02:38 Harlem Hot Shots
Jag är nästan lika såld på Lindyhop som jag trodde att jag skulle bli. Kul!
Jag hittade förresten just min bortsprungna håningsburk. Den hade gömt sig i kylen. Fy! Stygg burk.
Kvällen föll sig ungefär som tänkt -- jag tidsoptimistade litet i vanlig ordning och fick ta en jätterask promenad till Sagateatern, för att hinna dit lagom tills på slaget då S:t Larskyrkan började bånga och bära sig åt en bit längre ned längs gatan. Men det var inte fullsatt, och jag fick en finfin plats i den lilla salongen. En ganska mysig lokal -- jag har visst aldrig varit där tidigare. Litet större och litet trevligare än den Ung Scen Öst håller sig med, men mindre än Nationernas Hus.
En och en halv timme dansshow med litet inslag humor och till och med litet sång blev det, men dans var den starka sidan (i alla fall en av tjejerna sjöng tyvärr beklämmande falskt, men det drabbade lyckligtvis bara ett av numren). Och massor av klädbyten, ett stycke prat mellan varje nummer, ofta med litet små glimtar musik- och danshistoria kring det nästkommande numret, och så all swing, charleston och jazz man kan begära. Å, jag älskar verkligen den formen av pigg up-tempo-musik, och scennärvaron, glädjen och adrenalinet var tokbra.
Sätter man ihop en sådan här show, tycks det vara litet av ett obligatorium att ha med ett nummer med Nagasaki och ett med Minnie the Moocher. Och jag ska väl inte direkt gnöla över det; det är kul låtar många känner igen, men har man snöat in sig på något specifikt arr på dem man tycker är bra, blir det ibland sämre när andra tar sig för att hitta på egna. Hade det varit på låtar jag aldrig hört, hade jag nog gillat i alla fall den senare bättre.
Till slut blev det en timme prova-på-Lindyhop. På en timme hinner man ungefär värma upp, och lära sig tre grundsteg, åtminstone var det kvällens resultat. Och så långt är det kul. Jag tog mig nästan hela vägen över min vanliga okul-tröskel; jag är fortfarande någonstans i botten inte så förtjust i det där med att föra. Det är säkert någon liten envis inbiten rest som lipar om könsmaktstrukturer, förtryck och orättvisa -- och som liksom färgar av sig i min känslovärld, även om jag någonstans också kan acceptera att det är ett mycket enklare system att ha fasta segregerade dansroller så alla inte behöver lära sig hela registret i alla danser.
Och, som sagt, sista dansen var det jättekul även att föra. Det är väl de där gångerna när man klickar kommunikativt som det blir så där kul -- det var likadant med ett par tjejer i grundskolan, som det var hur kul som helst att dansa bugg med; en söt liten sak som hette Tove som och alla var kära i, någon gång på mellanstadiet, en annan stor, kul och gänglig tjej på gymnasiet, som tyvärr inte fastnade i namnminnet. Svårt med namn, som alltid. Det är lättare när man älskar eller blir kär i folk; då fastnar de.
Kanske är tumregeln faktiskt så enkel för mig; det har jag aldrig tänkt på. Fast nu ska jag nog försöka komma på eventuella undantag, och se om det finns någon jag varit kär i eller älskat men inte kan namnge. (Sen finns det förstås en hel del namn som fastnat även utan rätt känslor, och det är väl bra det, så man inte går omkring och läcker information som ett såll bara för att man råkar komma ihåg vad folk heter. :-) Fast egentligen är jag rätt stolt och glad över att ha lätt för att älska människor.
Och det var helt rätt att ta med sig lätta skor och ett ombyte; fula, men jättesköna, flygiga, tunna dansbyxor var underbart. Det blev varmt i publiken, och det var ännu varmare i scenljuset och ytterligare när man värmt upp och dansade omkring.
Strax innan dansdags, satt jag och småpysselknådade med min nacke och hittade ett formidabelt mysigt sätt att lätta spänningar i någonting där som värkte litet. Det var dubbelt trevligt -- dels är det alltid skönt att pyssla om lättklädd hud med händerna, även när den är ens egen, och dels fungerade det förvånansvärt bra även på mig själv utan att ge nya sträckningar av obekväm arbetsposition. Variant på pianofingerregnet eller vad man ska kalla det. Har massagemetoder egna namn, förresten, ungefär som att rätt många kampsporter har namn på tekniker, eller programmeringsmetoder har mönsternamn? De borde ha det. Själv hittar jag typiskt på nyord när jag saknar något -- praktiskt för egen räkning, och säkerligen helt värdelöst för meddelsamhet, annat än för rent estetiska värden. :-)
Det ska bli trevligt med Valborg; jag längtar efter att ha någon att pyssla om litet igen -- det känns som att det var ett tag sedan, även att jag tjyvknådat litet på Maya med för inte så jättelänge sedan. Hon lät inte helt osugen på att bygga någon kul mat med mig på måndag eller så också, om jag minns rätt; det ska jag nog se till blir av, så det inte blir så långt att vänta till nästa helg.
Just den här helgen lär vara över i ett litet nafs; sova, opera, operafestmiddag, kanske tvätta vita strumpbyxor så de är rena även sista föreställningen, sova, mer opera, och sen lär den vara över. Jag lär väl klämma in litet tjatter med vänner per nät också. Nät är olidligt praktiskt kommunikativt kitt. *klappar förnöjt nätet*
Jag hittade förresten just min bortsprungna håningsburk. Den hade gömt sig i kylen. Fy! Stygg burk.
Kvällen föll sig ungefär som tänkt -- jag tidsoptimistade litet i vanlig ordning och fick ta en jätterask promenad till Sagateatern, för att hinna dit lagom tills på slaget då S:t Larskyrkan började bånga och bära sig åt en bit längre ned längs gatan. Men det var inte fullsatt, och jag fick en finfin plats i den lilla salongen. En ganska mysig lokal -- jag har visst aldrig varit där tidigare. Litet större och litet trevligare än den Ung Scen Öst håller sig med, men mindre än Nationernas Hus.
En och en halv timme dansshow med litet inslag humor och till och med litet sång blev det, men dans var den starka sidan (i alla fall en av tjejerna sjöng tyvärr beklämmande falskt, men det drabbade lyckligtvis bara ett av numren). Och massor av klädbyten, ett stycke prat mellan varje nummer, ofta med litet små glimtar musik- och danshistoria kring det nästkommande numret, och så all swing, charleston och jazz man kan begära. Å, jag älskar verkligen den formen av pigg up-tempo-musik, och scennärvaron, glädjen och adrenalinet var tokbra.
Sätter man ihop en sådan här show, tycks det vara litet av ett obligatorium att ha med ett nummer med Nagasaki och ett med Minnie the Moocher. Och jag ska väl inte direkt gnöla över det; det är kul låtar många känner igen, men har man snöat in sig på något specifikt arr på dem man tycker är bra, blir det ibland sämre när andra tar sig för att hitta på egna. Hade det varit på låtar jag aldrig hört, hade jag nog gillat i alla fall den senare bättre.
Till slut blev det en timme prova-på-Lindyhop. På en timme hinner man ungefär värma upp, och lära sig tre grundsteg, åtminstone var det kvällens resultat. Och så långt är det kul. Jag tog mig nästan hela vägen över min vanliga okul-tröskel; jag är fortfarande någonstans i botten inte så förtjust i det där med att föra. Det är säkert någon liten envis inbiten rest som lipar om könsmaktstrukturer, förtryck och orättvisa -- och som liksom färgar av sig i min känslovärld, även om jag någonstans också kan acceptera att det är ett mycket enklare system att ha fasta segregerade dansroller så alla inte behöver lära sig hela registret i alla danser.
Och, som sagt, sista dansen var det jättekul även att föra. Det är väl de där gångerna när man klickar kommunikativt som det blir så där kul -- det var likadant med ett par tjejer i grundskolan, som det var hur kul som helst att dansa bugg med; en söt liten sak som hette Tove som och alla var kära i, någon gång på mellanstadiet, en annan stor, kul och gänglig tjej på gymnasiet, som tyvärr inte fastnade i namnminnet. Svårt med namn, som alltid. Det är lättare när man älskar eller blir kär i folk; då fastnar de.
Kanske är tumregeln faktiskt så enkel för mig; det har jag aldrig tänkt på. Fast nu ska jag nog försöka komma på eventuella undantag, och se om det finns någon jag varit kär i eller älskat men inte kan namnge. (Sen finns det förstås en hel del namn som fastnat även utan rätt känslor, och det är väl bra det, så man inte går omkring och läcker information som ett såll bara för att man råkar komma ihåg vad folk heter. :-) Fast egentligen är jag rätt stolt och glad över att ha lätt för att älska människor.
Och det var helt rätt att ta med sig lätta skor och ett ombyte; fula, men jättesköna, flygiga, tunna dansbyxor var underbart. Det blev varmt i publiken, och det var ännu varmare i scenljuset och ytterligare när man värmt upp och dansade omkring.
Strax innan dansdags, satt jag och småpysselknådade med min nacke och hittade ett formidabelt mysigt sätt att lätta spänningar i någonting där som värkte litet. Det var dubbelt trevligt -- dels är det alltid skönt att pyssla om lättklädd hud med händerna, även när den är ens egen, och dels fungerade det förvånansvärt bra även på mig själv utan att ge nya sträckningar av obekväm arbetsposition. Variant på pianofingerregnet eller vad man ska kalla det. Har massagemetoder egna namn, förresten, ungefär som att rätt många kampsporter har namn på tekniker, eller programmeringsmetoder har mönsternamn? De borde ha det. Själv hittar jag typiskt på nyord när jag saknar något -- praktiskt för egen räkning, och säkerligen helt värdelöst för meddelsamhet, annat än för rent estetiska värden. :-)
Det ska bli trevligt med Valborg; jag längtar efter att ha någon att pyssla om litet igen -- det känns som att det var ett tag sedan, även att jag tjyvknådat litet på Maya med för inte så jättelänge sedan. Hon lät inte helt osugen på att bygga någon kul mat med mig på måndag eller så också, om jag minns rätt; det ska jag nog se till blir av, så det inte blir så långt att vänta till nästa helg.
Just den här helgen lär vara över i ett litet nafs; sova, opera, operafestmiddag, kanske tvätta vita strumpbyxor så de är rena även sista föreställningen, sova, mer opera, och sen lär den vara över. Jag lär väl klämma in litet tjatter med vänner per nät också. Nät är olidligt praktiskt kommunikativt kitt. *klappar förnöjt nätet*
postad 02:38 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar