01:34 Mozart, dirigenter och orgasmterrorbalans

Mycket forte på latin under körövningen idag; sida upp och sida ner av Mozarts Missa Brevis. Den här gången var det dock mycket roligare än senast, kanske för att harmonier och rytmer börjar sätta sig, så det låter så där vackert som det är tänkt. Och blir den där sortens flow där kantor och kör blir ett samstämt instrument. Det är något synnerligen tilltalande med det där totalfokuset som instrumentalister kan ha; en violinist eller pianist, till exempel, eller, för den delen, en kör. Och en rätt härlig känsla att vara del i ett sådant instrument.

Jag såg om Så som i Himmelen i måndags, och slogs litet besvärat över hur den proppade upp Mikael Nykvists roll som dirigenten till att mer vara det lilla knappnålsöga genom vilket hela musikstyckets känsla kanaliseras; han stod mest och Kände, Var musiken, och hela den där magiska samklangen och delaktigheten med individerna i orkestern gick liksom förlorad. Det var han och musiken, och det där mänskliga kom bort i stormen. Jag skruvade om och igen litet generat på mig i biofåtöljen och undrade om det där partiet inte kunde vara slut snart, så det kunde bli litet mer interpersonellt igen, innan det slutligen var över. Jag har inget minne av att ha reagerat så förra gången jag såg den; lustigt.

Samma element som gör det där dirigent-flowet så starkt, eldigt och spännande går igen i sex, ganska mycket. I den form av sex som flödar i ungefär samma banor, där en part med utmärkt känsla spelar på den andra och för henne/honom precis vart hen vill som hen vill när hen vill. Ett slags kärlekslek, ibland litet retsamt, ibland bara drivet av lyckan i att skjuta upp i sjunde himlen, riktigt frossandes i den andras passionerade njutningsparoxysmer. Jag saknar det ibland, rentav mer än det mer symmetriska njutningskaoset då man far dit tillsammans och båda till slut storknar mer eller mindre samtidigt.

Jag undrar om inte vilken sorts sex som fungerar bäst är intimt förknippat med hur kärleksflödena balanserar varann i en relation. Just det där med balans är intressant; jag har läst en hel del i dagböcker om groll och gramsenhet över vem som får flest orgasmer, vad som är rättvist och inte, och drar jag litet paralleller mellan det och vad jag själv känt och erfarit i relationsliv, har jag på känn att det där fungerar litet som balansering av jämviktsrelationer i stökiometrin på gymnasiet. Redoxreaktioner som pågår tills en jämvikt uppstått, där man viktat in vem som älskar vem hur mycket, vem som får vad hur mycket och ofta, och kanske litet andra småfaktorer vid sidan av. Eller så spricker det på vägen någonstans, och relationen går sönder. Vad vet jag, kanske var det något av vad som hände mig senast, även om det var frid och fröjd från min sida sett.

Om jag tar dig till en handfull orgasmer om dagen och kanske själv... Hm. Nu blev jag plötsligt väldigt fundersam över bra verb; "råkar ut för", som det var på väg att bli, är bara så fasligt fel. :-) ...får en eller två, är det ju inte av nöden någon fråga om rättvisa, i synnerhet inte om det är jag som är fasligt sugen på att locka fram dem. Jag kan inte påstå att jag riktigt lärt mig under vilka omständigheter jag blir det, men en djup kärlek tycks vara god grogrund.

Fast i de grälsjukheter jag läst har det varit rätt motsatta förutsättningar, som till exempel att Målet varit Syftet, och vägen en besvärlig och arbetsam historia snarare än lustfylld lek/kärlekshandling. Det vill säga inget mått av uppoffring alls. Lek för att leken själv och skådespelet för alla sinnen gett mig så oerhört mycket tillbaka, på ett mer hjärtligt och kärleksfullt än egentligen sexuellt plan. Jag tror alla riktigt bra relationer med en större sexuell komponent har det förspänt ungefär så. Eller också menar jag att jag hoppas; gränsen är litet diffus.

Det handlar i så fall litet om att dra jämnt. Vad det anbelangar, är det okej om en part älskar den andra mycket mer, om jämviktsläget ge/få bara tillåts förskjutas lika långt in på den älskades sida. Fast det här resonemanget har för länge sedan spåratr ur till en tanke-känslolek med matematiska principer för att bolla med idéer om hur saker fungerar. Men det rimmar fortfarande inte helt tokigt med mina erfarenheter, även om de haft massor av andra givna förutsättningar. Två dirigenter och ojämn kärleksbalans kanske gör den ena frustrerad över att få ge för litet. Fast jag har litet svårt att tro på just den tankebilden; jag tror det där givandet mest blir jobbigt om man inte också känner en massa från ett starkt kärleksfundament.

Det här var ett intressant tankespår. Jag undrar hur begripligt det blev för en tredje part som inte pratar samma språk som jag.