23:18 Choklad! Och tillit.

Det somrar alltjämt. Och är varmt.

Väldigt varmt. Byxor var ett plagg för mycket, när jag gav mig ut på rekognoscering; jag borde ha haft shorts. Kortärmad tröja var dock helt rätt, och var fortfarande rätt nyss en stund före 23, då jag gick en vända till postlådan (ej att förväxlas med brevlådan!), för att posta förnyelsepappret för mitt körkort. (Bäst att göra hela jobbet samma dag, så det inte blir liggande någonstans och försvinner i mitt ickeorganisatoriska kaos.)

Bekvämligheten att gå till Expert för att få ett garanterat okej körkortsfoto kostade ett par hundra, och nu har jag fem hyggliga bilder av mig själv över, där jag inte alldeles ser ut som en apa. (Så det kan nog inte vara riktigt giltigt ändå.) Vi kan konstatera att jag är precis tillräckligt kokett för att raka mig innan jag tar ett kort jag ska bära med i plånboken de tio närmaste åren, men inte tillräckligt kokett för att klippa mig, vilket jag var i ungefär lika stort behov av. Undre och övre gräns därmed fastslagna. :-)

Resten av dagen klämde jag på ögongodis i teknikshoppar, och kan med fördel tas ett jättelikt skutt över för den inte överdrivet teknikintresserade läsaren, från långa harranger om kapitalvaror, till ännu längre om känslokapital.

Efter att ha sneglat inne på Expert i mobiltelefonhörnet och inte hittat något jag stod ut med, for jag ut till Tornby, närmare bestämt PC City, där det en trevlig lyskomit jobbar och förbinder större delen av den lokala nördsfären med insiderinfo om nytt i butiken. Jag hade tänkt löna honom för bra jobb genom att köpa min laptop på hans provision, när det blir av, och nu var det alltså dags för en titt på äppeldatorer.

Ett långt prat med en säljare senare, förefaller det som att jag nog inte kommer köpa den därifrån ändå, för Apple trilskas viss något alldeles erbarmligt med alla månglare som inte är Apple Store, och kräver att de köper datorer i större volymer än praktiskt ungefär. Så eventuellt landar det med en beställning från Dustin Home i stället. Vilket förefaller smidigare på många sätt; de tycks ha samtliga detaljer på min inköpslista i sitt sortiment.

När jag kladdat färdigt på det lilla sortiment macböcker som fanns inne, konstaterat att jo, pro-versionen blir onekligen rätt varm, att de inte väger så mycket och att jag egentligen inte vet mycket mer nu än innan jag provade, gav jag mig vidare efter fån för att se hur det ligger till på den fronten. Först en tur till Elgiganten, där jag fick reda på att fyrbandighet mest var av nöden om man var sugen på sydamerika. Att ha kvar det som sållningskriterium städade bort nästan alla telefoner som fanns (utom två av de på plats, varav ingendera drog något i mungiporna). En smula kul var det dock att pilla på en massa fåner; Elgigantens fånvägg har skarpa telefoner man kan leka med. Det hade inte OnOff, som jag for till näst; där var det atrapper, som dock ibland var ganska verklighetstrogna. Däribland en jag blev en smula kär i, av ungefär samma anledning som det är lätt att tycka om äppelsaker: en mattsvart glansig sak, egentligen utan något alls som påminde särskilt mycket alls om en mobiltelefon, mer än till dimensionerna; i övrigt såg den mer ut som en lyxig iPod. Så snäpper man upp den, och vips lyser det kattdjurögsrött om några tidigare osynliga touchknappar. Mm!

...och så hette den choklad! (instinct says: "buy!")

Fast egentligen började jag hela övningen med en tur till biblioteket, och ett nosande i Råd och Rön. Det är en bra tidning, även om den förstås inte kan hinna med fronten i utvecklingen. Men man kan alltid nosa upp saker som är värda att kika närmare på. En sådan sak var ett blåtandsheadset som hette jabra. Eller egentligen bt250v, men sedan dess hade den fått både en och några storebröder, varav jag såg bror 500 när jag var på OnOff, och bror 800 när jag avslutade dagens affärsbesök på Dustin Home på nätet. Den verkar också mysig.

Sen brevade jag iväg vad jag tror kalaset kommer hamna kring, så får vi se vad som händer. Jag kan inte komma ihåg senast jag tyckte det var så kul att köpa någonting; jag köper kanske saker litet för sällan. Alldeles nog om kapitalvaror för dagen, dock.


Jag slogs av en ljuvlig aha-känsla när jag just skulle börja skriva den här noten. Jag har haft min första arbetsdag, och på ett jobb där jag inte timrapporterar! Ett kort, men mycket intensivt lyckorus genomfor mig när den insikten slog ned, från bar himmel, och a propos just ingenting alls. Plågsamma bördor flög sin kos, och känslan av ett löneregn, utan ett schlet med timrapporter och vad jag gjorde den där dagen, hur mycket tid det kan ha gått till si eller så, och så vidare, sköljde förbi åt varsitt håll och lyfte med sig humöret upp några snäpp.

Sådant där är livskvalitet för mig. Värt mer än lön, egentligen. Kanske borde jag helt sonika ha gett fanken i att försöka millimetermatcha verklighet och tidrapport i det förra jobbet; resultatet blev nog ändå mest att jag undersköt vad tid jag lagt på allt, och det dessutom till underpris. Fast det är inte riktigt min stil att fuska och dra till med något jag inte kan stå för. Jaja.

När jag vaknade i morse, hade jag i färskt minne en sexualkonversation med mitt ex. Förmodligen var det en bra natt, även om jag just inte minns mycket av den. Men vår konversation minns jag mer av, och det jag inte tänkte på då, har börjat falla mer på plats nu. Hon tittade ned på mig och noterade att jag låtit händerna vila ovanför mig, på vardera sidan huvudet, och påpekade att det var ett mycket klassiskt sätt att visa undergivenhet; att liksom bjuda in till att bli fasthållen just så. Det hade jag inte haft en tanke på, lika litet tänkt på någonsin tidigare, så jag blev litet överrumplad, minst sagt, och torde inte ha kläckt ur mig något mycket klokare än "verkligen?", eller något ditåt. Hon var så där synnerligen distraherande på ett bra sätt under tiden, vilket kan ha gjort att jag inte ens var med på såpass samtalsliga termer; de där detaljerna har suddats ut. Jag har inte samma minne för vad jag själv kläcker ur mig som vad andra säger, tyvärr, ens när det råkar vara riktigt fyndigt.

Men sade jag något, var det jahaigt, eller i alla fall knappast något invändande. Och det hade nu drömmeriet sorterat ut att det kunnat följas upp litet annorlunda, om vi hamnar på ämnet igen, längs någon diskussionsstig. Och den lilla episoden väcker två separata tankar. Min första reflexion är vad observationen säger när jag tolkar den ur min egen förförståelse, av hur jag fungerar, och varför de inte sysslade med något annat, säg, ligga till ro under huvudskulten, fatta tag om hennes höfter, midja, leka med bröst, eller någonting annat. (Och nu kan jag inte låta bli att undra hur ofta eller sällan jag gör det, i stället. -- Någonsin? Aldrig? -- Hjälpaligen, jag har faktiskt ingen aning!)

Det faller tillbaka på en bild jag tecknat tidigare, om hundars och vargars kroppsspråk -- som faktiskt även den styrker hennes snarare än min tes om det. En blottad strupe, var vad det handlade om då, och signalen den sänder är "jag ger mig"; det påvisar att du erkänner dig besegrad, eller underlägsen, erkänner någon annan som den starkare. Men vänta litet, för det är inte riktigt färdigt.

Signalen har ett naturligt tolkningssätt som följer direkt av förutsättningarna. Säg att sammanhanget är en kamp på liv och död. Det utslagsgivande bettet, eller slaget, klösningen eller vad det månde vara, är det som tar livet av den andra parten. Hela tiden fram tills dess har du lyckats skydda dig från det, genom teknik, taktik, styrka, färdighet, skydd och försvar. Handlingen att väja för den dödande finalen är att visa motstånd, att handla ur försvarsställning, viss om att det behövs för din överlevnad. Så länge offensiven är ömsesidig, handlar kampen om anfall mot försvar och var jämviktsläget ligger och hur utfallet blir när det rubbats. Kampen fortsätter tills någondera parten begår ett ödesdigert misstag, och avlider för det.

Eller tills endera parten släpper sitt försvar, och tvärtom öppet blottar sin allra mest sårbara punkt på ett omisskänneligen avsiktligt vis (det är inte bara ett utfall av grav inkompetens och bristande insikt i hur strategiskt ödesdigert draget är) -- döda mig om du vill; varsågod, måltavlan är serverad. Och jag tycker att det inte bara är en kapitulation, att ge upp, och begå självmord för annans hand. Det kan vara det. Men oftast är det en tillitssignal; en slags tillitsförklaring, om än litet krasst grundad här i erkänslan för att utgången av det här nog i vilket fall är att du kan styra över mitt liv som du vill, men hellre än att du tar det för att jag envist kämpar emot: varsågod och förvalta det mer som du vill i stället. Det är en tillit till att du knappast i första hand är ute efter att döda mig, om jag inte tvingar dig till det i min envishet.

Jag är fortfarande ganska långt från det jag vill komma till, känner jag, men jag är en bit på väg. När man rör sig allt längre ifrån dödlig kamp, och allt högre på skalan abstraktion och symbolik, växer en tolkningsväg fram där det här inte alls är någon kapitulation, utan en ren tillitsförklaring, utan ett yttre hot till döden. Det räcker helt enkelt med att visa mig blottad för dig för att visa att jag inte fruktar för att du ska ta mitt liv bara för att du kan, eller fängsla mig bara för att jag inte garderat mig för den anfallsvektorn. Allt ont du kan göra mig jag inte skyddar eller avskärmar mig för, visar jag, antingen genom min naiva ovetskap eller slarv, eller också genom explicit underlåtenhet att resa murar mot, att jag inte väntar mig behöva lida ett katastrofalt nederlag för från dig. Du har fritt tillträde innanför mina murar, för jag litar på dig. Känner din kärlek mot mig, och kan inte ens föreställa mig mitt blod på dina händer. Kanske till och med älskar dig på ett sätt som skulle få mig rycka på axlarna åt om du så valde sådan handling, av någon anledning, om så av tilliten till att det behövs eller att det inte skulle finnas mig något intresse av en värld där jag inte kunde lita på dig.

Vad jag ville komma till var just det där i att ett blottat läge för mig är en, nog oftast undermedveten, men likväl, tillitsmarkör -- det är naturligt för mig att inte ha några murar resta närmast dem jag har mig närmast, och det finns inte riktigt på kartan att jag skulle ångra bittert att ha skingrat mina försvar. Runt folk jag kommunicerar så väl med, får jag inte ens för mig att rädas frihetsberövande ens när jag fått påpekat för mig att jag exponerar mig för det, för skulle hon prova, och jag skulle finna det mer obehagligt än intressant, skulle hon snart veta det, och jag hyser all tilltro till att det skulle få en bra utgång, igen enbart ur hennes känslor för och omsorg om mig, som mina om henne.

Det var det första, och längre, tankespåret.

En mer fascinerande tanke, för att den glädjer och värmer mig om vartannat när jag tänker mig genom den, är att man känner andra genom sig själv, och jag älskar att ge mig in på besök i andra där de hälsar mig välkommen, eller där jag blott begåvad med en smula skarpsinne och en hel hög observationer tassar in och känner någonting av vad som försiggår i tanke och känsla under skalet. Och hon har delat med sig rätt litet av vad som försiggår i hennes fantasier, drömvärldar och varmare minnen inuti, så den här lilla, lilla glimten var som att simma in i ett varmt stråk ytvatten, det där sista kvällsdoppet på säsongen, när man trott att hösten blandat bort den sista värme vattnet samlat med djupvattnet, och sjön bereder sig gå i ide under vinterisarna.

För hon har nog en hel del vurmar kring frihetsberövande, närmare till hands i känslobanorna. Jag har min beskärda del, jag med, i en del fantasispår, men de ligger inte så nära ytan och hjärtat att de är en del i någonting jag signalerar medvetet, och lockar en partner mot med flit, bjuder in till i hopp att bli läst just så. Jag hade blivit väldigt förvånad, om jag plötsligt funnit mig nedbrottad, fasthållen och oförmögen att göra någonting med händer eller armar. Det är ett sådant där spår jag inte riktigt sett mig på själv eller drömt till kring, så jag vet inte riktigt vad jag gjort av det. Jag tror jag hade blivit mer lekfull, om jag skulle gissa.

De här kroppsspråken är aldrig helt entydiga; man behöver syna en del av de ting man läst, för att kunna avgöra om de är inviter, och i så fall till vad, om de är otillförsikt, eller uttalade blottanden. Och självklart betyder det inte att alla ovissheter behöver eller ens bör synas; ju fler du synar som föll i någon av de senare två kategorierna, dess troligare att du jagar tilliterna på flykten, om du känner behov av att alltid veta, alltid kontrollera, ha ett grepp om dina befogenheter och känslomässiga frizoner.

Men just den där tilliten, är ett kapital som väger större än det mesta. Det är rikedomar som bygger upp min inre lycka i alla vänskaper och kärlekar som ligger mig närmast om hjärtat, och utgör det mesta av det land där jag känner mig hemma. Den karta jag sakta utvidgar och utforskar, när jag lär känna andra människor och de mig på samma gång. När man vidgar sin relation och murarna rämnar än här, än där, och så sakta öppnar sig mot alla horisonter.

Jag trivs bäst i öppna landskap.

• kapitalvaror
• känslokapital