2006-10-22

23:41 Veckans i-landsproblem

Den kommande veckan har jag en jobbrelaterad punkt på schemat jag inte ser fram emot men som en smula syftar till Mitt och Företagets bästa, i symbiotisk småborgerlighet.

Det handlar om att ingå avtal, och den här gången att ingå avtal om att jag köper en 5%:ig A-aktiepost för en spottstyver och att få koll på vad det medför i rättigheter, åtaganden och andra allsköns konsekvenser. Till min hjälp får jag fråga ut moderbolagets "General Counsel", någon slags advokat, vad det luktar, om jag så vill. Rent konkret handlar det om att plöja genom tre dokument amerikansk legalesiska om tillsammans cirka elva tusen ord och därpå ta ställning till om jag vill lägga cirka 700 kronor på att få aktier andra fått pynta cirka tjugo tusen kronor för.

(Hemskt synd om mig, jag vet.) Sju hundra är ju föga att bekymra sig över, men ingå avtal med amerikaner gör jag gärna så litet och så sällan jag kan. Vad jag redan vet från goda vänners erfarenheter är att man som fåmansföretagsgrundare med A-aktier i bagaget löper markant större risk att bli slumpmässigt utvald av skatteverket för millimetergranskning av ens självdeklaration, och att det kan gå rätt illa om man går bet på att manövrera rätt i eventuellt strul som följer i bakvattnet. Ibland är det oerhört tråkigt att vara vuxen.

Gissningsvis är det väl mest en drös aktiviteter som att vara med och välja styrelsemedlemmar och dylikt, men säkert slinker det med en och annan punkt som kan göra mig till insiderbrottsling eller något annat larvigt om jag inte ser upp och sätter mig in i vad allt handlar om. Sådant här är mördande tråkigt, men jag känner att jag borde. Det förvånar mig en smula; det är liksom en motivering jag rynkar på näsan åt.

Men så länge det är engångsinsats, inte blir någon vana eller någon börjar prata om optionsprogram och annat tjafs, så låt gå. Annars är det benen på ryggen som gäller och fortare iväg åt andra hållet än Bertie Wooster med ett giftaslystet fruntimmer i hasorna.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

05:01 Förkylning, kräsenhet och förundran

Usch.

Jag drog på mig en praktförkylning i slutet av semesterresan till Budapest, och har varit mer eller mindre ute för räkning en tid. Misär. Troligen någon av de sista dagarna eller rentav på vägen hem, med tanke på förkylningars tre-fyra dagars fördröjda utlösning; i torsdags var den färdigutslagen, och jag med den. Visserligen envisade jag mig iväg till körsången, men sen har allt stått rätt stilla. Det var någon slags prestation att ta mig genom och kommentera / utöka ett jobbdokument i 445 punkter till en deadline igår, men i övrigt och sedan dess är det som om sekundvisaren stannat.

Orkeslösheten, halsen full med slem och blod och den allmänna misären fick mig att fundra litet över om det inte kan ligga litet i det där vilda överslaget att karlar plus sjukdom blir en rätt mycket sorgligare pöl än kvinnor plus sjukdom, alltså att det inte finns mycket som är ynkligare än en förkyld karl. Även om jag inte riktigt känner in mig nu i schablonbilden som sympatifiskare, som jag alltid tänkt det där uttrycket handla om -- att det är så mycket mer synd om karln, än motsvarande sjuka kjoltyg, att han är snudd på döende, var jag inne på att det torde finnas nivåskillnader i lidandetröskel. Det vill säga tidsintegralen för smärttröskel; när man summerat ont och ynk över en rymd tid, och det rasar ut en viss mängd upplevt lidande efter likhetstecknet.

Där tror jag kvinnor har magnituder större beredskap, vana och tillvänjdhet än män. Att det helt enkelt är så oerhört mycket mer skit på vindrutan hela tiden som tjej än som karl. Att strul med kroppen är mer naturlig återkommande del av livsrytmen, som väder och vind, snarare än att kroppen är något som bara fungerar, kan förutsättas vara i topptrim, inte bli öm, göra ont, tappa precision, bete sig oväntat och så vidare. Själv är jag van att kunna ta ut svängarna, slita rätt hårt på mig och kanske någon gång ibland vara stel i axlar och rygg, då och då ha någon sträckning eller något annat obetydligt, men i största allmänhet fungera. Topptrim.

Jag blev oerhört förvånad av att erfara att min egen kropps kanske ointressantaste organ, bröstvårtorna, blev känsliga och irriterades av att skava mot morgonrocken, när jag stod vid diskhon och diskade ur en stekpanna, begrundandes allt det här. Inte för att det alls är möjligt; det vet jag så väl, så mycket och ofta det drabbar en del flickor jag bryr mig om (och typiskt långt mycket värre än så, därtill), bara just att det drabbade mig. Så där brukar de inte bete sig, liksom; de är visserligen ett för min del helt glädjelöst organ (erotiskt sett värdelösa), men de brukar också lika mycket vara sorgfria. Nu var de inte bara irriterade av direkt beröring, utan hade omgärdat sig med några centimeter demilitariserad zon, som inte heller ville veta av beröring, om än inte bet ifrån sig lika hårt.

Sträcker jag på mig, som i en vällustig kattgäspning, erfar jag en orgie småkrämpor överallt; det är som att jag kroppsligen kan känna virusutbredningen i muskulatur och andra vävnader; som att en tredimensionell inre karta som i vanliga fall är tom, helt genomskinlig, nu är ett vimmel av virusnebulosor av varierande täthet, färg och utsträckning. (Språklig fundering: i två dimensioner täcker och överlappar saker varann, i tre skär och omsluter de varann, men i en eller fyra har vi bestämt inga ord?)

Roande; näsan hade, tills alldeles nyss, inte bestämt sig för att ge sig in i leken. Bara en sådan sak. :-)

De här dagarna har jag gått och smågnagt mig över en känsla av kräsenhet. Att jag är nybliven ägare av en jättekul leksak, en liten svart macbook, och inte varit så stormförtjust över det som jag tror att jag hade varit när jag var tio år yngre. Förvisso i stormruschen till körsången i torsdags kastat ur mig till en bekant små pip som "Man kan raka sig med iMovie, men det är inte lätt!" -- men mest har det varit sansat, och litet irriterat över allt jag hade velat ha annorlunda. Tangenter som sitter helt fel, saknas eller kombineras ihop på fel sätt, paddens ensamma musknapp som är så alldeles vansinnigt dumt, mutter över att inte kunna radera eller avmontera en hög filer i grupp, och så vidare. Nästan ingen entusiasm alls.

En stark kräsenhet som breder ut sig på en hel faslig massa fronter där jag vet vad jag vill ha, vad som går att få och går att göra, och som blivit min måttstock för vad världen sen får försöka leva upp till för att bräda mig. Det är litet så jag kan läsa med strimman av en smula avundsjuka då andra blir lallande idioter när de beskriver någon musikartist eller låt som de är eller nyligen blivit begeistrade i. Känslan är ju härlig, menar jag; det är Livsglädje, Mening, Substans, Upplevande, Flow, och en hel del annat smaskens, medan jag själv på allt fler områden mist förmågan, eller i alla fall fått markanta funktionsnedsättningar i den. Det var fasligt länge sedan jag lyckades erfara den i konsumerad musik, till exempel.

Musik jag är del i och sjunger själv har jag kvar det i, likaså är kel ett säkert kort, massage, åt båda håll, och djupare samtal om liv, filosofi, abstraktioner, känslor, relationer, språk, ibland rentav programmering och system. Film och teve är rätt borta från kartan, såvida jag inte upplever dem tandem med någon annan eller i grupp. Dans, förstås, är också med, men även där har det hänt (i tisdags) att det inte varit ensamt saliggörande; jag kom hem med ett stort "jaha" i bagaget, trots att jag hade hela två lektioners turer och lärdomar att svälja på en gång och inte en endaste stund fastnade i känslan "ja, ja, men kan vi få något nytt att sätta tänderna i snart?" -- utan hade alldeles fullt upp med att ta in och sätta ihop alltsammans.

Jag har svårt att föreställa mig något mer avundsvärt än ett barn som med klotstora ögon förundras över någonting; det är så litet som förvånar och förundrar nu som jag möter. Jag är litet för beredd, och det slår ned litet för få glädjeblixtar och positiva, glada nyheter och överraskningar. Litet för mycket jämntjock gröt och pyttesmå glädjar, som jag för egen del ofta släcker ut genom att reagera på med en social returglädje som, när den (oftast) inte fortsätter eka omkring och sätter en ton fler faller in i, utåplånar den där egna känslan av att ha stigit litet i humör gentemot nyss. Jag förbrukar ofta litet av min egen energi för att den ger bättre verkningsgrad i delad glädje än när jag behåller den för mig själv, och ibland, som i mörka höstetider, dämpas det litet mer än annars, för att andra behöver den mer än vanligt, på samma sätt som även jag själv behöver värmen bäst just nu.

Dagens icke-aktivitet, som jag påbörjade redan litet igår kväll, var att spela genom det (tolv år) gamla och numera gratis äventyrsspelet "Beneath a Steel Sky", vilket man kan ladda ned och köra på ungefär vilken slags dator och operativsystem som helst. Jag provade mac, för att se hur illa det är med muspaden. Ganska, visade det sig; att kunna emulera en andra musknapp genom att med två fingrar på padden och en tredje klicka på knappen blir inte lika bekvämt och lätt att använda som att ha två musknappar från början, är jag rädd; förhoppningsvis landar den insikten hos äppelingenjörerna med, till slut. Jag tror det är åsnefundamentalism bakom att de envisas med möss för folk utan fingermotorik.

Kommande lördag ska jag och mina två körreserumskamrater ut och dinera någonstans; en sådan där litet oväntad aktivitet, som jag passade på att snabbt vilken-kul-idé!:a och ja-det-är-klart-vi-ska!:a, när det kom upp på körövningen härom kvällen, nästan innan meningen hunnit ut ur föreslagaren. Initiativ behöver pysslas om, och en initiativekologi där man kommer i mål redan på att ha luftat tanken är mycket trevligare att leva i, för att det blir en uppåtgående cirkelbejakande spiral. Jag försöker så för många initiativ som inte tar fart själv för att kunna låta sådana där bra idéer rasa till marken.

Hoppas jag hunnit bekämpa det mesta av förkylningen tills dess.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se