23:26 Treordig ohövlighetstennis
Slumpmässigt nedslag i nyliga konversationer: nätprat. En litet gruffig utredande not om hyfs, vett och etikett, och ovett. Det var nog egentligen middagsdags när jag började skriva.
Jag har traderat det förut, men konversationsmönster blir väsentligt annorlunda, styrt av vilka former de knökts in i. Tar vi tvåpartsmötet som exempel, gör bortfallet av ögonkontakt-kroppsspråk-tonfall-röst en första jätteomdaning av i stort sätt alla klimatologiska förutsättningar, så man får någonting helt annat än de folk växt upp och socialiserats till förr.
Nätprat börjar i att ta bort en massa saker, så där, men tillför i stället ett rikt sammanhang där vi kan nosa rätt på en hel massa kul saker den man tänkt prata med, innan man ens bestämmer sig för om det alls känns så intressant att prata med vederbörande. Ta chansen! Det är i alla fall min egen uppfattning att bjudsamma människor som inte skäms för vilka de är bör belönas med att inte behöva dansa med tio till femtio varv i det klumpiga trevande undvikande försiktiga rävspel det är att prata med någon i verkliga livet. Börja på noll med ett hej, saaakta över många turer jobba upp sig till att exponera någon ynka antydan till åsikt eller annat självblottande, i varje litet steg fullt beredd att backa och skyla över, om det ökat i stället för minskat avståndet. Små fegsteg och långa (minuter och uppåt) svarstider.
Långa svarstider är i sig en tillräcklig faktor för att välta förutsättningarna för att det där inte bara ska vara ett slöseri med folks tid. Startsträckan i en sådan där konversation är oändlig, och sanslöst ointressant. Men faktum är att de inte behövs; den där startsträckan behövs i verkliga livet för att vi inte går omkring med mer sammanhang, bilder, text och historia utanpå än vad som ryms i en del yttre attribut, som kläder, kroppens beskaffning (hår, doft, hållning, skrot fastsatt i skrymslen och prång, med mera), hur vi använder våra röstresurser, ögon, förhåller oss till andra människor och så vidare. Det må vara ett rikt och avslöjande språk i det övergripande, men det är väldigt fattigt och sparsamt på detaljer och raka svar, och säger nästan ingenting om vad vi tänker och känner inuti. Dessutom talar det genom ett rätt tjockt lager av våra fördomar, inte med någon egen röst.
Nätet låter en egen röst göra jobbet i stället, även om den fortfarande får slåss litet med våra fördomar, utöver sin egen bärighet. (Många röster är tillgrumlade av sina egna olater och skyddsmurar; en del går till enorma excesser för att linda in sin röst i skuggväv.) Men det kan bli en rik mosaik full av facettering, eller en fruktskål full av smaskig frukt att frossa i med blicken, eller hugga in på på riktigt. Hur mycket som helst att väcka tankar med och slå upp en konversation kring; du vet redan om en massa mark ni har gemensam, och allt fegande är bortkastad tid. Klipp startsträckan och börja i 50, 70 eller 90. Ni kanske inte är uppe i motorvägsfart från första stund, men tröghetsspillet fyller ingen funktion när ni hattar omkring varann för att över huvud taget veta om den andra är värd att prata med.
Att börja i styrfart är att respektera, tycker jag. Andras tid. Och, för att vända på steken, riktigt billiga frågor med dyra svar, är att uppvisa stark till total avsaknad av respekt: Feed me!
På tre ord kan du sammanfatta att du egentligen inte är intresserad, att du håller för rimligt att inte spilla din egen tid på att ge något av dig själv men att du har rätt ett svar som läggs för dina fötter, tillpassat för dina egna referensramar, utan att du gett ens en skymt av dem, och det av någon som inte känner till dem, samt att du inte skäms över något av allt detta. Jag tog mig just friheten att snickra ihop en komplett tennismatch i denna särskilda gren av ohyfs, utan att bryta vare sig treordsvallen, ton, stil eller tydlighet, med början i omtalade serve. Så här lyder den:
- vem är du? :P
- Läs på, vetja.
- jag är lat.
- Jag med. Adjö.
Med mitt resonemang om styrfart och startsträcka ovan kan man hitta ett annat perspektiv på hövlighet i det här. Med den här serven sitter du själv still, och bjuder inte till ett smack, medan du ålägger den du pratar med att ge sig i kast med dig i full fart. Tough shit; med den attityden får man bara prata med drägg som inte respekterar sig mer än man just gjort själv. Båda förlorar. Men tuffa på i full karriär och ryck med en medkonversent på något av deras ämnen som intresserar dig, och det blir ett tokigt bra utbyte bums.
Jag har traderat det förut, men konversationsmönster blir väsentligt annorlunda, styrt av vilka former de knökts in i. Tar vi tvåpartsmötet som exempel, gör bortfallet av ögonkontakt-kroppsspråk-tonfall-röst en första jätteomdaning av i stort sätt alla klimatologiska förutsättningar, så man får någonting helt annat än de folk växt upp och socialiserats till förr.
Nätprat börjar i att ta bort en massa saker, så där, men tillför i stället ett rikt sammanhang där vi kan nosa rätt på en hel massa kul saker den man tänkt prata med, innan man ens bestämmer sig för om det alls känns så intressant att prata med vederbörande. Ta chansen! Det är i alla fall min egen uppfattning att bjudsamma människor som inte skäms för vilka de är bör belönas med att inte behöva dansa med tio till femtio varv i det klumpiga trevande undvikande försiktiga rävspel det är att prata med någon i verkliga livet. Börja på noll med ett hej, saaakta över många turer jobba upp sig till att exponera någon ynka antydan till åsikt eller annat självblottande, i varje litet steg fullt beredd att backa och skyla över, om det ökat i stället för minskat avståndet. Små fegsteg och långa (minuter och uppåt) svarstider.
Långa svarstider är i sig en tillräcklig faktor för att välta förutsättningarna för att det där inte bara ska vara ett slöseri med folks tid. Startsträckan i en sådan där konversation är oändlig, och sanslöst ointressant. Men faktum är att de inte behövs; den där startsträckan behövs i verkliga livet för att vi inte går omkring med mer sammanhang, bilder, text och historia utanpå än vad som ryms i en del yttre attribut, som kläder, kroppens beskaffning (hår, doft, hållning, skrot fastsatt i skrymslen och prång, med mera), hur vi använder våra röstresurser, ögon, förhåller oss till andra människor och så vidare. Det må vara ett rikt och avslöjande språk i det övergripande, men det är väldigt fattigt och sparsamt på detaljer och raka svar, och säger nästan ingenting om vad vi tänker och känner inuti. Dessutom talar det genom ett rätt tjockt lager av våra fördomar, inte med någon egen röst.
Nätet låter en egen röst göra jobbet i stället, även om den fortfarande får slåss litet med våra fördomar, utöver sin egen bärighet. (Många röster är tillgrumlade av sina egna olater och skyddsmurar; en del går till enorma excesser för att linda in sin röst i skuggväv.) Men det kan bli en rik mosaik full av facettering, eller en fruktskål full av smaskig frukt att frossa i med blicken, eller hugga in på på riktigt. Hur mycket som helst att väcka tankar med och slå upp en konversation kring; du vet redan om en massa mark ni har gemensam, och allt fegande är bortkastad tid. Klipp startsträckan och börja i 50, 70 eller 90. Ni kanske inte är uppe i motorvägsfart från första stund, men tröghetsspillet fyller ingen funktion när ni hattar omkring varann för att över huvud taget veta om den andra är värd att prata med.
Att börja i styrfart är att respektera, tycker jag. Andras tid. Och, för att vända på steken, riktigt billiga frågor med dyra svar, är att uppvisa stark till total avsaknad av respekt: Feed me!
På tre ord kan du sammanfatta att du egentligen inte är intresserad, att du håller för rimligt att inte spilla din egen tid på att ge något av dig själv men att du har rätt ett svar som läggs för dina fötter, tillpassat för dina egna referensramar, utan att du gett ens en skymt av dem, och det av någon som inte känner till dem, samt att du inte skäms över något av allt detta. Jag tog mig just friheten att snickra ihop en komplett tennismatch i denna särskilda gren av ohyfs, utan att bryta vare sig treordsvallen, ton, stil eller tydlighet, med början i omtalade serve. Så här lyder den:
- vem är du? :P
- Läs på, vetja.
- jag är lat.
- Jag med. Adjö.
Med mitt resonemang om styrfart och startsträcka ovan kan man hitta ett annat perspektiv på hövlighet i det här. Med den här serven sitter du själv still, och bjuder inte till ett smack, medan du ålägger den du pratar med att ge sig i kast med dig i full fart. Tough shit; med den attityden får man bara prata med drägg som inte respekterar sig mer än man just gjort själv. Båda förlorar. Men tuffa på i full karriär och ryck med en medkonversent på något av deras ämnen som intresserar dig, och det blir ett tokigt bra utbyte bums.
postad 23:26 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar