02:34 Att bryta ett mönster
Islossning.
Jag har gått allt längre ned i träsket en tid. Sakta sjunkit ned i frustrerad desperation, med en stark längtan upp igen, direkt i mål och med drömmen om ett liv, en kärlek, en vår, en längtan och ett hem att vila i för min inre blick. En människa som nappar i livets fiskdamm; en ny värld, av känslor, föreställningar, referensramar, erfarenheter, åsikter och tankar att upptäcka, binda band med, och en kropp att bekanta mig med, älska, lära känna hur den svarar på vad och rita upp min inre karta av vad den vill och behöver. Att fly in i någonting nytt, vackert, vilsamt, utan att gå den långa vägen över att först göra upp med mitt vardagsliv, städa ut all ingrodd smuts ur hörnen och sopa ihop resterna för att lägga dem på en vårlig rishög att bränna upp till Valborg. På stödhjul tillbaka till ett nytt balansläge och med en kvinna vid min sida.
Jag kände in förtecknen redan igår och var på vippen att ge mig en rejäl avbasning, men lät det vila, så länge, och det var rätt, det med. Idag kom resten av pusselbitarna på posten; jag behövde bara äta rätt och sova på saken. Och det var rätt att bara sova in ett par timmar natten till igår, gå på jobbmötet, gå timmen hem genom vårspirandet, och rätt snart stupa i säng, precis så där trött att det kvittar att gå sängs på egen hand och inte krypa till kojs med någon jag älskar, kela med och hålla om litet innan vi somnar, och att vakna intill nästa morgon. Den där saknaden jag brukar döva mig för genom att vara uppe tills systemen är för utslagna för att jag ska sakna det i varje cell när jag väl ger tappt, och packar ihop mig under täcket för dagen. Med en förkylning i kroppen var det inte så mycket ansträngning som behövdes under måndagen för att hamna i den mysiga ”helt matt och slut både i kropp och hjärna” som gör det skönt att glida ned mellan lakanen och bananskala vidare rätt ut i sömnen, utan ett ögonblick spillt i längtan efter och saknad av någonting jag inte har eller kan återskapa ensam.
Någon hade hittat in i min dagbok genom att söka efter ”disträ” någon gång i veckan, upptäckte jag igår, och det slog mig som ett sådant genidrag att jag genast begav mig ut på samma sökspår själv. Säkerligen av helt olika anledningar; min att jag inte kan komma på någon jag känner in som just ”disträ” och vilken jag inte delvis älskar för bland annat det draget. Det går rätt djupt i mig själv med, och är en av de sidor i mig jag är som mest ödmjuk inför, som bjuder mig på flest skratt på min egen bekostnad och den min egen begränsning som jag älskar mig mest för, eller trots, av det flertal vi alla går och tjyvhåller på eller frikostigt delar med våra närmaste. Som när jag följer nya ständigt inhaglande tankespår, och försöker sätta upp en frukost åt mig i vardagsrummet, tar med mig den nytillredda koppen grått te med mjölk och håning, den bredda smörgåsbrickan, hattar kors och tvärs mellan saker med något helt annat på hjärnan än det jag har för händer, och så småningom undrar var jag har ställt allting, som jag i skärningen mellan två tankar lagt ifrån mig, för att till slut stå i vardagsrumsdörren och upptäcka tekoppen bland en massa papper på en liten, nätt och jämnt ledig, avställningsyta i hallen, och smörgåsarna diagonalt på andra sidan vardagsrumsdörren på den tidigare tevebänken, som nu belamras av en massa andra papper. Och har klarsynen att mycket nära lyckas ta bådadera de sista metrarna utan att spilla ut någondera. Sådana där små ögonblick av ren, oförblommerad egenkärlek.
Någon hade alltså letat efter disträ, och nu letade jag efter disträ. Ned faller från himlen en Anna Melin, lätt disträ bokälskare och översättare i Örebro, som skrivit en ljuvlig gästrecension på en boksite, och det formligen kvittrar i vårluften. Var får man fatt på mer saker hon skrivit? Söndagkväll och söndagnatt får färre timmar, och på den vägen blev det de två timmarna sömn före jobbet igår, och nej, jag hittar väl ingenting direkt substantiellt, och den som känner mig ler nog milsvitt när jag nämner att hon har två fil. kand. i ämnena engelska och svenska, på det läst litet litteraturvetenskap och psykologi, och mellan de skönlitterära översättningsjobb hon vill ha, översätter manualer, projektbeskrivningar och ägnar sig åt eget skrivande. You sly weasel. :-) Samma slags match made in heaven som när Jenny hittat den charmanta miniserien Read or Die, vilken i kontexten jag kanske bäst beskrivs som ”disträ insnöad älskvärd biblioholistbibliotekarie följer sitt brinnande kall för böcker, tar projektanställning som superagent och med en rosa panters tur räddar världen med sina origamisuperkrafter och litet hjälp från nära och kära”. Detta något år eller några månader på sin höjd efter att jag varit vansinnigt nedkärad i en dito disträ, älskvärd och totalt insnöad bibliotekarie med omvärldsorientering och sociala skillz väl i par med mina genom tiderna minst på den senare fronten välutvecklade sociala gränssnitt mot andra människor, i programmerarkollegor. (Och intet ont om henne; det finns fortfarande någon liten mjuk punkt någonstans inuti för henne och precis den sortens människor, men det är inte ett kall jag följer just för tillfället. Och det var nog bra att hon inte föll mig mer i armarna, för hade hon lagt något minsta mer anspråk på mig hade mycket av det bästa av mitt liv sedan dess näppeligen hänt. Ett varmt tack, sålunda, för såväl allt vi hade som det vi inte fick, Charlotta. :-)
När jag gick in för att kolla när dagens möte började i den halvsorterade hög elpost som i någon grad håller ordning på mitt liv (tack, Google Mail), föreslog den att jag nog ville nosa på en annan disträ karaktär på Spray Date, bosatt i Linköping, och jag var väl inte sen att göra det heller före läggdags. Johan tycker om att nosa på folk. Disträ är ett utmärkt bra ord, sade Johan, och flickan mälte att det är ”spånig” också. (Nej, det var inte lika stiligt formulerat som ett veritabelt verbalt självmål på min bekostnad; det är bara jag som skruvar till en liten knorr på sammanhanget. Men det gör detsamma. :-)
Sen somnade jag, sov sex timmar, och vaknade med hela världen för mina fötter och den fantastiska utsikten över precis allting relevant i mitt liv just nu, och hur jag tar mig ur å ena sidan och viljan och nu-är-det-dags:et å andra sidan, att rensa upp runt mig, samla gammalt ris, torra kvistar och fallna höstlöv på hög, och bränna i ett litet hörn av trädgården. Jag klev ur sängen, lättade mig och fann att jag kanske dragit på mig en obetydlig matförgiftning igår genom sushin jag spillde men åt upp ändå, kokte risgrynsgröt och satte mig att skriva rent allt som lagt sig till rätta i hjärnan, under tiden. Det tar sin modiga timme, det här skrivandet, men det är det värt, och jag har dessutom ett par ögonblick över till att konstatera att jo, den hela kanelen (som jag bara har två stänger kvar av nu) och den malda, för den delen, ska få sig en egen permanent plats i grötskåpet, och sen får resten av kryddorna bo tillsammans bäst de vill någon annanstans.
Detta kraftfulla beslut bildar fondvägg åt en utmärkt närande och väl förrättad frukost, som lägger litet stadga i botten av en dag som säkerligen kan bli en smula lång. Klockan är 02, och någon gång efter 13 ska käkkirurgen rycka den kvarblivna roten av en tand min trevliga tandläkare inte fick bukt med härom sistens, och vid det laget tänkte jag ha jobbat färdigt för dagen och vara litet lagom trött för att då jag kommer hem kunna stupa i säng, och obemärkt försvinna in i onsdag, lika lekande lätt som jag hittade in i tisdag idag. Vi får se om smärtor från helvetet sätter stopp för det eller inte; tandis gjorde ett bra jobb att väja det helt; hoppas käkis inte är sämre hon. För jag hoppas att det är en hon; jag blir mycket mer harmonisk så. Vi får väl se.
Jobbofonen är fulladdad, och söta exet jag i förkylningsuschlet väjde för att fara till Örebro att gästa under hennes danstävling har meddelat hur det gick den vägen med. Jag for förresten med lögn i min framåtblick inför helgen; hon och britten skulle inte alls salsa omkring; de var bara med i valsandet. Tyvärr hade det inte alls gått så bra; de hade krockat med domare och allt möjligt beklagligt, men tröstsamt nog hade visst ett annat par som följt med dem haft bättre framgångar. Ett flyktigt ögonblick undrar jag hur jag kan ha spenderat en hel sensommar civilingenjörspraktik på ett dronjobb vid ämneskapen på SSAB i Oxelösund utan att reflektera över vilket roligt ord ”valsverket” är. Fast det talar väl också mer om förutsättningarna, och precis vilket tättslutande lock det var ovanpå hjärnan att jobba så mycket med kroppen och så litet med hjärna-hjärta. En mycket bra erfarenhet att ha med sig, och en rätt välkommen plånboksbuffer att leva på när studiemedlet så småningom snöade inne, året därpå.
Bitar hade fallit på plats, nämnde jag, och de två som suttit mest på sned var hjärta och hjärna -- ingen själslig ro hemma att vila i, och fastsegad i ett statiskt void på jobbet i en månad nu, att inte säga två. Det var ett jättebra möte igår förmiddags; Mathias, min coprogrammerare, låg förvisso hemma och sov (han hade påmint mig om mötet när han gick och lade sig klockan 05, men jag hade inte påmint honom om att det började halv tolv mot vanliga klockan ett), och den deltidsarbetande ovanpå-en-lärarheltid-sidekick-grafikern var i fjällen och åkte skidor, men det gjorde inte så mycket. Vi var alltså bara tre -- chefen, projektledaren och jag, om jag väljer en litet hierarkisk synvinkel ur mitt eget perspektiv -- och pratade litet strategi, hänt på sistone och vad som ligger framför oss just nu. Jag har varit väldigt öppen med att jag sitter stenhårt fast i jobbet och har en rent ut sagt skitbra chef som inte lagt nya vikter på det med dåligt samvete jag inte redan spillt upp själv, och en projektledare som varit ännu mindre på och drivig, och mest undrat om jag kommer någon vart, då och då. Jag tog mig en funderare igår, undrandes om det kanske snarare varit någon hårt auktoritär jädrar-anamma-nu-sätter-du-IGÅNG! jag behövt, men idag känns det som att alltsammans gett utdelning och jag ser vägen ut ur alltsammans.
Jag tror jag lyckats släppa det krampaktiga greppet om metspöt, och vila i just det här; ett bra gäng på jobbet i verkliga världen, som jag kommer bra överens med och tycker mycket om, Sofia, en vasshjärnt verbal livslevare som jag byter några ord med per brev på sisådär daglig basis, om litet vad som, Dmitra och Deb, vilka litet då och då byter några ord per IM, när timmen är fånigt sen och det inte fallit sig så att jag ligger och sover, och inga kärlekar på horisonten som lockar växa åt någon slags relation till. Men det där är nog all kost jag behöver för att staka mig framåt och så sakta växa tillbaka in i vår, sommar och drägligt liv där bitarna så smått faller på plats, jobblivet fungerar, känslolivet kanske går på sparlåga men i alla fall inte är i vild strejk och dygnsrytmen börjar göra skäl för det senare ordledet.
Det känns som att det kan fungera, det står varken disk eller frukosteffekter kring datorn, klockan är halv tre och jag tror jag ska ge mig ut på gården och shanghaja tvättstugan några timmar innan jag tar mig an en dust med ett stycke kod som ska presentera finfina teveprogramguider i blått och orangegult. Det kan förbanne mig fungera.
Jag har gått allt längre ned i träsket en tid. Sakta sjunkit ned i frustrerad desperation, med en stark längtan upp igen, direkt i mål och med drömmen om ett liv, en kärlek, en vår, en längtan och ett hem att vila i för min inre blick. En människa som nappar i livets fiskdamm; en ny värld, av känslor, föreställningar, referensramar, erfarenheter, åsikter och tankar att upptäcka, binda band med, och en kropp att bekanta mig med, älska, lära känna hur den svarar på vad och rita upp min inre karta av vad den vill och behöver. Att fly in i någonting nytt, vackert, vilsamt, utan att gå den långa vägen över att först göra upp med mitt vardagsliv, städa ut all ingrodd smuts ur hörnen och sopa ihop resterna för att lägga dem på en vårlig rishög att bränna upp till Valborg. På stödhjul tillbaka till ett nytt balansläge och med en kvinna vid min sida.
Jag kände in förtecknen redan igår och var på vippen att ge mig en rejäl avbasning, men lät det vila, så länge, och det var rätt, det med. Idag kom resten av pusselbitarna på posten; jag behövde bara äta rätt och sova på saken. Och det var rätt att bara sova in ett par timmar natten till igår, gå på jobbmötet, gå timmen hem genom vårspirandet, och rätt snart stupa i säng, precis så där trött att det kvittar att gå sängs på egen hand och inte krypa till kojs med någon jag älskar, kela med och hålla om litet innan vi somnar, och att vakna intill nästa morgon. Den där saknaden jag brukar döva mig för genom att vara uppe tills systemen är för utslagna för att jag ska sakna det i varje cell när jag väl ger tappt, och packar ihop mig under täcket för dagen. Med en förkylning i kroppen var det inte så mycket ansträngning som behövdes under måndagen för att hamna i den mysiga ”helt matt och slut både i kropp och hjärna” som gör det skönt att glida ned mellan lakanen och bananskala vidare rätt ut i sömnen, utan ett ögonblick spillt i längtan efter och saknad av någonting jag inte har eller kan återskapa ensam.
Någon hade hittat in i min dagbok genom att söka efter ”disträ” någon gång i veckan, upptäckte jag igår, och det slog mig som ett sådant genidrag att jag genast begav mig ut på samma sökspår själv. Säkerligen av helt olika anledningar; min att jag inte kan komma på någon jag känner in som just ”disträ” och vilken jag inte delvis älskar för bland annat det draget. Det går rätt djupt i mig själv med, och är en av de sidor i mig jag är som mest ödmjuk inför, som bjuder mig på flest skratt på min egen bekostnad och den min egen begränsning som jag älskar mig mest för, eller trots, av det flertal vi alla går och tjyvhåller på eller frikostigt delar med våra närmaste. Som när jag följer nya ständigt inhaglande tankespår, och försöker sätta upp en frukost åt mig i vardagsrummet, tar med mig den nytillredda koppen grått te med mjölk och håning, den bredda smörgåsbrickan, hattar kors och tvärs mellan saker med något helt annat på hjärnan än det jag har för händer, och så småningom undrar var jag har ställt allting, som jag i skärningen mellan två tankar lagt ifrån mig, för att till slut stå i vardagsrumsdörren och upptäcka tekoppen bland en massa papper på en liten, nätt och jämnt ledig, avställningsyta i hallen, och smörgåsarna diagonalt på andra sidan vardagsrumsdörren på den tidigare tevebänken, som nu belamras av en massa andra papper. Och har klarsynen att mycket nära lyckas ta bådadera de sista metrarna utan att spilla ut någondera. Sådana där små ögonblick av ren, oförblommerad egenkärlek.
Någon hade alltså letat efter disträ, och nu letade jag efter disträ. Ned faller från himlen en Anna Melin, lätt disträ bokälskare och översättare i Örebro, som skrivit en ljuvlig gästrecension på en boksite, och det formligen kvittrar i vårluften. Var får man fatt på mer saker hon skrivit? Söndagkväll och söndagnatt får färre timmar, och på den vägen blev det de två timmarna sömn före jobbet igår, och nej, jag hittar väl ingenting direkt substantiellt, och den som känner mig ler nog milsvitt när jag nämner att hon har två fil. kand. i ämnena engelska och svenska, på det läst litet litteraturvetenskap och psykologi, och mellan de skönlitterära översättningsjobb hon vill ha, översätter manualer, projektbeskrivningar och ägnar sig åt eget skrivande. You sly weasel. :-) Samma slags match made in heaven som när Jenny hittat den charmanta miniserien Read or Die, vilken i kontexten jag kanske bäst beskrivs som ”disträ insnöad älskvärd biblioholistbibliotekarie följer sitt brinnande kall för böcker, tar projektanställning som superagent och med en rosa panters tur räddar världen med sina origamisuperkrafter och litet hjälp från nära och kära”. Detta något år eller några månader på sin höjd efter att jag varit vansinnigt nedkärad i en dito disträ, älskvärd och totalt insnöad bibliotekarie med omvärldsorientering och sociala skillz väl i par med mina genom tiderna minst på den senare fronten välutvecklade sociala gränssnitt mot andra människor, i programmerarkollegor. (Och intet ont om henne; det finns fortfarande någon liten mjuk punkt någonstans inuti för henne och precis den sortens människor, men det är inte ett kall jag följer just för tillfället. Och det var nog bra att hon inte föll mig mer i armarna, för hade hon lagt något minsta mer anspråk på mig hade mycket av det bästa av mitt liv sedan dess näppeligen hänt. Ett varmt tack, sålunda, för såväl allt vi hade som det vi inte fick, Charlotta. :-)
När jag gick in för att kolla när dagens möte började i den halvsorterade hög elpost som i någon grad håller ordning på mitt liv (tack, Google Mail), föreslog den att jag nog ville nosa på en annan disträ karaktär på Spray Date, bosatt i Linköping, och jag var väl inte sen att göra det heller före läggdags. Johan tycker om att nosa på folk. Disträ är ett utmärkt bra ord, sade Johan, och flickan mälte att det är ”spånig” också. (Nej, det var inte lika stiligt formulerat som ett veritabelt verbalt självmål på min bekostnad; det är bara jag som skruvar till en liten knorr på sammanhanget. Men det gör detsamma. :-)
Sen somnade jag, sov sex timmar, och vaknade med hela världen för mina fötter och den fantastiska utsikten över precis allting relevant i mitt liv just nu, och hur jag tar mig ur å ena sidan och viljan och nu-är-det-dags:et å andra sidan, att rensa upp runt mig, samla gammalt ris, torra kvistar och fallna höstlöv på hög, och bränna i ett litet hörn av trädgården. Jag klev ur sängen, lättade mig och fann att jag kanske dragit på mig en obetydlig matförgiftning igår genom sushin jag spillde men åt upp ändå, kokte risgrynsgröt och satte mig att skriva rent allt som lagt sig till rätta i hjärnan, under tiden. Det tar sin modiga timme, det här skrivandet, men det är det värt, och jag har dessutom ett par ögonblick över till att konstatera att jo, den hela kanelen (som jag bara har två stänger kvar av nu) och den malda, för den delen, ska få sig en egen permanent plats i grötskåpet, och sen får resten av kryddorna bo tillsammans bäst de vill någon annanstans.
Detta kraftfulla beslut bildar fondvägg åt en utmärkt närande och väl förrättad frukost, som lägger litet stadga i botten av en dag som säkerligen kan bli en smula lång. Klockan är 02, och någon gång efter 13 ska käkkirurgen rycka den kvarblivna roten av en tand min trevliga tandläkare inte fick bukt med härom sistens, och vid det laget tänkte jag ha jobbat färdigt för dagen och vara litet lagom trött för att då jag kommer hem kunna stupa i säng, och obemärkt försvinna in i onsdag, lika lekande lätt som jag hittade in i tisdag idag. Vi får se om smärtor från helvetet sätter stopp för det eller inte; tandis gjorde ett bra jobb att väja det helt; hoppas käkis inte är sämre hon. För jag hoppas att det är en hon; jag blir mycket mer harmonisk så. Vi får väl se.
Jobbofonen är fulladdad, och söta exet jag i förkylningsuschlet väjde för att fara till Örebro att gästa under hennes danstävling har meddelat hur det gick den vägen med. Jag for förresten med lögn i min framåtblick inför helgen; hon och britten skulle inte alls salsa omkring; de var bara med i valsandet. Tyvärr hade det inte alls gått så bra; de hade krockat med domare och allt möjligt beklagligt, men tröstsamt nog hade visst ett annat par som följt med dem haft bättre framgångar. Ett flyktigt ögonblick undrar jag hur jag kan ha spenderat en hel sensommar civilingenjörspraktik på ett dronjobb vid ämneskapen på SSAB i Oxelösund utan att reflektera över vilket roligt ord ”valsverket” är. Fast det talar väl också mer om förutsättningarna, och precis vilket tättslutande lock det var ovanpå hjärnan att jobba så mycket med kroppen och så litet med hjärna-hjärta. En mycket bra erfarenhet att ha med sig, och en rätt välkommen plånboksbuffer att leva på när studiemedlet så småningom snöade inne, året därpå.
Bitar hade fallit på plats, nämnde jag, och de två som suttit mest på sned var hjärta och hjärna -- ingen själslig ro hemma att vila i, och fastsegad i ett statiskt void på jobbet i en månad nu, att inte säga två. Det var ett jättebra möte igår förmiddags; Mathias, min coprogrammerare, låg förvisso hemma och sov (han hade påmint mig om mötet när han gick och lade sig klockan 05, men jag hade inte påmint honom om att det började halv tolv mot vanliga klockan ett), och den deltidsarbetande ovanpå-en-lärarheltid-sidekick-grafikern var i fjällen och åkte skidor, men det gjorde inte så mycket. Vi var alltså bara tre -- chefen, projektledaren och jag, om jag väljer en litet hierarkisk synvinkel ur mitt eget perspektiv -- och pratade litet strategi, hänt på sistone och vad som ligger framför oss just nu. Jag har varit väldigt öppen med att jag sitter stenhårt fast i jobbet och har en rent ut sagt skitbra chef som inte lagt nya vikter på det med dåligt samvete jag inte redan spillt upp själv, och en projektledare som varit ännu mindre på och drivig, och mest undrat om jag kommer någon vart, då och då. Jag tog mig en funderare igår, undrandes om det kanske snarare varit någon hårt auktoritär jädrar-anamma-nu-sätter-du-IGÅNG! jag behövt, men idag känns det som att alltsammans gett utdelning och jag ser vägen ut ur alltsammans.
Jag tror jag lyckats släppa det krampaktiga greppet om metspöt, och vila i just det här; ett bra gäng på jobbet i verkliga världen, som jag kommer bra överens med och tycker mycket om, Sofia, en vasshjärnt verbal livslevare som jag byter några ord med per brev på sisådär daglig basis, om litet vad som, Dmitra och Deb, vilka litet då och då byter några ord per IM, när timmen är fånigt sen och det inte fallit sig så att jag ligger och sover, och inga kärlekar på horisonten som lockar växa åt någon slags relation till. Men det där är nog all kost jag behöver för att staka mig framåt och så sakta växa tillbaka in i vår, sommar och drägligt liv där bitarna så smått faller på plats, jobblivet fungerar, känslolivet kanske går på sparlåga men i alla fall inte är i vild strejk och dygnsrytmen börjar göra skäl för det senare ordledet.
Det känns som att det kan fungera, det står varken disk eller frukosteffekter kring datorn, klockan är halv tre och jag tror jag ska ge mig ut på gården och shanghaja tvättstugan några timmar innan jag tar mig an en dust med ett stycke kod som ska presentera finfina teveprogramguider i blått och orangegult. Det kan förbanne mig fungera.
postad 02:34 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar