23:24 Konsert: Missa Brevis i D dur, Mozart
O, vilken härlig koncert vi gav!
Det var massor av solonummer och vacker Mozartsk instrumentalmusik jag inte vetat mycket om i förväg i programmet, utöver vår (Tomaskören) halvtimme eller så, och med litet kyrkligt prat på sidan av blev det en timme, allt som allt. Och mer sångglädjeendorfiner än på mycket länge. Lät hälften så bra som det kändes att sjunga, blir det en trevlig upplevelse att höra på inspelningen också, så småningom. :-)
Två observationer: man sjunger bättre i vit skjorta. Man lagar bättre mat också. Det är något förstklassigt med att se sina armar med vana grepp sticka ut ur ett par kritvita skjortärmar, hacka broccoli, hälla av kastruller i vasken, riva ost, reda till en slät sås, steka bacon och så vidare, och till slut ha en stor och närande middag att fylla på en rätt välsjungen mage med vid dagens slut. Synd att jag inte hade kvar ett par extra limefrukter; de sista två gick till gårdagens middagsdryck; en söt limedryck hade varit helt rätt till den här anrättningen med.
Receptet på den är förresten rätt enkelt; två limefrukter ger en deciliter juice, tillsätt en deciliter vatten och en deciliter florsocker och vispa eller skaka ihop alltsammans. Man kan ta en kvarts deciliter vardera vatten och florsocker till för att inte få den fullt så vass i kanten. Utsökt gott och onyttigt. Men idag nöjer jag mig med en helt vanlig apelsinjuice; det är gott och nyttigt i stället.
Nackdelen med att äta ett stort mål mat nu är att jag kommer bli kokhet och inte ha någons kalla fötter att svalka mig med när jag kryper till kojs, så småningom. Det är ju litet tyket, förstås, men som singel får man ta sådant. Och det är förr eller senare alltid ett övergående tillstånd, i vilket fall; hellre förr. Vi får se; än har jag inte stött ihop med nuvarande kärleksintresse, men det kanske blir en våffla på något mysigt fik framåt veckan eller så.
En plötslig infallsspekulation, förresten: mitt ex var väldigt oförtjust i att omnämnas i mina skriverier (tidigare dåliga erfarenheter av någon som tagit sig alldeles på tok för frispråkliga friheter och kränkt privatliv; mycket begriplig invändning -- jag skulle nog inte heller vilja dyka upp hur blottad som helst av någon annans penna så fort man googlade mitt namn). Det gjorde det fasligt besvärligt att skriva om saker som var relevanta för mig och jag behövde sortera tankarna kring; redan ett förnamn, stadsnamn eller yrke var för mycket. Just nu håller jag på att gå in i en relation, eller vänskap, eller vad det kan visa sig, där jag själv sett till (och fått litet hjälp) att inte veta ett vitten av det här, till en början. Och det är toklätt; jag stör ingens privatliv, garanterat, och kan fortfarande prata på fritt som jag vill om det som betyder något för mig, vilket just nu känns som mestadels känslor av olika slag.
Visst låter det litet som att något i mig drar litet lärdom och provar på hur man tar ett tidigare problem och vänder på det till att läsa det som en lösning i stället? :-) Må vara utan att veta om det faktiskt är eller skulle vara ett problem den här gången, men i alla fall. Och så är det roligt att experimentera litet med livet också. Tänk om det var mer kutym att lära känna varann så här, och få en bred bild av vem en människa är inuti innan man får ett namn för henne. Man kanske rentav skulle ge varann namn som kändes relevanta för en själv, i stället för vår modell idag, där två föräldrar etiketterar en liten gynnare som nätt och jämnt är född, inte har ett liv, och än mindre en identitet än.
Jag tror namn, som identitetskärl, skulle börja fungera litet bättre, om man inte var så traditionsbundet fast vid de man fått, och det blev något man helt naturligt omförhandlade litet då och då, kanske en gång vart sjunde år eller så. Det råkar för övrigt vara (ungefärligen) kroppens cellomsättningstakt; jag har just påbörjat min fjärde generation celler(*), och borde kanske ge den ett nytt namn? De tre tidigare har av slentrian hetat Johan, och Henrik inom parentes. Skulle jag ha varit någondera för dig, om du fått välja fritt?
(*: Nej, en del celler omsätts rysligt mycket oftare än så, så självfallet har jag haft tusentals, om inte troligare miljontals generationer fler än så där, allt som allt, men om vi nu inte räknar mer än de cykler när i princip rubbet bytts ut. Liksom. Jag har dessutom ingen källhänvisning att peka på, så betrakta det gärna som skrock. :-)
Efternamn som går i arv är på sätt och vis litet fåniga också, även om de förstås är väldigt bra indikatorer på släktskap. Men om nu släktskap och släktband är någonting vi allt mer börjat lösa upp i vårt samhälle, skulle vi inte kanske börja fundera mer på att ta oss namn som säger någonting om oss som personer i stället? Soldatnamn från förrförra seklet, typiskt mycket konkreta, gärna korta och kärva adjektiv; Stark, till exempel, tycker jag var rätt fiffiga konstruktioner.
Namn är rätt spännande saker; det är kanske ingen slump att vi har så mycket naturnamn här i landet; Sundström, Cederkvist, Björklund, och så vidare. Natur är stort. Och släktband traditionellt starka; -son-namn (och ibland -dotter), en kanske litet fantasilösare modell som markerade släktskap bakåt i en enda generation. Men sen fastnade de, och den semantiska funktionen försvann; plötsligt kunde flickor heta Johansson, och pojkar Efraimsdotter. Litet vrickat, om man ser på det kontextfritt.
Man får inte ta riktigt vilka namn man vill idag, men man kan försöka, och få dem prövade. Vi har byråkrati för allt; det är inte alldeles olikt ansökningsförfarandet för domännamn i namnrymden *.se (för svenska nätadresser). Fast i stället för att det är företagsnamn och registrerade varumärken som har företräde, är det adelsnamn och namn som låter adliga som nekas. (Och sunt förnuft och god smak, i vad mån nu en myndighet i praktiken lyckas företräda sådana -- du får till exempel inte döpa dig till ett namn med hundratals bokstäver, siffror och annat skräp i, även om du råkar vilja det.)
Det finns en sådan massa regler på alla möjliga plan, och de berättar massor om vad vi är för folksjäl, vad som upptar våra tankar, drömmar och vilka strukturer som styr våra liv i stort. Jag finner sådant här ändlöst fascinerande. Just det där att vara fast i en ram och då och då råka se den reflekteras i någonting annat, så man ser den ur ett nytt perspektiv ger en så många spännande flukter av hur saker skulle kunna vara i stället, om vi vill. Allt handlar om att inte sluta titta, och passa på att vrida på saker, när man upptäcker att de inte är helt statiska.
Möte klockan tio i morgon bitti. Med litet tur lyckas jag kritsa några streck innan dess och ha litet kul nyheter att berätta för de övriga mötesdeltagarna innan dess. Och så ska jag sova en massa också. Utan fötter att värma, men kanske med en go' dröm att somna till eller väckas från. Det känns som att livet så smått håller på att få litet fina former igen, även med en ganska kort horisont. Jag gillar den känslan.
Det var massor av solonummer och vacker Mozartsk instrumentalmusik jag inte vetat mycket om i förväg i programmet, utöver vår (Tomaskören) halvtimme eller så, och med litet kyrkligt prat på sidan av blev det en timme, allt som allt. Och mer sångglädjeendorfiner än på mycket länge. Lät hälften så bra som det kändes att sjunga, blir det en trevlig upplevelse att höra på inspelningen också, så småningom. :-)
Två observationer: man sjunger bättre i vit skjorta. Man lagar bättre mat också. Det är något förstklassigt med att se sina armar med vana grepp sticka ut ur ett par kritvita skjortärmar, hacka broccoli, hälla av kastruller i vasken, riva ost, reda till en slät sås, steka bacon och så vidare, och till slut ha en stor och närande middag att fylla på en rätt välsjungen mage med vid dagens slut. Synd att jag inte hade kvar ett par extra limefrukter; de sista två gick till gårdagens middagsdryck; en söt limedryck hade varit helt rätt till den här anrättningen med.
Receptet på den är förresten rätt enkelt; två limefrukter ger en deciliter juice, tillsätt en deciliter vatten och en deciliter florsocker och vispa eller skaka ihop alltsammans. Man kan ta en kvarts deciliter vardera vatten och florsocker till för att inte få den fullt så vass i kanten. Utsökt gott och onyttigt. Men idag nöjer jag mig med en helt vanlig apelsinjuice; det är gott och nyttigt i stället.
Nackdelen med att äta ett stort mål mat nu är att jag kommer bli kokhet och inte ha någons kalla fötter att svalka mig med när jag kryper till kojs, så småningom. Det är ju litet tyket, förstås, men som singel får man ta sådant. Och det är förr eller senare alltid ett övergående tillstånd, i vilket fall; hellre förr. Vi får se; än har jag inte stött ihop med nuvarande kärleksintresse, men det kanske blir en våffla på något mysigt fik framåt veckan eller så.
En plötslig infallsspekulation, förresten: mitt ex var väldigt oförtjust i att omnämnas i mina skriverier (tidigare dåliga erfarenheter av någon som tagit sig alldeles på tok för frispråkliga friheter och kränkt privatliv; mycket begriplig invändning -- jag skulle nog inte heller vilja dyka upp hur blottad som helst av någon annans penna så fort man googlade mitt namn). Det gjorde det fasligt besvärligt att skriva om saker som var relevanta för mig och jag behövde sortera tankarna kring; redan ett förnamn, stadsnamn eller yrke var för mycket. Just nu håller jag på att gå in i en relation, eller vänskap, eller vad det kan visa sig, där jag själv sett till (och fått litet hjälp) att inte veta ett vitten av det här, till en början. Och det är toklätt; jag stör ingens privatliv, garanterat, och kan fortfarande prata på fritt som jag vill om det som betyder något för mig, vilket just nu känns som mestadels känslor av olika slag.
Visst låter det litet som att något i mig drar litet lärdom och provar på hur man tar ett tidigare problem och vänder på det till att läsa det som en lösning i stället? :-) Må vara utan att veta om det faktiskt är eller skulle vara ett problem den här gången, men i alla fall. Och så är det roligt att experimentera litet med livet också. Tänk om det var mer kutym att lära känna varann så här, och få en bred bild av vem en människa är inuti innan man får ett namn för henne. Man kanske rentav skulle ge varann namn som kändes relevanta för en själv, i stället för vår modell idag, där två föräldrar etiketterar en liten gynnare som nätt och jämnt är född, inte har ett liv, och än mindre en identitet än.
Jag tror namn, som identitetskärl, skulle börja fungera litet bättre, om man inte var så traditionsbundet fast vid de man fått, och det blev något man helt naturligt omförhandlade litet då och då, kanske en gång vart sjunde år eller så. Det råkar för övrigt vara (ungefärligen) kroppens cellomsättningstakt; jag har just påbörjat min fjärde generation celler(*), och borde kanske ge den ett nytt namn? De tre tidigare har av slentrian hetat Johan, och Henrik inom parentes. Skulle jag ha varit någondera för dig, om du fått välja fritt?
(*: Nej, en del celler omsätts rysligt mycket oftare än så, så självfallet har jag haft tusentals, om inte troligare miljontals generationer fler än så där, allt som allt, men om vi nu inte räknar mer än de cykler när i princip rubbet bytts ut. Liksom. Jag har dessutom ingen källhänvisning att peka på, så betrakta det gärna som skrock. :-)
Efternamn som går i arv är på sätt och vis litet fåniga också, även om de förstås är väldigt bra indikatorer på släktskap. Men om nu släktskap och släktband är någonting vi allt mer börjat lösa upp i vårt samhälle, skulle vi inte kanske börja fundera mer på att ta oss namn som säger någonting om oss som personer i stället? Soldatnamn från förrförra seklet, typiskt mycket konkreta, gärna korta och kärva adjektiv; Stark, till exempel, tycker jag var rätt fiffiga konstruktioner.
Namn är rätt spännande saker; det är kanske ingen slump att vi har så mycket naturnamn här i landet; Sundström, Cederkvist, Björklund, och så vidare. Natur är stort. Och släktband traditionellt starka; -son-namn (och ibland -dotter), en kanske litet fantasilösare modell som markerade släktskap bakåt i en enda generation. Men sen fastnade de, och den semantiska funktionen försvann; plötsligt kunde flickor heta Johansson, och pojkar Efraimsdotter. Litet vrickat, om man ser på det kontextfritt.
Man får inte ta riktigt vilka namn man vill idag, men man kan försöka, och få dem prövade. Vi har byråkrati för allt; det är inte alldeles olikt ansökningsförfarandet för domännamn i namnrymden *.se (för svenska nätadresser). Fast i stället för att det är företagsnamn och registrerade varumärken som har företräde, är det adelsnamn och namn som låter adliga som nekas. (Och sunt förnuft och god smak, i vad mån nu en myndighet i praktiken lyckas företräda sådana -- du får till exempel inte döpa dig till ett namn med hundratals bokstäver, siffror och annat skräp i, även om du råkar vilja det.)
Det finns en sådan massa regler på alla möjliga plan, och de berättar massor om vad vi är för folksjäl, vad som upptar våra tankar, drömmar och vilka strukturer som styr våra liv i stort. Jag finner sådant här ändlöst fascinerande. Just det där att vara fast i en ram och då och då råka se den reflekteras i någonting annat, så man ser den ur ett nytt perspektiv ger en så många spännande flukter av hur saker skulle kunna vara i stället, om vi vill. Allt handlar om att inte sluta titta, och passa på att vrida på saker, när man upptäcker att de inte är helt statiska.
Möte klockan tio i morgon bitti. Med litet tur lyckas jag kritsa några streck innan dess och ha litet kul nyheter att berätta för de övriga mötesdeltagarna innan dess. Och så ska jag sova en massa också. Utan fötter att värma, men kanske med en go' dröm att somna till eller väckas från. Det känns som att livet så smått håller på att få litet fina former igen, även med en ganska kort horisont. Jag gillar den känslan.
postad 23:24 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar