23:52 Brevsvärmerier och navelskåderi
Igår somnade jag gott, någon gång framåt småtimmarna, efter att ha krafsat en ganska lycklig liten not i min fickkalender som legat vid sängen ett tag för dylika ändamål. Jag väver igen. Hjärtan närmare mitt eget. Och så funderade jag en stund, över vad det är för slags människor jag blir nyfiken på idag, och trivdes en lång stund med det.
Ungefär det här kom jag fram till: det behövs en gemensam bas av språk. Ovanpå det, kan man nog bygga på med litet vad som helst. Kanske borde jag också fästa stor vikt vid en stark dragning till närhet och intimitet, men det har aldrig varit någonting som stått i vägen, så det känns inte som något direkt sållningskriterium; tycker man om mig lika mycket som jag någon annan, har det nog redan uppfyllts. Litet som att jag heller inte har en pricklista på vilken jag checkar av saker som "Människa? Japp!", "Född och ännu inte död? Japp!", med mera.
Just nu är jag nyfiken på en, tja, medicinare, kanske man kan säga. Jag har börjat ritsa inre kartor i hjärtat, egentligen på rätt bräckliga grunder, men det är spännande och har breda stråk av meningsfullhet i sig, även om det skulle visa sig bara vara ett slags glorifierat dagboksskriveri där jag tillsammans med någon annan går på upptäcksfärd i mig själv och denna henne på samma gång, vem hon nu är, visar sig bli för mig och jag för henne. Det är något av en ny sådan där upptäcksfärd i själ och hjärta som min första kärleksrelation, som inte har något namn, eller utseende, eller mer bundenhet till en plats än en implicit knytning till Linköping, vilket känns som all trygghetsgaranti jag behöver idag, lätt bränd i kanten av avståndsrelationer.
Spännande, om bara det lilla frö av möjlighet det just nu utger sig för att vara. Det är litet roligt, hur även rätt usla verktyg (läs Spray Date) kan mediera kontakter, genom att bygga in grundpremissen "föra samtal genom brev" i ett välbekant och enhetligt ramverk som ger en situerad kontext. Det var precis samma sak när jag senast föll i djup kärlek inom samma slags ramverk, då med namnet Helgon ovantill, och en liten blinkande vit ikon som säger att nu har din älskling skrivit någonting igen. Vi provade att byta forum till elpost, för att inte per automatik mista våra ord efter ett par veckor, men det tynade bort och blev inte samma sak; den situerade kontexten har något slags egenvärde. Vi bygger upp en känslomässig koppling även till mediet, inte bara till den andra personen. Jag är rätt nyfiken på hur de här sakerna hänger ihop; det säger nog rätt mycket om vad som fungerar hur i praktiken i stora sammanhang, i synnerhet på webben och snarlika nätmedierade medier. Jag undrar vad det finns för intressant litteratur att ta in på den fronten; säkerligen har större observatörer än jag redan smuttat på tanken och skärskådat på bredden.
En annan tanke jag slogs av, a propos den här anonymiteten, är min egen attityd till anonymitet, då främst andras anonymitet. För man ett givande samtal och inte lägger på haspen, bommar för saker och i allmänhet låter väldigt mån om att bura in samtal och ämnen, bekommer det mig föga att jag egentligen annars inte vet ett skvatt; har ett utseende, eller en röst, eller känslominnet av en kropp, att koppla tankarna till. Jag bygger lätt bilder om vem någon är utifrån nyanser ur språk, vad orden säger om deras drömmar och fantasier, plågor, glädjeämnen, relationer, självsyn, attityder och en massa annat, som blir meningsfulla för mig, utan att besvara faktuella frågor.
Att kommunicera under faktiskt namn, med en ansiktsbild, kanske en röst, diverse former av kontaktadresser; fysisk, telefon, blogg, tillför huvudsakligen kredibilitet för mig, och tillfredsställer först i andra hand nyfikenheten på sådant där känslopjunk som hör mer ytliga skönhetssvärmerier till, och litet mindre ytliga (men fortfarande svärmiska) drömmar om känslan av att ha i sin famn eller under sina händer. Knådas och läras känna fysiskt, helkroppsligt, är en stor del av processen att stå mig nära, i alla fall de jag lär känna som kärleksintressen eller nära väninnor jag inte känner mig artificiellt låst kring.
Jag är bestämt inte helt och fullt bekväm kring Jenny, till exempel, har jag börjat inse; vetskapen om att jag (själv) tar på mig en tvångströja som säger att jag inte ska krama eller pyssla om henne riktigt hur som helst kickar in massor av spärrar i mig, även om jag fortfarande betraktar henne som något av det närmaste jag har i väninneväg, sällansammankomstheter och samkvämsbarriärer till trots. Det är nog mest det där orosmolnet av Frågor som finns och påkallar en massa uppmärksamhet på vad man gör för att inte trigga någonting obekvämt, som skulle vara för mysigt för vår umgängesnivå, som stör litet. En liten mental börda full av extrarutiner som alltid måste ligga och övervaka grundsystemet så inga otillåtna åtgärder utförs i privilegierad mod. Och ni som känner mig för mycket ser redan att jag svängt in långt i nördspåret för att jag råkar prata om Jenny, som själv slagit in på den banan, och därmed förmodligen i någon mening pratar till henne.
Kanske känner du helt enkelt ungefär likadant. Klurigt, sådant här. Men fasligt intressant för att vara rena navelskåderier; min navel är en osinlig källa till nya upptäckter. Och vad det beträffar, är det precis lika allvarligt som skämtsamt menat. Var gränsen mellan självkännedom och självupptagenhet ligger vet jag inte riktigt, men jag tror att man blir upplyst om det av sin omgivning när man gör för stora övertramp åt höger. Är man inte tillräckligt långt till vänster på skalan, tror jag folk mest går förbi en och lämnar en i händerna på andra medborgare av extremmittens rike.
Det är så gott om folk som inte navelskådat sig till ens de allra första insikterna om sig själva, menar jag.
Ungefär det här kom jag fram till: det behövs en gemensam bas av språk. Ovanpå det, kan man nog bygga på med litet vad som helst. Kanske borde jag också fästa stor vikt vid en stark dragning till närhet och intimitet, men det har aldrig varit någonting som stått i vägen, så det känns inte som något direkt sållningskriterium; tycker man om mig lika mycket som jag någon annan, har det nog redan uppfyllts. Litet som att jag heller inte har en pricklista på vilken jag checkar av saker som "Människa? Japp!", "Född och ännu inte död? Japp!", med mera.
Just nu är jag nyfiken på en, tja, medicinare, kanske man kan säga. Jag har börjat ritsa inre kartor i hjärtat, egentligen på rätt bräckliga grunder, men det är spännande och har breda stråk av meningsfullhet i sig, även om det skulle visa sig bara vara ett slags glorifierat dagboksskriveri där jag tillsammans med någon annan går på upptäcksfärd i mig själv och denna henne på samma gång, vem hon nu är, visar sig bli för mig och jag för henne. Det är något av en ny sådan där upptäcksfärd i själ och hjärta som min första kärleksrelation, som inte har något namn, eller utseende, eller mer bundenhet till en plats än en implicit knytning till Linköping, vilket känns som all trygghetsgaranti jag behöver idag, lätt bränd i kanten av avståndsrelationer.
Spännande, om bara det lilla frö av möjlighet det just nu utger sig för att vara. Det är litet roligt, hur även rätt usla verktyg (läs Spray Date) kan mediera kontakter, genom att bygga in grundpremissen "föra samtal genom brev" i ett välbekant och enhetligt ramverk som ger en situerad kontext. Det var precis samma sak när jag senast föll i djup kärlek inom samma slags ramverk, då med namnet Helgon ovantill, och en liten blinkande vit ikon som säger att nu har din älskling skrivit någonting igen. Vi provade att byta forum till elpost, för att inte per automatik mista våra ord efter ett par veckor, men det tynade bort och blev inte samma sak; den situerade kontexten har något slags egenvärde. Vi bygger upp en känslomässig koppling även till mediet, inte bara till den andra personen. Jag är rätt nyfiken på hur de här sakerna hänger ihop; det säger nog rätt mycket om vad som fungerar hur i praktiken i stora sammanhang, i synnerhet på webben och snarlika nätmedierade medier. Jag undrar vad det finns för intressant litteratur att ta in på den fronten; säkerligen har större observatörer än jag redan smuttat på tanken och skärskådat på bredden.
En annan tanke jag slogs av, a propos den här anonymiteten, är min egen attityd till anonymitet, då främst andras anonymitet. För man ett givande samtal och inte lägger på haspen, bommar för saker och i allmänhet låter väldigt mån om att bura in samtal och ämnen, bekommer det mig föga att jag egentligen annars inte vet ett skvatt; har ett utseende, eller en röst, eller känslominnet av en kropp, att koppla tankarna till. Jag bygger lätt bilder om vem någon är utifrån nyanser ur språk, vad orden säger om deras drömmar och fantasier, plågor, glädjeämnen, relationer, självsyn, attityder och en massa annat, som blir meningsfulla för mig, utan att besvara faktuella frågor.
Att kommunicera under faktiskt namn, med en ansiktsbild, kanske en röst, diverse former av kontaktadresser; fysisk, telefon, blogg, tillför huvudsakligen kredibilitet för mig, och tillfredsställer först i andra hand nyfikenheten på sådant där känslopjunk som hör mer ytliga skönhetssvärmerier till, och litet mindre ytliga (men fortfarande svärmiska) drömmar om känslan av att ha i sin famn eller under sina händer. Knådas och läras känna fysiskt, helkroppsligt, är en stor del av processen att stå mig nära, i alla fall de jag lär känna som kärleksintressen eller nära väninnor jag inte känner mig artificiellt låst kring.
Jag är bestämt inte helt och fullt bekväm kring Jenny, till exempel, har jag börjat inse; vetskapen om att jag (själv) tar på mig en tvångströja som säger att jag inte ska krama eller pyssla om henne riktigt hur som helst kickar in massor av spärrar i mig, även om jag fortfarande betraktar henne som något av det närmaste jag har i väninneväg, sällansammankomstheter och samkvämsbarriärer till trots. Det är nog mest det där orosmolnet av Frågor som finns och påkallar en massa uppmärksamhet på vad man gör för att inte trigga någonting obekvämt, som skulle vara för mysigt för vår umgängesnivå, som stör litet. En liten mental börda full av extrarutiner som alltid måste ligga och övervaka grundsystemet så inga otillåtna åtgärder utförs i privilegierad mod. Och ni som känner mig för mycket ser redan att jag svängt in långt i nördspåret för att jag råkar prata om Jenny, som själv slagit in på den banan, och därmed förmodligen i någon mening pratar till henne.
Kanske känner du helt enkelt ungefär likadant. Klurigt, sådant här. Men fasligt intressant för att vara rena navelskåderier; min navel är en osinlig källa till nya upptäckter. Och vad det beträffar, är det precis lika allvarligt som skämtsamt menat. Var gränsen mellan självkännedom och självupptagenhet ligger vet jag inte riktigt, men jag tror att man blir upplyst om det av sin omgivning när man gör för stora övertramp åt höger. Är man inte tillräckligt långt till vänster på skalan, tror jag folk mest går förbi en och lämnar en i händerna på andra medborgare av extremmittens rike.
Det är så gott om folk som inte navelskådat sig till ens de allra första insikterna om sig själva, menar jag.
postad 23:52 |
Permanent länk |
|
2 kommentar
Kan du inte bara låtsas att jag är man? (Jag utgår här, kanske något fördomsfullt, att du inte har samma problem med att hålla tassarna borta från dina (definitionsmässigt) mer manliga bekanta.) *övar på basrösten*
Och så måste vi fika. Hur har du det med vägar förbi universitetet numera?
Känslor är jättekomplicerade djur; jag har svårt att sortera om människor som en gång hamnat i en känslobild av att det inte är farligt att trivselvänslas med. Det skulle vara minst lika svårt, om det vore Fredrik, är jag rädd. Inte omöjligt, bara just mentalt eller känslomässigt ansträngande; jag bygger så mycket av min människoorientering kring känslor för och kring folk; det som skiljer män från kvinnor där är mer ingångsattityden att jag tills annat framgått förmodar att jag inte kan vara bekväm kring män och att det är oproblematiskt kring kvinnor.
Kanske är det enda som är riktigt enkelt att umgås mest med singlar, heterosexuella män och lesbiska kvinnor. :-) Det här är säkert ett mognadssteg jag behöver jobba med.
Vad universitetet beträffar, är det väl vanligen mest kvällspromenader tillbaka från Mjärdevi på vägen hem,
men får jag anledning går det ju lika bra att knata till jobbet den
vägen i stället, någon gång ibland. Zeniths scones har inte börjat
dyka upp i några andra fik än? Jag saknar dem litet, då och då.
Kanske är det litet lättare att inte vara så fysisk av sig på allmän
plats, för övrigt. Man är mer van att folk är halvvägs inkrupna i sina
eremitkräftsskal i officiella sammanhang och miljöer, liksom. Och
visst måste vi fika; jag har luckor i Jenny-världsbilden man kan smyga
in flygplansterminaler i.