2006-07-24

23:33 Om andas andra

Jag hade en rätt fattig helg och dumdristade inne i ett väder som stavades utomhus in i varje minsta detalj, och det var skam på torra land, men idag befriade jobbet mig från min borg och solen sken och gräset grönskade och skogen doftade och brännässlorna doftade i skyhöga klungor på båda sidor av vägen i det dunkla skugglandskapet precis i utkanten av det lilla skogspartiet intill Flamman.

Och Flamman är ingen flicka, utan ett poetiskt väldöpt studentboende i Linköping, där jag alltid intuitivt föreställt mig att flicktätheten är mycket större än på andra håll i sta'n, även om det förmodligen inte skiljer sig ett dyft från Ryd, där jag själv bodde, i må vara litet högre standard, om än fullt lika studentikost och korridorigt som de små gryten de huserar i Flamman. Vars tak brann upp härom året, som extra krydda på kanelen. :-)

Men det bar ut i sommaren och lätt som ett rent samvete for jag fram på cykeln och duschade mig i sommar medan nysvetten bildade en tunn hinna av det glansiga på en karl som rör sig och lever och mår så jag finge något att komma hem till att duscha av mig i kväll, när jag pratat av mig litet. Och jag är så glad att jag inte bor närmre jobbet dagar som dessa, att jag inte har bil, att jag inte behöver bil och därför vill jag sjunga, att sommaren är min.

På vägen hem bar det, om möjligt, av ännu fortare och visslandes, allt möjligt som inte komponerats det senaste halvåret årtiondet århundradet; än Green sleaves i Vallaskogen, än Chopin vid rödljusen, än det ena, än det tredje, och inuti en glad piruett över att vänta en god väns prat ett par timmar vid hemkomsten; en lyx att drömma om, de dagar den blott vore ett "tänk om..." eller "om ändå...".

Jag kanske brer på för mycket smör på smörgåsen, baxar in för mycket kärlek i hjärtat på en gång och älskar som om jag vore snarare än hade ett harem, men jag mår så sagolikt bra av att tycka om människor utan att lägga band på känslorna; följa var och en i sina dagar sina känslor sina hang-ups, låna en vink ett leende en vänlig knuff i ryggen ditåt de vill och längtar, när de bromsat in och behöver den som bäst, och jag vill egentligen inte lägga mig i vart deras liv tar vägen, minst av allt betrakta mig själv som någonting på deras karta, bara älska vurma pyssla om ändå. Baske mig om jag inte liksom redan har flyttat till USA i själen; jag trampar mindre revir i folk än någonsin, känns det som, och det för en pojke som aldrig varit revirisk av sig i förstone. Visst träffar jag lär jag gärna känna hälsar på pratar med smeker och knådar IRL om jag kan, men det är det brinnande vill lära känna mer se förstå som eldar på, inte vilja binda bjuda in bli min i kväll i morgon i framtiden.

Just nu tycks det gå en ljuvlig balans i det, att ingen kärar ned sig i mig för djupt men inte heller stöter bort mig för att jag kommer för nära, och det är en slags lyx att stilla njuta det som jag aldrig fått för mig sträcka mig efter när jag levde ett mer långhorisontigt liv i längtan efter relationer. Att bygga, underhålla och leva tillsammans. Jag har väl fortfarande ingen längtan efter ett singelliv utan det, men just nu är det allomfamnande en så härlig medelväg genom alltsammans att jag blir tjatig innan jag vet ordet av. Jag hade inte kunnat ta den här semestern från alltsammans med mindre än att försätta mig i en situation där villkoren dikterar vad känslorna kan hoppas längta efter med en rimlig chans att vinna. Det är beklagar och det är grattis; jag får ingen flickvän att dela nästa år med, men älska dem så mycket du vill och de tillåter, det till trots.

And I love them and they do.

Jag drar djupa andetag ur er och är lycklig som få. Jag känner mig som i ett omvänt harem där jag valts in till fem eller tio bord intill värdinnan att dela en liten men ömtålig bit av deras liv, på deras villkor och mina med, ett litet olika balansläge vid varje bord, men samma värme och det är här jag hör hemma i dig som skulle skava under vilket slags namn på relation som helst jag kan komma på och krocka med allsköns ömsesidiga uteslutanden så fort den fick ett namn och sitt knippe tillhörande innebörd.

Jo, förresten, jag kan få in det under ett namn utan att det krockar med tillhörande ramifikationer -- solochvårande, smygenhet och lögner. Fast det går litet på tvären med att jag inte smyger med det och att alla jag följer tätt om hjärtat också följer dessa ord. Öppenhet och valfrihet och raka bud och ärliga känslor är så fantastiskt jäkla bra att jag inte längre förstår hur man kan överväga att välja någonting annat. Kanske har jag bara en förbannad lyx i situationen att inte behöva gömma mig.

1 kommentar:

Blogger Christina skrev...

i fem år cyklade jag genom vallaskogen, kryssade mellan skalbaggarna och lyssnade på altcountry och bjäfs. vitsippor om våren och gult om hösten, motregn och c-huset.

å, de dagarna är över.

25 juli, 2006 09:29  

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se