02:15 Vad är oddsen? Kollapsvarning?
Det kommer troligen stå "Mission: increasing the interconnectedness of all things, to human benefit", i min CV. Och det tycks inte alltid vara något jag behöver göra så mycket åt själv, alla gånger; världen är ruskigt liten och sitter redan ihop rätt duktigt på ganska många håll och kanter, redan innan man lägger sig i själv.
Igår var intressant. Inte minst roliga, och praktiska, sammanträffande. Vad är sannolikheten att någon man språkat upp, eller rentav blivit uppspråkad av, bor hundra meter från mammas övernattningslägenhet i Stockholm? Eller att hon är mycket nära vän med en tidigare arbetskamrat på mitt förra jobb, och spenderade nyåret med henne, för den delen.
Som Tage uttryckte det: plötsligt var sannolikheten uppe i hela hundra procent. Och då har det ju nästan hänt!
Det var jättefascinerande, och litet att gå ur en verklighet in i en annan, att hälsa på mitt i ett liv jag inte sett eller vetat någonting av för några dagar sedan. Det var en varm lägenhet, på alla sätt. Till temperaturen, ljuset, musiken, inredningen, stämningen, välkomnandet. En gemensamt byggd middag; lövbiff, haricots verts och hasselbackspotatis. Och, medan vi väntade på ugnen, soffprat och soffmys.
Med några ögonblicks undantag, flöt konversation och samvaro, ur mitt perspektiv i alla fall, i helt okomplicerad harmoni. Det var inte svårt alls att vara mitt vanliga fysiska jag. De där få men laddade sekunderna det hängde en tyngd i luften, följde på en fråga -- är min fysiskhet sexuellt laddad?
Vi har knappt kommit så långt in i bekantande med varann att jag vet vad hon menar utifrån hur hon ställer frågor, men jag är redan ganska säker på att hon gärna uttrycker preferenser genom övertoner i indirekta frågor, och jag försöker känna om det ligger en önskan om at det skulle göra det eller en oro över samma sak, medan sekunderna tickar iväg och ger alltmer tyngd, laddning och komplikationsfylld obeslutsamhet i varthelst det landar. När sanningen är att det är litet av en icke-fråga för mig; att det är hennes val och en gräns inte jag tar initiativ att överträda, men inte själv slog vakt om för egen del. Men det försöker jag inte brodera ut då.
Några vacklande sekunder där, försöker jag känna efter hur hon svarar, innan jag bestämmer mig för att hon nog inte kommer känna sig oattraktiv eller kränkt om det inte är sexualitet jag visat, och väljer den tryggare vägen, och när hon liksom andas ut och all närhet är avdramatiserad, flyter närhet och involvering lättare och tryggare, och det är som att det inte finns en vakad på agenda hängande i luften längre. Bara frihet under ansvar, på ungefär samma sätt som det är i de flesta av mina vänskaper.
Det är kanske ett litet udda sätt att se det, men i någon mening känner jag mig en smula tyglad i nästan alla mina relationer, med manliga som kvinnliga vänner jag gärna har nära mig och i min tur kommer nära. Jag tycker så mycket om det där nära, och oftast finns det en massa murar som omgärdar det, ur många olika vinklar. Alla har litet olika konfiguration och själv river jag gärna så många som möjligt, inklusive mina egna. Det är litet omvänd kapprustning; man måste nedrusta tillsammans i ungefär samma takt, och får vare sig gå mycket snabbare eller långsammare fram än motparten. Medparten? Den här processen, tror jag, tar alltid tid. Definitivt även för henne, i alla fall, även om hon inte hade något tålamod alls till att vänta ut nosa-på-varann-innan-man-råkas-dansen.
Kvällen förflyter under en mjuk matta elektronisk musik med rötter i jazz, med mycket njutningsfullt pyssel i hennes hår, nacke, axlar, rygg, armar, händer, fötter, underben, händer, och en del kramar, men kanske mest känner jag att jag vilar i henne ögon. De är ljuvligt uttrycksfulla, och det förvånar mig en smula i efterhand, för jag brukar inte hålla så väldigt mycket ögonkontakt, i vanliga fall. Det är inte så mycket drunkna i, även om jag ser precis hur lätt det vore, men rysligt trollbindande fascinerande.
Särskilt när samtalet närmar sig utbrändhet och jag, innerligt, försöker ledsaga henne mot övertygelsen att det är ett reellt hot och värt all energi att upparma i sitt försvar för att aldrig komma i närheten av, när det är uppenbart att hon är på väg rakt mot det. I ett jobb hon älskar och brinner för, med en växande arbetsbelastning, och känningarna av de första symtomen skockande strax utanför dörren. Och ju mer och närmare jag beskriver det lilla som fastnade från min nyliga läsning av Bodil Jönssons bok om stress och utbrändhet, och vägen tillbaka, dess mer stiger den där ljuvliga intensiteten i hennes blick. Och tårarna. Det blir gripande på ett sätt som får mig att hejda mig, och allt jag läst blankas bort, när jag känner att jag börjar komma för nära hennes verklighet, samtidigt som jag egentligen skulle vilja kunna fortsätta tråden ut och kanske väcka upp och lura med henne att ta de första måtten och stegen att vända situationen innan den går i kras.
Men jag kan inte. Och det är inte för mig att lägga mig i heller. Särskilt som jag inte har mer än hennes ögon att se det genom, och inte riktigt lärt mig läsa henne väl nog att veta vad det är hon står i eller är på väg mot. Hur bra hon är på att väja. Men det är ju också just det där sista. Vi blir så bra på att väja, och har gjort det under så lång tid. Med ett hela tiden växande lass att balansera. Mer att hålla kvar på vägen. Parera. Innan vi till slut parerar litet för mycket eller litet för litet, och det rasar i diket.
Och lät något litet för nära dig själv, är boken jag läst -- Att utmana stressen -- full av berättelser, processer och verktyg för att ta tag i problemet och komma på rätt köl igen. Rekommenderas. Särskilt Bodils kapitel.
Igår var intressant. Inte minst roliga, och praktiska, sammanträffande. Vad är sannolikheten att någon man språkat upp, eller rentav blivit uppspråkad av, bor hundra meter från mammas övernattningslägenhet i Stockholm? Eller att hon är mycket nära vän med en tidigare arbetskamrat på mitt förra jobb, och spenderade nyåret med henne, för den delen.
Som Tage uttryckte det: plötsligt var sannolikheten uppe i hela hundra procent. Och då har det ju nästan hänt!
Det var jättefascinerande, och litet att gå ur en verklighet in i en annan, att hälsa på mitt i ett liv jag inte sett eller vetat någonting av för några dagar sedan. Det var en varm lägenhet, på alla sätt. Till temperaturen, ljuset, musiken, inredningen, stämningen, välkomnandet. En gemensamt byggd middag; lövbiff, haricots verts och hasselbackspotatis. Och, medan vi väntade på ugnen, soffprat och soffmys.
Med några ögonblicks undantag, flöt konversation och samvaro, ur mitt perspektiv i alla fall, i helt okomplicerad harmoni. Det var inte svårt alls att vara mitt vanliga fysiska jag. De där få men laddade sekunderna det hängde en tyngd i luften, följde på en fråga -- är min fysiskhet sexuellt laddad?
Vi har knappt kommit så långt in i bekantande med varann att jag vet vad hon menar utifrån hur hon ställer frågor, men jag är redan ganska säker på att hon gärna uttrycker preferenser genom övertoner i indirekta frågor, och jag försöker känna om det ligger en önskan om at det skulle göra det eller en oro över samma sak, medan sekunderna tickar iväg och ger alltmer tyngd, laddning och komplikationsfylld obeslutsamhet i varthelst det landar. När sanningen är att det är litet av en icke-fråga för mig; att det är hennes val och en gräns inte jag tar initiativ att överträda, men inte själv slog vakt om för egen del. Men det försöker jag inte brodera ut då.
Några vacklande sekunder där, försöker jag känna efter hur hon svarar, innan jag bestämmer mig för att hon nog inte kommer känna sig oattraktiv eller kränkt om det inte är sexualitet jag visat, och väljer den tryggare vägen, och när hon liksom andas ut och all närhet är avdramatiserad, flyter närhet och involvering lättare och tryggare, och det är som att det inte finns en vakad på agenda hängande i luften längre. Bara frihet under ansvar, på ungefär samma sätt som det är i de flesta av mina vänskaper.
Det är kanske ett litet udda sätt att se det, men i någon mening känner jag mig en smula tyglad i nästan alla mina relationer, med manliga som kvinnliga vänner jag gärna har nära mig och i min tur kommer nära. Jag tycker så mycket om det där nära, och oftast finns det en massa murar som omgärdar det, ur många olika vinklar. Alla har litet olika konfiguration och själv river jag gärna så många som möjligt, inklusive mina egna. Det är litet omvänd kapprustning; man måste nedrusta tillsammans i ungefär samma takt, och får vare sig gå mycket snabbare eller långsammare fram än motparten. Medparten? Den här processen, tror jag, tar alltid tid. Definitivt även för henne, i alla fall, även om hon inte hade något tålamod alls till att vänta ut nosa-på-varann-innan-man-råkas-dansen.
Kvällen förflyter under en mjuk matta elektronisk musik med rötter i jazz, med mycket njutningsfullt pyssel i hennes hår, nacke, axlar, rygg, armar, händer, fötter, underben, händer, och en del kramar, men kanske mest känner jag att jag vilar i henne ögon. De är ljuvligt uttrycksfulla, och det förvånar mig en smula i efterhand, för jag brukar inte hålla så väldigt mycket ögonkontakt, i vanliga fall. Det är inte så mycket drunkna i, även om jag ser precis hur lätt det vore, men rysligt trollbindande fascinerande.
Särskilt när samtalet närmar sig utbrändhet och jag, innerligt, försöker ledsaga henne mot övertygelsen att det är ett reellt hot och värt all energi att upparma i sitt försvar för att aldrig komma i närheten av, när det är uppenbart att hon är på väg rakt mot det. I ett jobb hon älskar och brinner för, med en växande arbetsbelastning, och känningarna av de första symtomen skockande strax utanför dörren. Och ju mer och närmare jag beskriver det lilla som fastnade från min nyliga läsning av Bodil Jönssons bok om stress och utbrändhet, och vägen tillbaka, dess mer stiger den där ljuvliga intensiteten i hennes blick. Och tårarna. Det blir gripande på ett sätt som får mig att hejda mig, och allt jag läst blankas bort, när jag känner att jag börjar komma för nära hennes verklighet, samtidigt som jag egentligen skulle vilja kunna fortsätta tråden ut och kanske väcka upp och lura med henne att ta de första måtten och stegen att vända situationen innan den går i kras.
Men jag kan inte. Och det är inte för mig att lägga mig i heller. Särskilt som jag inte har mer än hennes ögon att se det genom, och inte riktigt lärt mig läsa henne väl nog att veta vad det är hon står i eller är på väg mot. Hur bra hon är på att väja. Men det är ju också just det där sista. Vi blir så bra på att väja, och har gjort det under så lång tid. Med ett hela tiden växande lass att balansera. Mer att hålla kvar på vägen. Parera. Innan vi till slut parerar litet för mycket eller litet för litet, och det rasar i diket.
Och lät något litet för nära dig själv, är boken jag läst -- Att utmana stressen -- full av berättelser, processer och verktyg för att ta tag i problemet och komma på rätt köl igen. Rekommenderas. Särskilt Bodils kapitel.
postad 02:15 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar