3 kommentar:

Blogger Basic skrev...

Efter vad jag har förstått så baseras babytecken, dvs att lära spädbarn från 6-9 månaders ålder ett förenklat teckenspråk, på precis det här. Deras hjärnor utvecklas lite snabbare och mer eftersom de får ord att jobba med, som är enklare för barnet att uttrycka innan talorganen är fullt utvecklade.

När jag pluggade på universitetet blev skillnaden mellan olika programspråk väldigt tydlig. Några använder samma tänk som det första språk de fick lära sig, och det var ytterst få som klarade av att ställa om hjärnan och tänka på det sätt som det nya programspråket förväntade sig. Man KAN programmera funktionellt i Pascal, och man KAN programmera procedurellt i Lisp, men det blir inte speciellt bra.

24 juni, 2009 22:40  
Blogger Hans-Georg Lundahl skrev...

Han kan intet ha haft så mycket till tro till att börja med ...

Det blir liksom litet tjatigt och nednötande att prata om vem Jesus var och vad han gjorde, när varje enskilt påstående förankras i att det inte har någon verifierbar källa.

Och tvertom är det rätta:

Det blir liksom mycket uppbyggligt att prata om vem Jesus var och vad han gjorde, när varje enskilt påstående förankras i att det har en verifierbar källa. Via en veriufierbar källa, via en verifierbar källa i n antal led.

22 september, 2010 16:18  
Blogger Hans-Georg Lundahl skrev...

Jag menar: en kultur är en ganska verifierbar källa till sitt upphof. Skulle du ett ögonblick gå med på att Siddharta Gautama eventuelt intet hade hållit en predikan i Benares?

22 september, 2010 16:21  

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se