18:30 Stalkers? Lindy hop!
Tisdagen blev fullpackad med bra saker. Jennyfika på campus, ett långt och trevligt tandläkarbesök i city, en tur hem för att passa persienn- och rullgardinsuppsättaren, och kvällen fullproppad av dans, ute vid garnisonen. Tillkomme rätt mycket cyklande mellan attraktionerna, och ett somna fantastiskt gott i slutändan på all fysisk aktivitet. Mums!
Vädret var uttalat grått och skittråkigt, men jag hade en tokigt bra dag.
Någon gång när jag bodde i studentkorridor, konstaterade min favoritgranne att ett av mina starkare drag hon inte delade var att lägga märke till och glädjas av små saker. Den fina välvningen i gardinen för en frisk höstvind jag nyss släppte in genom mitt vidöppna köksfönster när jag släppte ut en stor fluga som irrat sig in, till exempel. Och kanske menade hon också min förmåga att känna något stort, för något ganska litet.
Det är i alla fall någonting jag själv sätter rätt stort värde på, trots (eller just för?) att det ofta inte riktigt är tillåtet. Ta mitt tandläkarbesök, till exempel. Tänder lagas. Inte särskilt intressant i sig (såvida man inte får en passionerad beskrivning av alla detaljer och tekniker, verktyg, framsteg, med mera från en engagerad nörd full av historier och ämneskärlek -- med tillräcklig låga kan vad som helst bli intressant). Men tillför det där mänskliga direkta, så finns det i alla fall någonting i det för mig. Något handgrepp, där hon lägger ena handen lätt mot min överläpp så den svävar strax framför min näsa och jag kan känna min andedräkt fläkta mot den, medan pulsen lägger sig alltmer till ro. Känslan av hand och värme genom plasthandsken (vilken tydligen inte känns alls), och snudden vid min nästipp någon stund senare.
Inte riktigt okej saker att sätta stort värde på. I alla fall inte mer än i smyg, och om man döljer alla tecken på det. Det blir aldrig riktigt okej, om det inte är ömsesidigt, eller om det inte är avsett att ha den effekten. Det är inte riktigt tillåtet att ta glädje ur vad som helst, i alla fall inte om glädjen betyder någonting för dig, någonting stort och fint, varmt och tryggt, nära hjärtat. Inte riktigt kosher att släppa in någon nära intill dig, utan att de om vet att de står där, utan att de ställt sig där med flit, vett och vilje. I någon mening är det ett slags bedrägeri, eller stöld, eller någonting annat men i vilket fall någonting inkorrekt. Litet obehagligt, kanske rentav otäckt, läskigt.
Om jag skulle teckna ett slags omvärldens konsensus. Visst driver jag det litet till sin spets, men nog finns det också någonting där? Någonstans blir vi rädda när vi klättrar på andras värdeskalor utan att själva ha uppmuntrat det. Får uppmärksamhet eller kärlek vi inte vill ha. Jag ska inte påstå att jag står över eller utanför det själv; jag försöker mest idissla soppan litet. Se om jag förstår något av den och kan bända litet på receptet så ingredienserna trillar på plats på något bättre sätt. För det jag tycker stämmer inte riktigt överens med det jag känner. Jag tycker att det som får andra att må bättre och njuta mer av livet, och av mig själv, borde vara bra, i alla fall så länge det inte kompromissar med vad jag själv vill och inte vill. Kanske är den enda givna föreningspunkten att hålla mig helt ovetande om det tills jag själv bjudit in till att vara aktiv del i det, visat att jag vill gå det till mötes eller i alla fall inte har något emot det?
Det känns bara så tråkigt, på något sätt. Sterilt, utestängande, rädsloorienterat. Främlingsfientlighet. För ett ganska icke-traditionellt perspektiv på främling-ledet. Men hur bryter man egentligen sig ur den där härvan annars? Jag ska inte påstå att jag har någotdera problemet, det vill säga fjättras av bekymret från någotdera hållet, men jag skulle i alla fall vilja hitta någon helst konfliktfri väg genom det. Avvisanden som inte gör ont, men ritar tydliga linjer kring revir, vad som är fredade zoner, hur, och kanske varför. Och jag vet väl att det kanske aldrig kommer komma många till mycket glädje annat än för egen konsumtion och fundering, för är någon en på halsen på ett riktigt besvärande sätt, kan man ge sig den på att personen mist förmågan att lyssna och ta in annat än vad hon vill höra. Eller vad han vill höra; mitt skeva intag av verkligheten gör gällande att karlar triggar det där oftare, men så läser jag mest vad som händer i flickliv, och det är oftare karlar som far efter flickor än andra flickor.
Men fort över till dagens huvudrätt, lindy hop!
Jag var på någon slags prova-på i vårvintras med Harlem Hot Shots och den lokala lindy-klubben och blev biten, och nu började årets nybörjarkurs. Precis som då, hann vi med tre (andra, tror jag) grundsteg. eller, egentligare, turer, och det var givetvis lögn att de man fick sig till livs förra gången satt kvar på så vis att man kunde plocka fram dem och införliva med resten. :-) Fotarbetet vi fick nöta in nu var två fjärdedelar och två trioler, på alternerande ben: första steget bakåt (vänster karl, höger dam), andra ett kliv framåt, och sen ungefär trippa på stället. Det låter förstås extra fånigt i ord, när man skalar bort allt gung och musiken och fattningarna, men dans reducerar sig inte så bra till text, heller.
Fattningarna är desto bättre. I utgångsläget vars namn jag glömt (sluten position?), står man sida vid sida, damen till höger. Man fattar lätt om damens rygg med höger hand, hon sin vänstra på hans axel, så man har en bra bit hudkontakt där utefter hela omfamningen, och så möts ytterhänderna framför i en desto lättare fattning. Ingen tango här; man håller i princip vänster tumme upp, och jag tror damens fattning om den handen mer eller mindre blir den fattning man skulle ha om ett stängsel man just håller på att dra sig över, där stängslet skulle utgöras av den fattade handens fyra övriga fingrar. (Det är skitkul att försöka förklara topologi med enbart bokstäver.)
Så där kan man stå och dansa omkring en stund, första övningstillfället! :-) Och när man blivit en liten, liten smula vanare vid det i rytmik och motorik, kunde man börja vrida och vända sitt ekipage litet på baksteget, ibland till och med utan att någondera parten tappade takten. Med betydligt sämre odds om jag dessutom försökte mig på att prata. Män är av naturen single-taskande, hävdar jag med bestämdhet! :-) Det behöver man inte vara svensk för att inse, även om det förstås underlättar litet. Dansa och prata, samtidigt, on a first practice? Icke! Då blir man bara full i skratt och berövad takten.
I alla fall till en början och oftast. Man får helt enkelt prioritera litet, tills ryggraden sköter om det där hjärnan inte har tid med. Nöjsamt nog gick jag visst direkt på steg två, i alla fall, i det att jag inte själv började med blicken på fotarbetet, vilket visst en del andra gjorde. (Oräknat instruktörernas, vilket jag med behövde snegla en del på för att förstå vart alla fötter skulle när, i början. Förstås. :-) Prata är överskattat! (*harkel*)
Sen fick vi lära oss ett par turer, och en som kanske mer borde betecknas retur. Jag var väl kanske inte så där överförtjust över att det är jag som kör, hm, för, som karl, till en början, den här gången heller, även om det väl var något jag accepterat så där på förhand nu också, men även den här gången lyckades det kamma hem sina modiga charmpoäng. Till slut. Första turen, går i princip ut på att litet varligt fösa fram flicka framför sig, och bara bibehålla andra handens kroppskontakt; gå ut i öppen ställning, kan tänkas ha varit terminologin. Öppen fattning? Öppet läge? (*Skit*, också; vad är det som är så svårt med namn?!)
Och från det läget kan man rotera damen kring hennes egen axel. Det var av någon anledning det absolut svåraste, för dels tycktes fotarbetet plötsligt bli jättelånga kliv så fort man miste kroppskontakten, dels miste jag i allmänhet dessutom takten i den där snurren, då mina fötter halkade in någon annanstans i takten när snurren väl var färdig, och då kollapsar liksom harmonin på ett rätt snöpligt vis. Rätt många gånger. Mutter!
Men den absolut bästa turen, som var så bra att den rätt snabbt satt som hand i handske, var själva returen, tillbaka till ursprungspositionen. Jag kommer bli mycket positivt överraskad om eller när det dyker upp ännu bättre turer, så småningom, även om jag väl erkänningsvis skulle bli mer förvånad om vi redan naggat på det bästa, så här kort in i kursen. Bäst man står där och tittar på varann med bara en ynka hands kontakt, och ens eget höga godtycke kommer på att ja! Nu får det vara nog! (Jaa, det får det!) Komsi, komsi! ...för man henne tillbaka in i sin halvfamn igen med ett urbra litet ryck i handen och högerarmen utsträckt vid sin sida för att fånga in henne, när hon tre små tripp senare hamnat i jämhöjd med en igen.
Den turen tål slitas på en hel lektion; omedelbar underbar belöning varje gång, nöjd-kund-garanti med socker på och famnen full av flicka, som lätt glider in i den igen. Tokigt bra tur! Makes it all worth tossing her out there again, just to haul her in anew. Fast kanske gjorde jag litet fel, slår det mig; jag fattar kanske litet för mycket om sidan när jag borde vara mer bakåt ryggen? Det gör den förvisso inte sämre, alls, men jag ska nog prova litet mer nästa vecka, om jag inte glömt det alldeles då.
Plötsligt hade vi hållit på en hel timme och tillfället övergick i ett vattendrickande, ett ivägåkande och ett litet mer blygsamt kvarstannande och nytillströmmande för den efterföljande valfria sociala dans hela föreningen var inbjuden till, och jag fann mig litet halvförvirrat säga hej då och vi ses nästa vecka och litet allt möjligt annat till min dåvarande danspartner Hedvig (Yay! Ett namn som fastnat! Och fniss, om det bet sig fast för vad jag tror efter att ha läst om noten från i våras. :-), med vilken det de där sista minuterna gått så där fantastiskt tokbra och bara varit en massa musikalisk och kringfarande allmän uppsluppenhet att dansa omkring, till en lätt förvirrande men rätt klämmig version av Wade in the water (som vi sjungit en del i Tomaskören, med betydligt tråkigare och odansvänligare taktart). Hm. Kan det här kanske ha varit Eva Cassidys version? Nå, alla kan ju inte stanna kvar och dansa; somliga har barnpassare som time:ar ut. :-)
Jag stannade kvar ett litet tag och pånyttlärde mig kutymen att en dans inte är en dans, utan att två danser är en dans, och det är bra att ha koll på etiketten. Innan dess lyckades jag, förstås, göra i alla fall ett etikettbrott, utan att begripe bättre än att nu var det tydligen någonting som blev fel. Charming. Det fina med att passa på att bjuda upp sin lärare är att de säger sådant där, när man beter sig i strid med den rådande kutymen. ^_^ Det är nog extra bra när man själv för, och vanliga förda nöjer sig med att se litet svårdefinierat förkrossade ut. Fast i praktiken var det knappast så värst farligt, för jag kan inte tänka mig att en (okej, en halv :-) dans med en just dansör som kan ett grundsteg och tre turer är någon fantastisk sak att gå miste om en repris av. Vilket hon heller inte gjorde, sen -- hon knep mig en liten stund senare i ett obevakat ögonblick och fick sin repris. Om jag kom ihåg artighetsbetygelserna var jag inte närvarande nog att fästa dem i minnet, men ett namn och en massa danssteg från ett förstapass känns fortfarande som ett rätt gott utbyte.
Det är förresten något litet förtrollat över vad danskurser medgör för selektionsurval i flickor; de där spröda små sakerna som nätt trippar omkring, knappt väger någonting och har en egenkroppskänsla att dö för sitter nästan i klasar. Jag har svårt för att se dem utan att bli litet orolig för att de inte får mat i sig, men de verkade alla friska, och säkert mer så än genomsnittet, men jag kan inte låta bli att reflektera så där ändå. Jag tror inte att det är min favoritkroppsform, men jag vet inte säkert att jag har någon, heller, och som jag fortfarande är alldeles knasig i att hålla i exet och hon definitivt matchar den till punkt och pricka, kan jag inte direkt säga att jag inte gillar den. Och är det inte litet genant att det här låter synnerligen köttmarknadigt?
Det hjälper inte riktigt att hon förklarat för mig att dans är och ska vara yta, för själv tycker jag den enda yta dans är och ska vara är kontaktyta, och det är inte alls vad hon menar. Men litet slitmån ska man väl ha för att det ska bli intressant, också; man kan ju inte alltid få som man vill.
Och varför är det så långt till tisdag för?
Vädret var uttalat grått och skittråkigt, men jag hade en tokigt bra dag.
Någon gång när jag bodde i studentkorridor, konstaterade min favoritgranne att ett av mina starkare drag hon inte delade var att lägga märke till och glädjas av små saker. Den fina välvningen i gardinen för en frisk höstvind jag nyss släppte in genom mitt vidöppna köksfönster när jag släppte ut en stor fluga som irrat sig in, till exempel. Och kanske menade hon också min förmåga att känna något stort, för något ganska litet.
Det är i alla fall någonting jag själv sätter rätt stort värde på, trots (eller just för?) att det ofta inte riktigt är tillåtet. Ta mitt tandläkarbesök, till exempel. Tänder lagas. Inte särskilt intressant i sig (såvida man inte får en passionerad beskrivning av alla detaljer och tekniker, verktyg, framsteg, med mera från en engagerad nörd full av historier och ämneskärlek -- med tillräcklig låga kan vad som helst bli intressant). Men tillför det där mänskliga direkta, så finns det i alla fall någonting i det för mig. Något handgrepp, där hon lägger ena handen lätt mot min överläpp så den svävar strax framför min näsa och jag kan känna min andedräkt fläkta mot den, medan pulsen lägger sig alltmer till ro. Känslan av hand och värme genom plasthandsken (vilken tydligen inte känns alls), och snudden vid min nästipp någon stund senare.
Inte riktigt okej saker att sätta stort värde på. I alla fall inte mer än i smyg, och om man döljer alla tecken på det. Det blir aldrig riktigt okej, om det inte är ömsesidigt, eller om det inte är avsett att ha den effekten. Det är inte riktigt tillåtet att ta glädje ur vad som helst, i alla fall inte om glädjen betyder någonting för dig, någonting stort och fint, varmt och tryggt, nära hjärtat. Inte riktigt kosher att släppa in någon nära intill dig, utan att de om vet att de står där, utan att de ställt sig där med flit, vett och vilje. I någon mening är det ett slags bedrägeri, eller stöld, eller någonting annat men i vilket fall någonting inkorrekt. Litet obehagligt, kanske rentav otäckt, läskigt.
Om jag skulle teckna ett slags omvärldens konsensus. Visst driver jag det litet till sin spets, men nog finns det också någonting där? Någonstans blir vi rädda när vi klättrar på andras värdeskalor utan att själva ha uppmuntrat det. Får uppmärksamhet eller kärlek vi inte vill ha. Jag ska inte påstå att jag står över eller utanför det själv; jag försöker mest idissla soppan litet. Se om jag förstår något av den och kan bända litet på receptet så ingredienserna trillar på plats på något bättre sätt. För det jag tycker stämmer inte riktigt överens med det jag känner. Jag tycker att det som får andra att må bättre och njuta mer av livet, och av mig själv, borde vara bra, i alla fall så länge det inte kompromissar med vad jag själv vill och inte vill. Kanske är den enda givna föreningspunkten att hålla mig helt ovetande om det tills jag själv bjudit in till att vara aktiv del i det, visat att jag vill gå det till mötes eller i alla fall inte har något emot det?
Det känns bara så tråkigt, på något sätt. Sterilt, utestängande, rädsloorienterat. Främlingsfientlighet. För ett ganska icke-traditionellt perspektiv på främling-ledet. Men hur bryter man egentligen sig ur den där härvan annars? Jag ska inte påstå att jag har någotdera problemet, det vill säga fjättras av bekymret från någotdera hållet, men jag skulle i alla fall vilja hitta någon helst konfliktfri väg genom det. Avvisanden som inte gör ont, men ritar tydliga linjer kring revir, vad som är fredade zoner, hur, och kanske varför. Och jag vet väl att det kanske aldrig kommer komma många till mycket glädje annat än för egen konsumtion och fundering, för är någon en på halsen på ett riktigt besvärande sätt, kan man ge sig den på att personen mist förmågan att lyssna och ta in annat än vad hon vill höra. Eller vad han vill höra; mitt skeva intag av verkligheten gör gällande att karlar triggar det där oftare, men så läser jag mest vad som händer i flickliv, och det är oftare karlar som far efter flickor än andra flickor.
Men fort över till dagens huvudrätt, lindy hop!
Jag var på någon slags prova-på i vårvintras med Harlem Hot Shots och den lokala lindy-klubben och blev biten, och nu började årets nybörjarkurs. Precis som då, hann vi med tre (andra, tror jag) grundsteg. eller, egentligare, turer, och det var givetvis lögn att de man fick sig till livs förra gången satt kvar på så vis att man kunde plocka fram dem och införliva med resten. :-) Fotarbetet vi fick nöta in nu var två fjärdedelar och två trioler, på alternerande ben: första steget bakåt (vänster karl, höger dam), andra ett kliv framåt, och sen ungefär trippa på stället. Det låter förstås extra fånigt i ord, när man skalar bort allt gung och musiken och fattningarna, men dans reducerar sig inte så bra till text, heller.
Fattningarna är desto bättre. I utgångsläget vars namn jag glömt (sluten position?), står man sida vid sida, damen till höger. Man fattar lätt om damens rygg med höger hand, hon sin vänstra på hans axel, så man har en bra bit hudkontakt där utefter hela omfamningen, och så möts ytterhänderna framför i en desto lättare fattning. Ingen tango här; man håller i princip vänster tumme upp, och jag tror damens fattning om den handen mer eller mindre blir den fattning man skulle ha om ett stängsel man just håller på att dra sig över, där stängslet skulle utgöras av den fattade handens fyra övriga fingrar. (Det är skitkul att försöka förklara topologi med enbart bokstäver.)
Så där kan man stå och dansa omkring en stund, första övningstillfället! :-) Och när man blivit en liten, liten smula vanare vid det i rytmik och motorik, kunde man börja vrida och vända sitt ekipage litet på baksteget, ibland till och med utan att någondera parten tappade takten. Med betydligt sämre odds om jag dessutom försökte mig på att prata. Män är av naturen single-taskande, hävdar jag med bestämdhet! :-) Det behöver man inte vara svensk för att inse, även om det förstås underlättar litet. Dansa och prata, samtidigt, on a first practice? Icke! Då blir man bara full i skratt och berövad takten.
I alla fall till en början och oftast. Man får helt enkelt prioritera litet, tills ryggraden sköter om det där hjärnan inte har tid med. Nöjsamt nog gick jag visst direkt på steg två, i alla fall, i det att jag inte själv började med blicken på fotarbetet, vilket visst en del andra gjorde. (Oräknat instruktörernas, vilket jag med behövde snegla en del på för att förstå vart alla fötter skulle när, i början. Förstås. :-) Prata är överskattat! (*harkel*)
Sen fick vi lära oss ett par turer, och en som kanske mer borde betecknas retur. Jag var väl kanske inte så där överförtjust över att det är jag som kör, hm, för, som karl, till en början, den här gången heller, även om det väl var något jag accepterat så där på förhand nu också, men även den här gången lyckades det kamma hem sina modiga charmpoäng. Till slut. Första turen, går i princip ut på att litet varligt fösa fram flicka framför sig, och bara bibehålla andra handens kroppskontakt; gå ut i öppen ställning, kan tänkas ha varit terminologin. Öppen fattning? Öppet läge? (*Skit*, också; vad är det som är så svårt med namn?!)
Och från det läget kan man rotera damen kring hennes egen axel. Det var av någon anledning det absolut svåraste, för dels tycktes fotarbetet plötsligt bli jättelånga kliv så fort man miste kroppskontakten, dels miste jag i allmänhet dessutom takten i den där snurren, då mina fötter halkade in någon annanstans i takten när snurren väl var färdig, och då kollapsar liksom harmonin på ett rätt snöpligt vis. Rätt många gånger. Mutter!
Men den absolut bästa turen, som var så bra att den rätt snabbt satt som hand i handske, var själva returen, tillbaka till ursprungspositionen. Jag kommer bli mycket positivt överraskad om eller när det dyker upp ännu bättre turer, så småningom, även om jag väl erkänningsvis skulle bli mer förvånad om vi redan naggat på det bästa, så här kort in i kursen. Bäst man står där och tittar på varann med bara en ynka hands kontakt, och ens eget höga godtycke kommer på att ja! Nu får det vara nog! (Jaa, det får det!) Komsi, komsi! ...för man henne tillbaka in i sin halvfamn igen med ett urbra litet ryck i handen och högerarmen utsträckt vid sin sida för att fånga in henne, när hon tre små tripp senare hamnat i jämhöjd med en igen.
Den turen tål slitas på en hel lektion; omedelbar underbar belöning varje gång, nöjd-kund-garanti med socker på och famnen full av flicka, som lätt glider in i den igen. Tokigt bra tur! Makes it all worth tossing her out there again, just to haul her in anew. Fast kanske gjorde jag litet fel, slår det mig; jag fattar kanske litet för mycket om sidan när jag borde vara mer bakåt ryggen? Det gör den förvisso inte sämre, alls, men jag ska nog prova litet mer nästa vecka, om jag inte glömt det alldeles då.
Plötsligt hade vi hållit på en hel timme och tillfället övergick i ett vattendrickande, ett ivägåkande och ett litet mer blygsamt kvarstannande och nytillströmmande för den efterföljande valfria sociala dans hela föreningen var inbjuden till, och jag fann mig litet halvförvirrat säga hej då och vi ses nästa vecka och litet allt möjligt annat till min dåvarande danspartner Hedvig (Yay! Ett namn som fastnat! Och fniss, om det bet sig fast för vad jag tror efter att ha läst om noten från i våras. :-), med vilken det de där sista minuterna gått så där fantastiskt tokbra och bara varit en massa musikalisk och kringfarande allmän uppsluppenhet att dansa omkring, till en lätt förvirrande men rätt klämmig version av Wade in the water (som vi sjungit en del i Tomaskören, med betydligt tråkigare och odansvänligare taktart). Hm. Kan det här kanske ha varit Eva Cassidys version? Nå, alla kan ju inte stanna kvar och dansa; somliga har barnpassare som time:ar ut. :-)
Jag stannade kvar ett litet tag och pånyttlärde mig kutymen att en dans inte är en dans, utan att två danser är en dans, och det är bra att ha koll på etiketten. Innan dess lyckades jag, förstås, göra i alla fall ett etikettbrott, utan att begripe bättre än att nu var det tydligen någonting som blev fel. Charming. Det fina med att passa på att bjuda upp sin lärare är att de säger sådant där, när man beter sig i strid med den rådande kutymen. ^_^ Det är nog extra bra när man själv för, och vanliga förda nöjer sig med att se litet svårdefinierat förkrossade ut. Fast i praktiken var det knappast så värst farligt, för jag kan inte tänka mig att en (okej, en halv :-) dans med en just dansör som kan ett grundsteg och tre turer är någon fantastisk sak att gå miste om en repris av. Vilket hon heller inte gjorde, sen -- hon knep mig en liten stund senare i ett obevakat ögonblick och fick sin repris. Om jag kom ihåg artighetsbetygelserna var jag inte närvarande nog att fästa dem i minnet, men ett namn och en massa danssteg från ett förstapass känns fortfarande som ett rätt gott utbyte.
Det är förresten något litet förtrollat över vad danskurser medgör för selektionsurval i flickor; de där spröda små sakerna som nätt trippar omkring, knappt väger någonting och har en egenkroppskänsla att dö för sitter nästan i klasar. Jag har svårt för att se dem utan att bli litet orolig för att de inte får mat i sig, men de verkade alla friska, och säkert mer så än genomsnittet, men jag kan inte låta bli att reflektera så där ändå. Jag tror inte att det är min favoritkroppsform, men jag vet inte säkert att jag har någon, heller, och som jag fortfarande är alldeles knasig i att hålla i exet och hon definitivt matchar den till punkt och pricka, kan jag inte direkt säga att jag inte gillar den. Och är det inte litet genant att det här låter synnerligen köttmarknadigt?
Det hjälper inte riktigt att hon förklarat för mig att dans är och ska vara yta, för själv tycker jag den enda yta dans är och ska vara är kontaktyta, och det är inte alls vad hon menar. Men litet slitmån ska man väl ha för att det ska bli intressant, också; man kan ju inte alltid få som man vill.
Och varför är det så långt till tisdag för?
postad 18:30 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar