02:00 Vad söka?

Retorisk fråga till mig själv: vad söker jag, egentligen?

De enkla frågorna är alltid de svåraste. Jag tror jag besvarade litet av den, indirekt, i ett brev jag fyrade av sent igår natt, efter mitt välgörande bad. En sak jag definitivt söker är att lägga bort alla indirektioner i tal, skrift och handling. Mitt språk är alldeles fullt av dem, inte minst det jag skriver här -- mängder och åter mängder av täckt skrift och saker som smyger in mellan raderna. För att gömma sig, snarare än som skiner fram mellan raderna som en gloria, litet så där som när mitt kik (eller kanske ex-kik?) pratar sig varm om operationer.

Njuta livet i sakta drag och mina nära och kära umgängen av alla de slag, fri att uttrycka mina känslor för dem som de kommer naturligt för mig. Rent egoistiskt, litet barnsligt, och ändå kanske bara självklart tillsammans med den man någon gång umgås med under relationsbeteckningen partner. Ibland känns det som att jag lever ett liv där jag måttanpassar skohorn efter varje människa som kommer nära mig för att knöka i mina känslor för var och en i det lilla titthål genom vilket bara välanpassade kärleksyttringar kan passera, och utan att förfära eller förbluffa vederbörande. Ibland ser jag verkligen upp till folk som brakar fram genom livet och umgängen med andra, utan att lyssna ett ögonblick på hur omvärlden svarar, som lyfter upp skröpliga gummor tio centimeter över marken, kramar om dem så det knakar i benen på dem och bullrar ett skratt ur skägget, när de vinglar till nere på marken igen och återfår orienteringen igen.

Men jag gör inte sådant i någon större utsträckning, av någon slags löjligt långt driven lyssnarinstinkt, vilken jag i vilket fall med bravur härom julen bevisat för mig själv inte hör och ser allt jag förlitar mig på den att ta notis om. Så kvar har vi en överdrivet försiktig och syftesvis omtänksamt självanpassandes individ som undviker konflikt -- och troligen avvisanden -- genom att syfta ut och skära till sig själv för att passa i alla mallar han vill. Visst låter det snöpligt?

Självförnekande, om ni frågar mig.

I alla fall inte särskilt bejakande. Jag vill bejaka mig mer. Se där, redan två saker jag söker; en specifik, en allmän. Säga (på valfritt, eller alla, språk) jag älskar dig till de jag älskar, och bejaka mig i största allmänhet. Det var ju inte så svårt, faktiskt.

Det är litet lustigt, hur det ibland är ruskigt befriande att bränna en bro tillsammans. När mitt ex och jag bröt upp, för någon månad sedan, var det precis så. Vi gjorde ett av tidernas bästa (och mest parentetiska, kanske) uppbrott, i det att vi båda tycker om varann löjligt mycket, som vänner och närastående, men kapade den där vackra förlängningen i tangentens riktning som förvandlar det till ett kanske livslångt band i lag och svensk sambeskattning (en av vårt lands återstående lagliga systematiska orättvisor, sinsemellan olika val av livsstilar, och som sådant litet anmärkningsvärt i sig, för övrigt). Kvarstår, bland annat, ett fantastiskt klimat, där det plötsligt är helt komplikationsfritt att säga "jag älskar dig", nytvättat från komplicerande indirekta ändamålsbudskap och bara som en kommunikativ enhet av första graden. Som luften rensas efter ett hastigt skyfall. Befriande.

Jag tror det får vara lagom i upptäcksfarandet för idag. Mer språkligt och sinnligt får vi nog följa farbror resande Mac en annan dag.