03:28 Vi

Det mest hjärtevärmande med besöket igår, var att höra pappa och hans tant använda ordet "vi". Mycket, ofta, och på ett så naturligt, sammanvävt sätt. Har vi kvar någon calvados sedan vi fick pippi på att prova runt i sortimentet, och konstaterade att vi inte kunde känna skillnad i smak på de billiga och de riktigt dyra? Det här borde vi verkligen laga hemma, någon gång. Nej, vi har faktiskt nästan inte varit ute i skogen alls, så det har inte blivit något svampplockande, så mycket som vi hållit på med allt kring valet nyligen. Åjo, vi var ju faktiskt ute en gång, du minns, när vi fick ihop tre-fyra kilo Karl-Johan!

Åh, det gjorde mig så glad inuti!

Idag har jag sjungit. Först hela morgonen fram till lunch, övning inför- samt själva orgelinvigningen, så ett litet paushål för mat och vila, så större delen av kvällen från 16 till framåt 20 och säkert litet till med operasällskapet Figaro för nypremiären av Figaros bröllop på lördag nästnästa vecka. Det är skönt att sjunga. Och även att jag har på känn att jag inte sjunger riktigt rätt, rösttekniskt, alla gånger, ger det mig inte träningsverk.

Jag har fortfarande påminnelser i vaderna från lindy hopen i tisdags! Jag tror jag ska försöka stretcha i en kvart nu på tisdag. Och hoppas Sigge får rätt i att musklerna rätt snart vänjer sig vid saker när man övar upp dem, så effekten går ner, även om man inte gjort världens grundligaste stretching varje gång hädanefter.

Nu har jag börjat nosa på amerikanskor igen. Härom dagen sniffade jag på en, och konstaterade litet fnissigt att hon visst låg på minst dubbla min lönenivå, efter att jag just dubblat min egen. Och som jag alltid levt på vatten och stoft, tycker jag väl litet att redan den jag har är litet åt fantasipengar och irrelevant för de flesta hänsyn. Utöver att bygga en bra livskrockkudde åt mig själv, och kanske börja unna mig fler utsvävningar oftare; hälsa på folk, och så där. Resa mer, aktivera mig mer. Nåja. Det var inget prata-med-nosande, den gången, mer ett fascinerat ögonbrynsvift.

Det är nog egentligen en smula bra att det inte går så mycket framåt med mitt sociala liv här på hemmaplan, i alla fall så länge det får mig att slita mer för att skaffa mig bekanta och go'vänner på andra sidan pölen, i stället.

Jag tror jag ska försöka sova utan neddragen rullgardin ett tag; det är inte så dumt att vakna till morgonrodnaden. Inte minst när jag, som nu, inte har någon klocka ens i närheten. Tekniska attiraljer runt mig har haft en förmåga att dö eller försvinna på sistone. Jag undrar vart min fåniga digitala äggklocka tagit vägen.