23:22 En doft, och en eftersmak, av lyx
När jag öppnar kylskåpet, slår en ljuvlig doft av färsk basilika emot mig. Kanske skulle man se till att alltid ha en kruka färsk basilika stående där? Känslan av lyx kan faktiskt vara precis så lättfången ibland. Man ska bara komma på knepen.
Det var ett litet utslag geni, lättja och snikenhet som förde den dit. Den Swebus som tog mig hemåt från Göteborg (efter att flitigt ha stannat i alla hålor större än eller lika med Gränna längs vägen) hade lämpat av mig vid fjärrbussterminalen någon gång strax efter fyra, och jag tänkte att jag slår en lov genom Priso innan jag knatar hem; bestämt var det någonting jag hade tänkt komplettera med på hemvägen, mindes jag.
Ah, bröd var det, ja, reflekterar jag när jag kommer in i butiken och brödhyllorna dignar av limpor, nybakt och Pågen framför mig. "Valjes grova" ser god ut, tänker jag, och den åker ned i korgen jag reflexmässigt huggit vid inpassagen. Mer var det inte, men jag fortsätter skrota runt litet i butiken och tänker att jag kanske kan inspireras till att hitta på något bra, även om jag kort innan utresan storhandlade två gånger på raken, efter en längre period då jag knappt handlat någonting alls. Och faktiskt, det växer i korgen; jag plockar på mig alla ingredienser jag kommer på till den smått fantastiska kulinariska förförelse jag blev föremål för igår kväll (även om jag bommar crème fraiche), och när jag så småningom hittar Ridderheims-diskens marinerade vitlöksklyftor, far det ned så väl en burk sådana som en kruka färsk basilika med. Vitlöksklyftor mellan basilikablad är rent kungligt gott.
Någonstans här kastar jag en blick i korgen och på klockan, och konstaterar att det dels blivit litet väl mycket att kånka hemåt med all övrig packning jag har på ryggen, och dels att jag nog om jag tar det lugnt och finkammar affären på saker jag vill ha borde kunna tänja tiden till att landa vid busshållplatsen någon gång efter 17, då mitt ganska nyförvärvade busskort (modell "fritidskort"; åkband på bussarna under helger och kvällar efter 17 i en månad, som såvitt det bekommer mig gärna får förbli precis hur vintrig och ogästvänlig den behagar) börjar gälla. Jag hittar allt möjligt gott, och har snart ringat in en komplett trerätters festmåltid under mitt rädande av disker och hyllor, kors och tvärs i butiken. Det känns som att jag vill bjuda någon kär på en riktig brakmiddag, men jag kommer inte riktigt på vem; hade jag varit bättre på att time:a sådana här tillfällen, hade jag väl börjat med att bekanta mig på riktigt med senaste kik, så man tillsammans kunnat laga och inta denna middag. Det är lika roligt att laga som att avnjuta, i alla fall när man trivs tillsammans.
Kik, förresten, kanske är ett nytt ord för många? Ett kik är litet i samma genre som ett span, fast, tror jag, i ett litet senare skede; en kärleksintressekandidat har man väl inte bara sett i ögonvrån, utan engagerat litet i konversation och kommit på att jo, jäklar, det här är en människa jag vill komma närmare och utforska känslovärlden litet med. Eller så här, tror jag -- ett span är för ögonen vad ett kik är för hjärta och hjärna.
Men jag har på känn att jag är litet för tidigt ute för att säga Hej! Kom och laga litet middag med mig! Det ger sig nog. Alldeles oavsett, är middagen knappast aktuell före måndag-tisdag någon gång, för i helgen väntas jag själv vara utschasad av att mista operaoskulden, på måndag eftermiddag har jag en vind tand som ska väck, och skulle meddinanten vara mitt kik är hon dessutom på landet under helgen. Så den närmsta tiden kommer det dofta härlig basilika varje besök i kylskåpet. Jag har en vag känsla av att det kan visa sig litet beroendeframkallande.
Swebus, nämnde jag. Och Göteborg. Över några veckors tid, hade jag fastnat djupare och djupare i den där sortens kvicksand som bara griper hårdare om en när man söker ruska sig loss ur den på jobbet, och prestationerna bara sjönk och sjönk; mer och mer fast i ett koagulerande, sakta förruttnande hav av kod som passerat bäst före-datum. Ett kort dagsbesök i Stockholm lättade upp ett litet slag härom veckan, med ett besök hos en kär väninna, men jag var snabbt fast igen efteråt, och i måndags pratade jag mig med min chef om problemet, och att jag kände eller gissade att det kanske gick att bryta spiralen med ett större miljöombyte för att ladda batterierna litet. Sagt och gjort, på tisdag natt far jag på tre dagars semester till Göteborg, och låtsas leva litet i ett litet reservat omhändertagenhet. Det blev ett helt obetalbart brott med vardagen och ett kärt återseende, semesterbilder, rekapitulering av danseskapader jag missat, matlagning, promenader i stan, livliga diskussioner om ideologi, samhälleligt beskydd och annat smått och gott, riktigt usla ordvitsar, och en massa härlig sömn med.
Att åka sen nattbuss, dyka upp innan det är dags att vakna, och på så vis köpa sig en extra sömn tillsammans på ett och samma dygn var ett absolut genidrag! Jag måtte vara en av de knepigaste gäster, till att tycka ännu mer om själva sovandet än om de vakna stunderna däremellan. Fast är det spaweekend och fullständig mental vila som står på programmet, är det nog förlåtligt. Och i vilket fall trivdes vi lika bra båda två.
I morgon är det helg, och operapremiär för Figaros Bröllop. Jag har köpt mitt första par vita strumpbyxor. Gräddvita var det bästa Göteborg förmådde; jag hoppas att de duger. Hur som helst, ska jag ju spela någon slags bondtölp, och ensam sådan därtill, så det kanske inte är så noga. Jag har hunnit ikapp bra mycket mer övning under den här resan med Ullas lånade md-spelare och på den inklinkade övningsstycken för mina delar, så det känns mycket bättre än i början av veckan, då jag mimade i princip allt utom det jag sjöng i första akten, som i sin tur mest var livetonsatt på fritt gehör i relation till de andra stämmorna. Nu kan jag den delen utan och innan, och det mesta av finalen i fjärde akten med. Scenuppsättning i morgon klockan 13. Premiärföreställningen sålde slut redan i början av veckan. Pirr.
Men batterierna är laddade med kärlek, lugn, musik och en trivsel med livet, universum och allting som jag hoppas kommer sitta i ett bra tag nu. Även på jobbet.
Det var ett litet utslag geni, lättja och snikenhet som förde den dit. Den Swebus som tog mig hemåt från Göteborg (efter att flitigt ha stannat i alla hålor större än eller lika med Gränna längs vägen) hade lämpat av mig vid fjärrbussterminalen någon gång strax efter fyra, och jag tänkte att jag slår en lov genom Priso innan jag knatar hem; bestämt var det någonting jag hade tänkt komplettera med på hemvägen, mindes jag.
Ah, bröd var det, ja, reflekterar jag när jag kommer in i butiken och brödhyllorna dignar av limpor, nybakt och Pågen framför mig. "Valjes grova" ser god ut, tänker jag, och den åker ned i korgen jag reflexmässigt huggit vid inpassagen. Mer var det inte, men jag fortsätter skrota runt litet i butiken och tänker att jag kanske kan inspireras till att hitta på något bra, även om jag kort innan utresan storhandlade två gånger på raken, efter en längre period då jag knappt handlat någonting alls. Och faktiskt, det växer i korgen; jag plockar på mig alla ingredienser jag kommer på till den smått fantastiska kulinariska förförelse jag blev föremål för igår kväll (även om jag bommar crème fraiche), och när jag så småningom hittar Ridderheims-diskens marinerade vitlöksklyftor, far det ned så väl en burk sådana som en kruka färsk basilika med. Vitlöksklyftor mellan basilikablad är rent kungligt gott.
Någonstans här kastar jag en blick i korgen och på klockan, och konstaterar att det dels blivit litet väl mycket att kånka hemåt med all övrig packning jag har på ryggen, och dels att jag nog om jag tar det lugnt och finkammar affären på saker jag vill ha borde kunna tänja tiden till att landa vid busshållplatsen någon gång efter 17, då mitt ganska nyförvärvade busskort (modell "fritidskort"; åkband på bussarna under helger och kvällar efter 17 i en månad, som såvitt det bekommer mig gärna får förbli precis hur vintrig och ogästvänlig den behagar) börjar gälla. Jag hittar allt möjligt gott, och har snart ringat in en komplett trerätters festmåltid under mitt rädande av disker och hyllor, kors och tvärs i butiken. Det känns som att jag vill bjuda någon kär på en riktig brakmiddag, men jag kommer inte riktigt på vem; hade jag varit bättre på att time:a sådana här tillfällen, hade jag väl börjat med att bekanta mig på riktigt med senaste kik, så man tillsammans kunnat laga och inta denna middag. Det är lika roligt att laga som att avnjuta, i alla fall när man trivs tillsammans.
Kik, förresten, kanske är ett nytt ord för många? Ett kik är litet i samma genre som ett span, fast, tror jag, i ett litet senare skede; en kärleksintressekandidat har man väl inte bara sett i ögonvrån, utan engagerat litet i konversation och kommit på att jo, jäklar, det här är en människa jag vill komma närmare och utforska känslovärlden litet med. Eller så här, tror jag -- ett span är för ögonen vad ett kik är för hjärta och hjärna.
Men jag har på känn att jag är litet för tidigt ute för att säga Hej! Kom och laga litet middag med mig! Det ger sig nog. Alldeles oavsett, är middagen knappast aktuell före måndag-tisdag någon gång, för i helgen väntas jag själv vara utschasad av att mista operaoskulden, på måndag eftermiddag har jag en vind tand som ska väck, och skulle meddinanten vara mitt kik är hon dessutom på landet under helgen. Så den närmsta tiden kommer det dofta härlig basilika varje besök i kylskåpet. Jag har en vag känsla av att det kan visa sig litet beroendeframkallande.
Swebus, nämnde jag. Och Göteborg. Över några veckors tid, hade jag fastnat djupare och djupare i den där sortens kvicksand som bara griper hårdare om en när man söker ruska sig loss ur den på jobbet, och prestationerna bara sjönk och sjönk; mer och mer fast i ett koagulerande, sakta förruttnande hav av kod som passerat bäst före-datum. Ett kort dagsbesök i Stockholm lättade upp ett litet slag härom veckan, med ett besök hos en kär väninna, men jag var snabbt fast igen efteråt, och i måndags pratade jag mig med min chef om problemet, och att jag kände eller gissade att det kanske gick att bryta spiralen med ett större miljöombyte för att ladda batterierna litet. Sagt och gjort, på tisdag natt far jag på tre dagars semester till Göteborg, och låtsas leva litet i ett litet reservat omhändertagenhet. Det blev ett helt obetalbart brott med vardagen och ett kärt återseende, semesterbilder, rekapitulering av danseskapader jag missat, matlagning, promenader i stan, livliga diskussioner om ideologi, samhälleligt beskydd och annat smått och gott, riktigt usla ordvitsar, och en massa härlig sömn med.
Att åka sen nattbuss, dyka upp innan det är dags att vakna, och på så vis köpa sig en extra sömn tillsammans på ett och samma dygn var ett absolut genidrag! Jag måtte vara en av de knepigaste gäster, till att tycka ännu mer om själva sovandet än om de vakna stunderna däremellan. Fast är det spaweekend och fullständig mental vila som står på programmet, är det nog förlåtligt. Och i vilket fall trivdes vi lika bra båda två.
I morgon är det helg, och operapremiär för Figaros Bröllop. Jag har köpt mitt första par vita strumpbyxor. Gräddvita var det bästa Göteborg förmådde; jag hoppas att de duger. Hur som helst, ska jag ju spela någon slags bondtölp, och ensam sådan därtill, så det kanske inte är så noga. Jag har hunnit ikapp bra mycket mer övning under den här resan med Ullas lånade md-spelare och på den inklinkade övningsstycken för mina delar, så det känns mycket bättre än i början av veckan, då jag mimade i princip allt utom det jag sjöng i första akten, som i sin tur mest var livetonsatt på fritt gehör i relation till de andra stämmorna. Nu kan jag den delen utan och innan, och det mesta av finalen i fjärde akten med. Scenuppsättning i morgon klockan 13. Premiärföreställningen sålde slut redan i början av veckan. Pirr.
Men batterierna är laddade med kärlek, lugn, musik och en trivsel med livet, universum och allting som jag hoppas kommer sitta i ett bra tag nu. Även på jobbet.
postad 23:22 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar