04:27 PMS
(Okej, det handlar inte om PMS, men det utgör ett så ruskigt bra exempel.)
Plötsligt går världen under; du förstår oftast inte varför. Allt är bara så oerhört förpillat nedtyngande, och kaskadsätter sig på dig tills du går genom isen och deppar ihop i en liten ledsen hög. Faller handlöst, men sträcker dig efter någon att hålla i och krypa ihop och vara liten hos, och snyfta bort det tunga med. Någon nära som bryr sig om, kan vara där för dig.
Det spelar ingen roll vad det är; i eftertankens kranka blekhet kan det ha visat sig vara PMS, eller att inte ha sovit rätt, eller ätit rätt, eller fått sol och väder i ansiktet på ett par dagar, inte ha skrattat, eller pratat med någon, sett någon skina upp när du dykt upp, ha stressat för mycket för att ta behövliga pauser, ha fått dåliga nyheter, ha ont någonstans, eller troligare någon kombination av allt det där, eftersom du ändå är så van att bära en massa att ett par faktorer inte rubbar dig. Men tillsammans...
Och visst kan man se tillbaka och beta av alla faktorerna en efter en och rycka på axlarna åt dem, när man sitter där mätt, nöjd och kramad, utan brådskor, bekymmer eller besvär, solen skiner och det ser fint ut på bankkontot och saker inte ligger huller om buller överallt.
Men det är inte att man inte ska ta känslorna på allvar när man känner dem, ens om man redan då ser genom tillräckligt av vad som byggt upp dem och gjort att korthuset rasat ihop över en. Eller om det är någon du älskar och du ser eller anar något av det som samverkat för att golva henne, eller honom. Håll inne med det, håll om, och hjälp till. Laga en god middag, skäm bort, pyssla om och gör det litet uthärdligare. Ensam fixar man inte det där. Men tillsammans...
Att dela det där med varann är en av de riktigt, riktigt svårersättliga delarna med en kärleksrelation, och faktiskt en av de jag saknar allra mest. Faktiskt litet mer på stödjande än mottagande sidan. Kanske för att det var så länge sedan jag hunnit ha en så långvarig och nära relation att jag växt in i att våga luta mig och förlita mig på någon annan som på mig själv, att jag aldrig riktigt hunnit tappa hårdhuden runt de sårbaraste punkterna. När jag går in i en relation, hittar jag alltid mycket snabbare in i stödjandet än att söka det själv när jag behöver det. Jag ser ut att ha hunnit in i det i varannan relation; med litet tur bådar det gott för nästkommande.
Det känns fortfarande väldigt mycket om att det var det här som sprack senast; båda ville in i den där närheten och vetskapen om att ha varann precis när vi behövdes, och med hela sydsvenska höglandet mellan oss var det helt enkelt inte förenligt med verklighetens envisa begränsningar att få till stånd. Geografi är en sträng skarprättare.
Jag vet inte om mitt liv varit så värst mycket tyngre än vanligt under det där fåtalet månader vi delade, men med känslan att komma någon annan så nära, tror jag att man släpper litet på sin hårda hud att stå emot omvärldens svårigheter för att kunna dela något ömt och sårbart med varann, söka den gemensamma bas att möta världen från, och bli starkare utåt genom att vara svagare inåt och fånga upp varann. En balans att falla in i utan rädsla. Men den kräver den där närheten, i själ, hjärta, och geografi. Det går inte att luta sig mot någon som inte är här. Inte kan komma förrän på fredag, eller i allra bästa fall om fyra timmar när det är akut, mamma dött, lägenheten brunnit upp och du fått sparken.
Det var kanske något vi kände båda två, men jag envist blundade för, kanske för att försätta mig i den där situationen där jag i alla fall blivit så utelämnat fast för henne att jag varit tvungen att bryta upp och flytta alla milen, rota om och bygga ett nytt liv på ny kula och sund inre bas. Det vore inte första gången jag drivit mig till att göra saker med tyst intern känsloutpressning. Litet slående att jag accepterar att ta till fulare medel mot mig själv än jag någonsin skulle någon annan; jag borde kanske egentligen se om mitt hus, och ge mig en litet justare behandling i somt. Jag tror i och för sig att det är ett rätt utbrett fenomen att hantera sig själv styvmoderligare än man hanterar andra, men älskar man nu sig själv som man älskar andra, borde man spegla det i hur man behandlar sig också.
Det går att stödja sig på vänner med, förstås, men jag tror det är svårt att ta sig förbi den där spärren som säger att man blir skyldig någon någonting när man vilar tungt på henne, som inte finns på samma sätt inom en kärleksrelation. För mig, i alla fall. Och att visa sig som allra sårbarast kan kräva så många raserade murar först, innan vi söker den hjälp vi behöver, att det nästan aldrig händer. Utanför kärlek har jag bara varit med om det en gång, vad jag kan komma på, i stödjande roll. Ett av mina finaste minnen med en vän jag inte har kontinuerlig kontakt med idag, men fortfarande umgås med litet titt som tätt. Jag är osäker på om jag har någon jag skulle söka det stödet hos idag.
Men varje gång jag ger mig in och trevar nära hjärtetrakterna på någon jag älskar, vaknar minnet av vad det är att slå rot i hjärtat på varann till liv igen, och påminner mig om hur stort det är med de där starka banden på nytt. Jag tror inte att det går att bygga den där oerhörda styrkan på egen hand. Men tillsammans...
Plötsligt går världen under; du förstår oftast inte varför. Allt är bara så oerhört förpillat nedtyngande, och kaskadsätter sig på dig tills du går genom isen och deppar ihop i en liten ledsen hög. Faller handlöst, men sträcker dig efter någon att hålla i och krypa ihop och vara liten hos, och snyfta bort det tunga med. Någon nära som bryr sig om, kan vara där för dig.
Det spelar ingen roll vad det är; i eftertankens kranka blekhet kan det ha visat sig vara PMS, eller att inte ha sovit rätt, eller ätit rätt, eller fått sol och väder i ansiktet på ett par dagar, inte ha skrattat, eller pratat med någon, sett någon skina upp när du dykt upp, ha stressat för mycket för att ta behövliga pauser, ha fått dåliga nyheter, ha ont någonstans, eller troligare någon kombination av allt det där, eftersom du ändå är så van att bära en massa att ett par faktorer inte rubbar dig. Men tillsammans...
Och visst kan man se tillbaka och beta av alla faktorerna en efter en och rycka på axlarna åt dem, när man sitter där mätt, nöjd och kramad, utan brådskor, bekymmer eller besvär, solen skiner och det ser fint ut på bankkontot och saker inte ligger huller om buller överallt.
Men det är inte att man inte ska ta känslorna på allvar när man känner dem, ens om man redan då ser genom tillräckligt av vad som byggt upp dem och gjort att korthuset rasat ihop över en. Eller om det är någon du älskar och du ser eller anar något av det som samverkat för att golva henne, eller honom. Håll inne med det, håll om, och hjälp till. Laga en god middag, skäm bort, pyssla om och gör det litet uthärdligare. Ensam fixar man inte det där. Men tillsammans...
Att dela det där med varann är en av de riktigt, riktigt svårersättliga delarna med en kärleksrelation, och faktiskt en av de jag saknar allra mest. Faktiskt litet mer på stödjande än mottagande sidan. Kanske för att det var så länge sedan jag hunnit ha en så långvarig och nära relation att jag växt in i att våga luta mig och förlita mig på någon annan som på mig själv, att jag aldrig riktigt hunnit tappa hårdhuden runt de sårbaraste punkterna. När jag går in i en relation, hittar jag alltid mycket snabbare in i stödjandet än att söka det själv när jag behöver det. Jag ser ut att ha hunnit in i det i varannan relation; med litet tur bådar det gott för nästkommande.
Det känns fortfarande väldigt mycket om att det var det här som sprack senast; båda ville in i den där närheten och vetskapen om att ha varann precis när vi behövdes, och med hela sydsvenska höglandet mellan oss var det helt enkelt inte förenligt med verklighetens envisa begränsningar att få till stånd. Geografi är en sträng skarprättare.
Jag vet inte om mitt liv varit så värst mycket tyngre än vanligt under det där fåtalet månader vi delade, men med känslan att komma någon annan så nära, tror jag att man släpper litet på sin hårda hud att stå emot omvärldens svårigheter för att kunna dela något ömt och sårbart med varann, söka den gemensamma bas att möta världen från, och bli starkare utåt genom att vara svagare inåt och fånga upp varann. En balans att falla in i utan rädsla. Men den kräver den där närheten, i själ, hjärta, och geografi. Det går inte att luta sig mot någon som inte är här. Inte kan komma förrän på fredag, eller i allra bästa fall om fyra timmar när det är akut, mamma dött, lägenheten brunnit upp och du fått sparken.
Det var kanske något vi kände båda två, men jag envist blundade för, kanske för att försätta mig i den där situationen där jag i alla fall blivit så utelämnat fast för henne att jag varit tvungen att bryta upp och flytta alla milen, rota om och bygga ett nytt liv på ny kula och sund inre bas. Det vore inte första gången jag drivit mig till att göra saker med tyst intern känsloutpressning. Litet slående att jag accepterar att ta till fulare medel mot mig själv än jag någonsin skulle någon annan; jag borde kanske egentligen se om mitt hus, och ge mig en litet justare behandling i somt. Jag tror i och för sig att det är ett rätt utbrett fenomen att hantera sig själv styvmoderligare än man hanterar andra, men älskar man nu sig själv som man älskar andra, borde man spegla det i hur man behandlar sig också.
Det går att stödja sig på vänner med, förstås, men jag tror det är svårt att ta sig förbi den där spärren som säger att man blir skyldig någon någonting när man vilar tungt på henne, som inte finns på samma sätt inom en kärleksrelation. För mig, i alla fall. Och att visa sig som allra sårbarast kan kräva så många raserade murar först, innan vi söker den hjälp vi behöver, att det nästan aldrig händer. Utanför kärlek har jag bara varit med om det en gång, vad jag kan komma på, i stödjande roll. Ett av mina finaste minnen med en vän jag inte har kontinuerlig kontakt med idag, men fortfarande umgås med litet titt som tätt. Jag är osäker på om jag har någon jag skulle söka det stödet hos idag.
Men varje gång jag ger mig in och trevar nära hjärtetrakterna på någon jag älskar, vaknar minnet av vad det är att slå rot i hjärtat på varann till liv igen, och påminner mig om hur stort det är med de där starka banden på nytt. Jag tror inte att det går att bygga den där oerhörda styrkan på egen hand. Men tillsammans...
postad 04:27 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar